Allvar

Livet förbereder mig för något stort

Den arbetslösa tillvaron, eller snarare den oanställda tillvaron som Stefan Hyttfors väljer att uttrycka det, är fylld av arbete. Hårt och slitsamt arbete. Arbetslösheten är inte förlagd på kontorstid utan pågår non-stop. Både knopp och kropp är konstant involverade. Som anställd kan man lämna arbetsbekymren kvar på arbetsplatsen när man åker hem för dagen men som oanställd bär man dem med sig. Hela tiden. Dygnet runt.

Nu har jag redan i mitt första inlägg erkänt att jag är ett kontrollfreak som inte gillar ovissheten som denna tillvaro bär med sig. Om det kommer finnas någon som helst mening med min oanställda tillvaro så kommer det vara att den verkligen övar upp mitt tålamod. Det är någonting som jag behöver bli bättre på. Trodde faktiskt när jag gav mig in i det här att jag skulle hinna njuta lite mer av den arbetsbefriade tiden. Jag hade fel. Det går inte riktigt att slappna av och njuta av tiden när den går så fort. Kanske har det något med behovstrappan att göra. Vissa grundläggande behov vill man ha lösta innan man kan bygga på andra delar. Att ha ett arbete och en säker försörjning hör till de grundläggande behoven.

Egentligen har jag ingen som helst tvekan om att jag snart kommer hitta min drömarbetsplats. Rent rationellt behöver jag inte oroa mig kring de grundläggande behoven heller. Kommer ha mat på bordet ganska länge till. Ändå är känslan den att tillvaron är osäker. Om jag känner så efter några månader hur jobbigt är det inte då för de stackare som riskerar att bli utförsäkrade. Tror inte att någon människa kan njuta av tillvaron då.

Det är en förberedelsetid. En mellanfas man måste igenom. När den här tiden är förbi för min del kommer jag absolut vara mycket klokare, mycket mer medveten om sakernas tillstånd och med en massa insikter om hur det borde vara. Närmare politiken än så kommer man inte. För det är på det viset att politik är mycket viktigare för oss när vi behöver förlita oss på den i något skede än den är för oss när vi är trygga och har det bra.

Avslutar med kloka ord från en okänd person. En filosofi som jag vet stämmer:

”An arrow can only be shot by pulling it backward. When life is dragging you back with difficulties, it means it’s going to launch you into something great. So just focus, and keep aiming.”

Bild

Vi dansar för dig Bebo

Vi dansar för dig Bebo

Idag läste jag i DN att Bebo Valdés har gått ur tiden. Bebo blev 94 år gammal. För många var Bebo okänd. De flesta vet inte att han var en legend inom kubansk musik. 9 st Grammys. En pianist som sedan 1963 har bott i Sverige, varav under lång tid i Brandbergen.

Bebo var inte bara en stor musiker utan också en stor och varm personlighet. Vi lärde känna Bebo och hans familj under några underbara veckor på Mallorca 1992. Mötet med familjen Valdés och den tillbringade tiden tillsammans har för alltid etsat sig fast i mitt hjärta.

Ett möte över generationer. Vi, en småbarnsfamilj från Haninge, möter familjen Valdés även de från Haninge. Redan på bussen på väg till hotellet fann vi varandra. Resten av tiden tillbringade vi tillsammans. Bebo, Rosa, Rickard och Lena gjorde den sommaren oförglömlig.

Bebo var en ödmjuk och varm person. Karismatisk. Lågmäld. Aldrig långt till skratt. Tyckte om att handla och laga mat. Ofta stötte vi på honom många år senare just när han var ute och gjorde sina inköp. Han kom alltid ihåg oss trots sin stigande ålder.

Jag har alltid undrat varför denna gömda pärla aldrig fick den uppskattning av Sverige som han var värd. Hur kommer det sig att hans storhet gick oss alla förbi? Men det är inte så konstigt. Det beror nog på Bebo själv. Han nöjde sig med det enkla i tillvaron. Något som gör honom till en stor man.

”Att dö är detsamma som att födas” lär Bebo ha sagt. ”Sörj inte när jag dör. Köp rom och choklad, bli fulla och dansa”.

Bebo, i kväll dansar vi för dig. ❤

Bild

Jag älskar måndagar!

Jag älskar måndagar!

Måndagar är speciella dagar. De kan vara jobbiga och tunga. Den första arbetsdagen på veckan. Direkt efter ledighet och troligtvis rolighet kommer måndagen. Som en glädjedödare. Nu är det allvar. Upp och hoppa. Här ska en massa måsten göras. Vad finns på listan att beta av? Måste 1- check, måste 2 – check, måste 3 – check….och så går det på. Check! Check! Check!

Samtidigt som det första steget in på en ny arbetsvecka kan vara tungt så finns det också en förväntan på vad den nya dagen och veckan har att komma med. Allt är fortfarande möjligt. Varken de bra eller de dåliga sakerna har inträffat. Hoppet lever! Tänk om jag får det där samtalet idag. Tänk om just det där jobbet jag vill ha blir mitt. Tänk om…. Allt är öppet och möjligt. Hääärliiiiigt.

Måndagar är speciella dagar i mitt liv. Flera stycken har haft avgörande betydelser för mig. Riktigt svåra och tunga måndagar där livet hängde på en skör tråd. Tursamt nog har både utgången av sjukdomsbeskedet och bilolyckan med totalkvaddad bil och hela familjen i bilden haft positiv utgång. Måndagen den 31 juli 2000 och måndagen den 4 oktober 2009 visade sig vara riktigt bra måndagar. Avgörande sådana.

Men det finns två måndagar som slår alla måndagar, både förgångna och kommande sådana. De är de bästa måndagarna i mitt liv. Alla kategorier. Måndagen den 12 december 1988 och måndagen den 23 april 1990. Omvälvande dagar. Oförglömliga dagar. Inledningsvis jobbiga de med men i slutänden ack så belönande. De måndagarna levererade kan man säga. Och det gjorde jag med. De två viktigaste personerna i mitt liv dök upp just dessa måndagar. Mina underbara älskade söner.

Svårt för mig att ”hata måndagar” hur de än blir. Mycket lättare att älska måndagar. För mig är de för alltid början på någonting nytt. Någonting bra. Så måndagen den 8 april 2013 vad gömmer du för mig? Kommer jag minnas dig eller flyter du förbi osedd? Hatad eller älskad?

Söka jobb som att dejta

Tänker spinna vidare på relationstemat men med en annan vinkling. Under min sista verksamma tid på exarbetsplatsen liknade jag hela förloppet vid en skilsmässa. Jag visste att relationen började gå mot sitt slut men eftersom jag inte var den som hade tagit initiativet till uppbrottet kände jag mig sviken. In i det sista ville jag inte riktigt tro på att det var slut. Det blev tydligt först när vi skrev på pappren.

En gång i tiden hade en attraktion uppstått som ledde till ett långt och kärleksfullt förhållande. Inledningsvis var det, som i de flesta kärleksförhållanden, passionerat och spännande för att över tiden gå över till en mer mogen kärlek. Visst fanns det stunder där den ena gav mer än vad den fick tillbaka men över tiden brukar det jämna ut sig. Gör det inte det kan uppbrottet komma fortare än man anar. Inte riktigt så i vårt fall. Relationen och kärleken höll länge men spänningen hade försvunnit. Någon behövde ta första steget. Ett rationellt logiskt beslut men känslomässigt ändå tungt. Det tar tid att komma över sitt ex. Snygg och vänskaplig uppdelning till trots.

Nu är jag ute och dejtar igen. Lite tafatt och motvilligt i början. Det var ju så länge sedan. Självförtroendet behöver jobbas på. Hur kaxig och uppklädd ska man vara? Vilka ska man flörta med? Är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet? Behöver jag en makeover? Vilken typ av relation söker jag? En mängd frågor och ännu fler svar. Har fått massor av råd och tips på hur man ska skriva ett CV, vad som ska stå i ett personligt brev, hur man presenterar sig själv på tre minuter och en massa andra tips. Allt i syfte att bli utvald av en framtida arbetsgivare.

För ett kort tag lyssnade jag på alla goda råd jag fick men insåg ganska fort att jag kommer förlora mig själv på kuppen. Det går inte att sticka ut om man följer givna mallar. Ingen vill vara den gråa musen som inte märks och det är en riktig köttmarknad därute. Svårt att sticka ut. Lika hopplöst att söka jobb via jobbsajter som att finna sin stora kärlek på krogen. Utbudet är det som sagt inget fel på men det måste kännas rätt i magen. Man vill ju att det ska klicka ordentligt och klockor börja ringa när man träffar på den rätta arbetsplatsen. Lite väl romantiskt med tanke på att det är ett jobb jag söker men sådan är jag. Passionerad.

Eftersom jag känner mig mer redo nu och vet vad jag vill ha har jag ändrat taktik. Jag stöter bara på de som jag gillar och som jag kan tänka mig att leva ihop med länge. Risken att bli ratad tar jag. De får se mig som jag är. Ingen hårdsminkning av personligheten. This is me. Love it or leave it.

Vill inte förekomma någonting men kan säga att jag har både flörtat och dejtad sedan dess. Så nog finns det hopp för mig. Det gäller bara att ha tålamod.

Bild

Relationer som luften vi andas

In och ut ur relationer

Relationer har alltid fascinerat mig. Framförallt relationer mellan människor. De är lika viktiga för våra liv som syret vi andas in. Vissa av oss har en bättre syreupptagningsförmåga än andra men ingen klarar sig utan.

Vissa relationer väljer man att gå in i själv. Andra får man på köpet. Några är livslånga. En del klara inte ens av den kortaste stunden. Många är givande och anpassningsbara. Ett fåtal är tärande och destruktiva. Alla sorter finns. Utmanande. Roliga. Formella. Bejakande. Hämmande. Utflippade. De flesta är nödvändiga. Men oavsett form lämnar alla spår efter sig.

De där spåren fyller vår minnesbank med erfarenheter. De formar oss. De lär oss att välja rätt. Att inte göra om samma misstag som vi har gjort tidigare. Alla människor kan man inte klicka med hur man än vill. Hittar man rätt ska man hålla i så länge man kan. Funkar det inte är det lika bra att lämna och gå. Släppa taget. Gör det bara snyggt och med respekt. Skada inte.

De svåraste att hantera är förmodligen de som betyder mest. De ska man vårda ömt. Inte ta för givet. Inte ens då det är som mest självklart. Tänker på föräldrar. Barn. Syskon. Vänner som alltid är där. Eller är de kanske inte det?

Sen finns det de viktigaste som lämnar de djupaste avtrycken och som bara utgörs av kärlek. De är speciella och säregna. De är nyckfulla och svåra att förstå sig på. Ids inte försöka göra det för det har så många andra gjort före mig. De är ändå omöjliga att få grepp om. Men de är de nödvändigaste som man bara inte kan vara utan. Som fyller lungorna med syre. Som gör att man lever. De ska man vårda och hålla i. Tro på och aldrig släppa taget om.

Så idag hyllar vi kärleken!

Viktigast för skolresultat är bra skola. Inte familjebakgrund.

Nu blir jag riktigt förbannad och upprörd. Förstår inte riktigt hur man kan dra sådana slutsatser som man gör i DN’s artikel ”Viktigast för skolresultat: Familjebakgrunden” http://www.dn.se/nyheter/viktigast-for-skolresultat-familjebakgrunden?a= och skriver följande:

”Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.”

Varför väljer man att lägga med en sådan kommentar när artikeln i övrigt tar upp det som är det faktiska problemet, den socioekonomiska bakgrunden och segregationen? Att nyligen invandrade grupper i stor utsträckning tillhör de med sämst förutsättningarna vet vi redan, måste vi också stigmatisera dem?

Nu kommer jag svära i kyrkan men det är avregleringen av skolväsendet som har skapat de ständigt sjunkande resultaten. Kopplingen till familjebakgrund blir så klart tydligare när klyftan mellan de barn som har bäst stöd, resursstarkaste föräldrarna och de bästa skolorna sticker ifrån i resultat från de som inte har det. Att göra koppling till sämre resultat och invandring  är att avleda fokus från det som är det riktiga problemet och istället börja sparka på den som redan ligger ned. Varför går man den vägen? Man kan lika gärna skriva att bättre resurser hjälper inte om man har fel bakgrund eller är invandrare.

Jag vet att jag kanske överreagerar men journalister måste ta ansvar för det de skriver och inte enbart söka sensation. Mata inte en massa missuppfattningar med fler missuppfattningar.

Skolresultat har inte kopplingar till familjebakgrunden om skolan håller måttet, punkt slut.

Från en som som är förortsbarn med föräldrar som inte är högutbildade, som inte kunde ett ord svenska när hon började i svensk skola i tredje klass men som i sjuan hade skolans bästa betyg. Skillnaden på mig och de barn som ramlar utanför idag är att skolan var lika för alla när jag gick i den och segregerad för dem som går i den idag.

Fotboll är livet

Fotboll är inte bara fotboll. Fotboll är så mycket mer. Fotboll är en konst. Fotboll är att dö för varandra på planen. Fotboll är vackert. Fotboll är förbrödrande. Fotboll är känslor. Fotboll är vänskap. Fotboll är kärlek. Fotboll är hat. Fotboll är splittrande. Fotboll är enande. Fotboll är det största som finns. Fotboll är på liv och död. Fotboll ÄR livet.

Kanske tänker ni att det är väl att ta i från en som aldrig har spelat fotboll själv mer än på skoj några enstaka gånger i livet. Om ni gör det så har ni fel. Jag tar inte i så att det räcker. Fotboll är förmodligen mer än livet. Den är en religion med potential att ha flest utövare i världen. Ju fler vi är desto bättre. Jag är av uppfattningen att kärlek till någonting gemensamt är större än hatet till varandra. Av den anledningen hoppas jag att matchen på fredag blir en hyllning till brödraskapet och inte till kriget.

Vilken match? Vilket krig? Undrar du över det så ska du absolut läsa en av de bästa artiklar jag har läst på länge Once brothers http://bloggar.aftonbladet.se/bankoniva/, skriven av Erik Niva, om Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac, två förbundskaptener som snart möter varandra. Vackert, skrämmande och sorgligt på samma gång.

När du har läst den får du gärna återkomma och säga om jag hade fel om fotboll. Om jag tog i. Peace.

P.S. Hälsning till mina favoritfotbollskillar i IFK Haninge/Brandbergen. Ni är bäst!

Jordbrobarn är vi allihopa

Jag är ett Jordbrobarn. Det blev jag från samma stund min familj flyttade till Sverige. Detta var 1970 och jag var 9 år. Jordbro var den orten vi flyttade till. Vi var ekonomiska flyktingar även fast det inte hette så på 70-talet. Sverige behövde arbetskraft och vi behövde bättre ekonomiska förutsättningar. En win-win situation. Pappa som var frisör fick en garantisedel där ett jobb som kabelmontör på LM Ericsson väntade. Ingen erfarenhet krävdes. Inte behövde han kunna tala svenska heller. Det vara bara att flytta hit och jobba på. Resten skulle lösa sig.

Vi var inte en belastning för någon. Det fanns gott om bostäder och arbetstillfällen. Inga myndigheter som övervakade eller lade sig i. En nybyggaranda rådde. Jordbro var en smältdegel där unga svenska familjer inflyttade från landsorten mötte finnar, turkar och juggar i en skön mix. Nyfikna på varandra snarare än rädda för varandra. Jag kände mig aldrig främmande eller utsatt. Helt assimilerad från första stund.

Enligt vissa normer är jag för evigt ett juggebarn och inte ett Jordbrobarn. Det var där jag föddes och därifrån mina föräldrar kom. Egentligen ingenting konstigt med det. Någonting som jag är stolt över och som jag inte vill förneka. Det finns många tecken på mitt ursprung. Mitt utseende, mitt namn och ibland mitt temperament. Spår av mitt ursprung som jag aldrig kan bli av med även om jag så lever i 1000 år till. Spår som tydligen spelar en större roll idag än de gjorde på 70-talet. Spår som gör att jag fortfarande efter över 40 år i Sverige klassas som någonting annat än svensk. Oavsett min svenskhet i övrigt eller förtjänst av mitt leverne i Sverige så är jag för alltid invandrare. En gång invandrad alltid invandrare. Det är konstigt.

Själv har jag klarat mig bra. Jag är så svensk man kan bli och slinker igenom Reva-kontrollanternas granskningar. Kan också hantera det faktum att jag klassas som invandrare även fast det stör mig ibland. Men det som gör mig mest ledsen är att ett flyktingbarn som flyttar till sitt Jordbro idag inte möts av samma värme och nyfikenhet som jag möttes av. Att de upplevs som ett hot och en belastning istället för en tillgång. Det gör mig ledsen att mitt Sverige inte längre är lika nyfiket, varmt och välkomnande som det var 1970 när en liten glad tjej flyttade till världens bästa plats – Jordbro, Haninge, Sverige.

Video

Gangsta gardener så klart

Vissa saker är så självklara när någon väl kommer på dem. Innan dess ser man dem inte ens fast de borde vara uppenbara. Hur kommer det sig? Därför är det så befriande med människor som vågar bryta mönster. Som ser det vi övriga inte ser. Som utmanar. Som agerar. Ron Finley är en av dessa eldsjälar som tar saken i egna händer. Han vänder något negativt till något positivt. Något fult och oanvänt till något vackert och växande. Som om det aldrig har funnits någon tvekan. Hur självklart som helst. Become a gangsta gardener – och må bra.

http://on.ted.com/Finley

Citat

Av ständig oro …

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.

Nils Ferlin

Visst är den fin och lite sorgsen denna dikt av Nils Ferlin? Läste den idag på Torkild Sköld. Där de vassaste taggarna finns hittar man det mjukaste innanmätet. Tänk om vi stannade upp lite oftare och försökte tränga igenom taggarna innan vi dömer ut och lämnar. Tänk om vi skulle förhindra taggarna från att växa fram. Tänk om vi aldrig kastar spjut på varandra. Ja tänk….