Rop på hjälp som ingen hör

Det gör ont i hjärtat att se det som sker på Balkan just nu. Hur mycket kan dessa stackars människor klara av? De vanliga människorna som för inte så länge sedan fick lämna hus och hem p g a krig, som förmodligen har förlorat sina nära och kära, som fick börja om från början en, två, kanske tre gånger. Människor som fortfarande lever med sviterna av totala förstörelser, som idag får stå ut med taskiga ekonomiska och politiska förutsättningar. De människorna som livet regelbundet sparkar undan fötterna på och utmanar i uthållighet och framtidstro när det inte finns något att luta sig mot. Just dessa stackars människor måste prövas på nytt. Denna gång slår en fruktansvärd naturkatastrof till och ödelägger deras liv på nytt. Hur är det tänkt att de ska orka? Det går inte att förstå hur de ska kunna resa sig igen.

Det gör också ont i hjärtat att se hur ointresserad omvärlden är av det som sker på Balkan. Man vänder bort blicken i någon slags avvaktan på direktiv från jag vet inte vilket högkvarter. Mediebevakningen är under all kritik, nästan helt frånvarande. Vilka anledningarna till detta är vill jag inte ens spekulera i men tycker att Johan Croneman sammanfattade det ganska bra i sin krönika i DN idag. Samtidigt gör det mig ledsen och besviken eftersom det så tydligt visar att det görs skillnad på folk och folk. Vi är så många som febrilt har försökt hålla oss uppdaterade på det som sker, som har försökt mobilisera oss och hjälpa till. Allt detta har vi fått göra på egen hand. Så många fantastiska människor har engagerat sig och gjort vad de kan för att snabbt skicka ned både kläder och pengar. MEN det räcker inte. Vi behöver skicka mer hjälp! Vi behöver organiserad hjälp! Vi behöver din hjälp! Framför allt behöver vi få tillgång till en sanningsenlig opartisk bevakning av skeendena på plats. I nuläget vet jag inte om det går att få.

En sommar i Turkiet begav jag mig ned till havet för att ta ett dopp då det var för varmt vid poolen. Trots att vi var ett stort sällskap lyckades jag inte förmedla min intention. Simmade ut en kort sträcka. Höll mig nära stranden. Såg t o m delar av mitt sällskap högre upp på stranden, spelandes volleyboll. De såg däremot inte mig. Ganska fort hamnade jag i problem. Undervattensvågor tröttade ut mig och försvårade min väg tillbaka in till stranden. Avståndet till fast mark var inte längre än några meter men ändå milslångt i mitt huvud. Styrkan sinade och mina krafter höll på att ta slut eftersom jag istället för att tänka smart och logiskt fick panik. En meter framför mig simmade en kille. Försökte ropa på honom men fick endast fram ett svagt ”Help” som bara försvann ut i tumma luften. Ingen hörde mig. Där och då trodde jag att jag skulle drunkna utan att någon visste om det. Ingen skulle ens se att jag försvann. På något sätt med de sista krafterna lyckades jag krypa upp på stranden. Klarade mig men maktlösheten över att ropa på hjälp utan gehör sitter fortfarande i. Jag vill höra när någon behöver min hjälp.

 

Makarska en ort av betydelse

Min semestervecka i Makarska tar slut om några timmar. Istället för att passa på och ta några sista dopp och pressa i solen, fördriver jag tiden i skuggan på café DiVino. En ny och trevlig upplevelse, som ett vitt hav av renhet och ljus. Cafét ägs av Alen Bokšić. För den insatte i fotboll är namnet känt eftersom Alen är en av de stora kroatiska fotbollsspelarna. Väl värt att våga titta in här om ni är i krokarna. Ligger intill strandpromenaden. Man kan nästan doppa tårna i vattnet från cafét.

För 35 år sedan träffade jag min stora kärlek i Makarska. Vi fattade inte då att vi skulle bli ett par för livet sju år senare. Makarska har därför en viktig plats i mitt hjärta och det var roligt att upptäcka den på nytt. Verkligen på nytt för det är inte mycket som man känner igen. Orten har ändrat karaktär och är mycket mer turistig. Synd tycker jag. De yngre gästerna gillar säkert det.

Trots det har vi hittat många pärlor som vi varmt kan rekommendera. Förutom DiVino måste ni besöka restaurang Ivo som serverar ortens bästa fisk. Om ni vill lyxa till det lite kan ni med stor rekommendation välja rött eller vitt vin med, för oss alla kända namnet, Zlatan, som betyder ”gyllene”. Har inga kopplingar till allas vår Zlatan men lika kraftfullt och högklassigt som han är är också vinet.

Båtutflykt till närliggande öar Hvar och Brač är bra ombyten. Fantastiskt badvatten och genuina miljöer. På båten bjuds det på gratis ”rakija”, det lokala brännvinet, vilket kan bli lite för mycket för vissa turister eftersom det slår hårt mot huvudet i värmen. Kan bero på att en del shotar den istället för att smutta och njuta.

Under veckan har vi haft några riktigt minnesvärda möten, förutom Alen själv också våra hotell- och strandgrannar, en massa trevliga servitörer och barägare och till sist men inte minst några underbara ungar. Silvio, den lilla söta romska pojken som är ortens maskot samt Marija den sötaste och smartaste åttaåriga tjej jag har träffat. Men den mest intressanta upptäckten var Sadeta, en bosnisk kvinna boende i Norge, och hennes undersköna 12-åriga dotter Alma (jag tror att jag i henne har scautat en kommande supermodell). Sadeta är en säregen och helt underbart avväpnande varelse. Hon tar en med storm. Det är dessa möten som lämnar avtryck och avgör hur bra semestern blev.

Känner mig nöjd med denna vecka. Vem vet vilka resultat den genererar om 35 år.

20130727-122740.jpg

20130727-122916.jpg

20130727-123103.jpg

20130727-123003.jpg

20130727-122937.jpg

20130727-123139.jpg

20130727-123030.jpg

20130727-123254.jpg

20130727-123345.jpg

Fotboll är livet

Fotboll är inte bara fotboll. Fotboll är så mycket mer. Fotboll är en konst. Fotboll är att dö för varandra på planen. Fotboll är vackert. Fotboll är förbrödrande. Fotboll är känslor. Fotboll är vänskap. Fotboll är kärlek. Fotboll är hat. Fotboll är splittrande. Fotboll är enande. Fotboll är det största som finns. Fotboll är på liv och död. Fotboll ÄR livet.

Kanske tänker ni att det är väl att ta i från en som aldrig har spelat fotboll själv mer än på skoj några enstaka gånger i livet. Om ni gör det så har ni fel. Jag tar inte i så att det räcker. Fotboll är förmodligen mer än livet. Den är en religion med potential att ha flest utövare i världen. Ju fler vi är desto bättre. Jag är av uppfattningen att kärlek till någonting gemensamt är större än hatet till varandra. Av den anledningen hoppas jag att matchen på fredag blir en hyllning till brödraskapet och inte till kriget.

Vilken match? Vilket krig? Undrar du över det så ska du absolut läsa en av de bästa artiklar jag har läst på länge Once brothers http://bloggar.aftonbladet.se/bankoniva/, skriven av Erik Niva, om Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac, två förbundskaptener som snart möter varandra. Vackert, skrämmande och sorgligt på samma gång.

När du har läst den får du gärna återkomma och säga om jag hade fel om fotboll. Om jag tog i. Peace.

P.S. Hälsning till mina favoritfotbollskillar i IFK Haninge/Brandbergen. Ni är bäst!