nytt jobb

Gräset är alltid grönare

Tjatar kanske ihjäl er med mina vinklingar kring jobb men eftersom jag har samlat ett helt förråd med tankar behöver jag också rensa ut det då och då. Så här kommer ytterligare en ingång som kan ge några av er som tampas med samma funderingar som jag lite skjuts i rätt riktning.

Under mina sista år på Telia hade jag närt tankar om att det skulle vara roligt att göra något annat. Gärna inom annan bransch än telekom. Men om jag fick önska skulle det vara i en verksamhet som bidrar till ett högre syfte. Något som skulle ge mitt hjärta och mitt samvete näring tillbaka. Vid en viss tid i livet inser man hur fort livet passerar och hur lite vi hinner göra för oss själva och andra. Tänk att få jobba med något som man gillar att göra och samtidigt hjälpa och förbättra förutsättningarna för de som behöver vår hjälp som mest. I min värld finns det inget större behov än att hjälpa små barn som far illa.

Detta var mina tankar. Ingenting mer konkret gjordes med dem. När sedan erbjudandet om avgångsvederlag dök upp var det just dessa drömmar som avgjorde utgången av mitt beslut. Kanske kan jag hitta ett nytt jobb där jag kan bidra på flera plan. Att just Plan skulle vara lösningen anade jag föga.

Omorganisationen blev en trigger. Innan dess hade jag inte hunnit göra slag i saken. Hann inte p g a det höga arbetstempot var en god anledning. En annan var att jag hade bott in mig, jag visste vad jag hade men inte vad jag kunde få. Hade en teori om att gräset inte är grönare på andra sidan. Man vet vad man har men inte vad man får. Allt det gjorde att jag inte var förberedd på att göra slag i saken och jaga mina drömmar. Jag var fast på en plats som kändes trygg.

Att vara trygg kan ibland likställas med feg. Något som jag inte vill identifiera mig med men kanske måste erkänna att jag till en viss del var. Så i detta fega oförberedda gräset är inte grönare på andra sidan tillstånd begav jag mig ut på jakt efter ett drömjobb.

Nu står jag där jag vill vara! Vägen hit har varit både lång och tuff. En Golgata. Den har stundtals känts helt hopplös och omöjlig. Drömmen skulle förbli en dröm trodde jag. Men jag kämpade på och gav inte upp. Jag stod upp för den även när jag tvivlade som mest. När dörrar slogs igen eller aldrig öppnades. När man inte såg det där gräset någonstans. Och just den envisheten och det fokuset ångrar jag inte för en sekund. Det har lett mig hit. Till den gräsplätten jag vill vara på. Här står jag nu och känner mig nöjd och glad!

Det går mina vänner. Det går att följa sina drömmar. Och det ante mig om inte gräset är lite grönare från det här perspektivet.

Freudiansk klantighet

Klant. Klant. Superklant! Det är jag det. Snällt formulerat. Kan fortfarande inte fatta att jag kan klanta mig så. Det handlar om ett freudianskt klanteri om nu något sådant existerar.

Bakgrund: Biljana söker nytt arbete och jobbar hårt på dokumentationen och underlagen. Formulerar och formulerar om. Letar och letar. Lyssnar in, läser på och anammar goda råd. Formulerar om och rättar till underlagen igen. Letar och letar. Hittar en fantastiskt intressant annons med mycket hjärta och ett företag som hon gärna vill arbeta på.

Scenario: Biljana känner sig extremt motiverad att söka tjänsten och är jätte mån om att det framgår. Hon arbetar om en tidigare ansökan då mycket av grundmaterialet går att återanvända. Under arbetets gång funderar hon på hur hon ska se till att bli vald för hon vill detta sååå gärna. Hon skriver ihop, läser igenom, sparar, formulerar ett personligt mail, bifogar ena filen, bifogar andra filen, sänder iväg mailet. Nöjd! Samma kväll kommer ett svarsmail om att ansökan är mottagen. Ett personligare svar än vad hon är van vid att få. Det här företaget är verkligen rätt. Bekräftat! Så spännande att vänta på nästa steg. En dag går. Hon vill ha detta så gärna. Svårt att vänta. Vad var det jag skrev? Kollar igenom mailet, öppnar brevet och KATASTROF!!!! Fel brev bifogat. Ett brev som var riktat till ett annat företag. Biljana bryter ihop. Hon tror inte att detta är sant. Jobbet med stort J på företaget med stort F som hon så gärna ville ha ser hon nu glida henne ur händerna fullständigt. Panik. Klant. Superklant!

Upplösning: Biljana skriver ihop ett nytt mail med erkänt misstag och bifogar det rätta brevet som förmodligen inte skiljer sig tillräckligt mycket från det felaktiga eftersom grunduppgifterna är desamma. Det är bråttom. Hon vill rätta till det tidigare misstaget så fort som möjligt för hon vill detta sååå gärna.

Men var det så klokt gjort? Fel på fel på fel blir inte rätt. Har ingen aning vad som kommer hända nu. Kommer företaget med stort F ha förståelse för mitt misstag eller kommer man bara att skratta åt denna klantskalle. ”Ha,ha har du sett det här? Kolla brevet? Vad lika det var det där tidigare? Hur klantig får man vara? Ha, ha.”

Ja, hur klantig får man vara? Freudianskt klantig skulle jag säga för någon annan förklaring har jag inte.

Syns man inte finns man inte – konsten att sticka ut

Fick ett fantastiskt gensvar av er på inlägget Söka jobb som att dejta där jag liknade jobbsökarprocessen vid dejting. I båda fallen handlar det om matchmaking. Först måste vi hitta varandra. Därefter gilla varandra. Slutligen vilja tillbringa tid tillsammans med varandra. Tycke måste uppstå.

För att komma så långt behöver en massa saker först falla på plats. Det räcker t. ex. inte att jag dras till företaget och verkligen kan se mig själv som anställd där. Inte ens att jag är helt övertygad om att jag har alla egenskaper som krävs och goda förutsättningar att göra ett kanonjobb. Inte heller att jag har paketerat det så bra jag kan och gör mitt bästa för att bli upptäckt i vimlet. Nej, nej. Det räcker inte. Det krävs mycket mer än så. Uppenbarligen. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad.

– Hej, hej! Här är jag. Kolla vad jag kan. Duktigt eller hur? Visst skulle vi vara det perfekta paret? Vad säger du? Hallå! Hallllååååååå!!!!???? Men svara då….

Ingen reaktion eller återkoppling är det värsta. Det är verkligen som att gå förbi den där supersnygga killen som inte ens kastar en blick på en. Att vara helt osynlig stärker inte direkt ens självförtroende. Ännu svårare är det om föräldrarna först måste välja ut och godkänna en innan man får gå vidare. Nu undrar ni säkert vad det är jag svamlar om men det är så det känns när ett rekryteringsbolag filtrerar ens försök att nå fram. Kliniskt, rationellt och oerhört effektivt. Inga eller mycket få känslor inblandade. Svårt att försöka sälja in sin personlighet när det mest handlar om att bocka av rätt egenskaper. Förlorad är man om man inte lyckas tolka signalerna i annonsen rätt och formulera ens eget erbjudande så att det faller alla i smaken. Ibland är man förlorad oavsett för jag har förstått att det många gånger finns krav som inte är öppet uttalade, typ en viss ålder eller erfarenhet krävs. Jag är inte helt säker men ibland känns det som att det räcker med att hårfärgen är fel. Eller kan det kanske vara namnet?

Svårt att veta. Frågar man varför får man alltid snygga svar tillbaka. Ingen säger att ”Du är för gammal. Vi tror inte att du kommer snappa tillräckligt fort.” eller ”Nja, vi är lite osäkra på om du skulle klara av det här eftersom du inte har jobbat med oss förut.” eller ”Du formulerade ditt personliga brev lite för personligt så vi blev fundersamma om du kanske är lite för mycket. Av allt.” Istället är det oftast ”Vi har fått väldigt många ansökningar och har valt att gå vidare med några. Du är inte en av dem men vi behåller gärna ditt CV.”

Hur tolkar man ett svar som lämnar en som ett frågetecken. Vad var det som inte riktigt räckte till denna gång? Var jag för tradig eller för personlig? Skulle jag har skrivit si eller så? Sagt ditten istället för datten? Verkar jag för desperat eller lyser det igenom att jag inte brinner helt och fullt för detta ännu? Svårt att veta. Behöver någonting ändras på till nästa gång eller var det bara så att alla alltid är så mycket bättre och vassare än vad man är själv.

Som sagt har jag ingen aning eftersom jag inte riktigt lyckas nå ända fram. Någonting verkar fattas men vad? Säg det den som vet. Kanske söker jag på fel plats. Kanske är vi för många som vill samma sak. Kanske är det så kinkigt att varje ord måste vara perfekt och tillrättalagt innan någon återkopplar och bokar intervju med en. Kanske måste man ha ett jobb för att få ett jobb. Kanske måste man gasa mer. Eller kanske ska man tagga ned lite….. Eller kanske man måste använda alla kontakter man har så att någon tipsar en om jobb innan andra hinner anmäla sitt intresse. Vem vet. Vem vet. Inte jag i alla fall. Ännu. Vet du?

Söka jobb som att dejta

Tänker spinna vidare på relationstemat men med en annan vinkling. Under min sista verksamma tid på exarbetsplatsen liknade jag hela förloppet vid en skilsmässa. Jag visste att relationen började gå mot sitt slut men eftersom jag inte var den som hade tagit initiativet till uppbrottet kände jag mig sviken. In i det sista ville jag inte riktigt tro på att det var slut. Det blev tydligt först när vi skrev på pappren.

En gång i tiden hade en attraktion uppstått som ledde till ett långt och kärleksfullt förhållande. Inledningsvis var det, som i de flesta kärleksförhållanden, passionerat och spännande för att över tiden gå över till en mer mogen kärlek. Visst fanns det stunder där den ena gav mer än vad den fick tillbaka men över tiden brukar det jämna ut sig. Gör det inte det kan uppbrottet komma fortare än man anar. Inte riktigt så i vårt fall. Relationen och kärleken höll länge men spänningen hade försvunnit. Någon behövde ta första steget. Ett rationellt logiskt beslut men känslomässigt ändå tungt. Det tar tid att komma över sitt ex. Snygg och vänskaplig uppdelning till trots.

Nu är jag ute och dejtar igen. Lite tafatt och motvilligt i början. Det var ju så länge sedan. Självförtroendet behöver jobbas på. Hur kaxig och uppklädd ska man vara? Vilka ska man flörta med? Är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet? Behöver jag en makeover? Vilken typ av relation söker jag? En mängd frågor och ännu fler svar. Har fått massor av råd och tips på hur man ska skriva ett CV, vad som ska stå i ett personligt brev, hur man presenterar sig själv på tre minuter och en massa andra tips. Allt i syfte att bli utvald av en framtida arbetsgivare.

För ett kort tag lyssnade jag på alla goda råd jag fick men insåg ganska fort att jag kommer förlora mig själv på kuppen. Det går inte att sticka ut om man följer givna mallar. Ingen vill vara den gråa musen som inte märks och det är en riktig köttmarknad därute. Svårt att sticka ut. Lika hopplöst att söka jobb via jobbsajter som att finna sin stora kärlek på krogen. Utbudet är det som sagt inget fel på men det måste kännas rätt i magen. Man vill ju att det ska klicka ordentligt och klockor börja ringa när man träffar på den rätta arbetsplatsen. Lite väl romantiskt med tanke på att det är ett jobb jag söker men sådan är jag. Passionerad.

Eftersom jag känner mig mer redo nu och vet vad jag vill ha har jag ändrat taktik. Jag stöter bara på de som jag gillar och som jag kan tänka mig att leva ihop med länge. Risken att bli ratad tar jag. De får se mig som jag är. Ingen hårdsminkning av personligheten. This is me. Love it or leave it.

Vill inte förekomma någonting men kan säga att jag har både flörtat och dejtad sedan dess. Så nog finns det hopp för mig. Det gäller bara att ha tålamod.

Fikasugen och bubblig

Snart har jag bloggat i en månad. En konstig företeelse egentligen. Som att tala rakt ut i universum. Inte vet man om någon hör eller bryr sig om det man säger. Kan också liknas vid att man talar högt för sig själv ute bland folk. Omgivningen kan tolka det på många sätt. Visserligen kan jag se hur många som har varit inne på sidan men inte mer än så.

– Bla, bla, bla….

– ……. (Tystnad)

– Bla, bla, bla…

– ……. (Tystnad)

Trots tystnaden som möter mig när jag skriver av mig och det blygsamma antalet läsare (förutom Jordbrobarnen som med den übersociale sonens hjälp spred sig till nästan 800 pers, jihiiii) så är det här bland det roligaste jag har gjort på mycket länge.

Bloggandet gör att jag får skriva av mig en massa tankar och det lättar på trycket. Ger mig distans. Men det viktigaste och det bästa av allt, helt otippat, är att bloggen har blivit ett substitut för mina arbetskamrater. Sitter man hemma och surfar efter jobb så jobbar man lika hårt som man någonsin gjorde när man jobbade på jobbet. Det man inte har och saknar mest av allt är någon som sitter mittemot och som man kan spontanbubbla med. Man saknar kompisar. Och jag som älskar att stångas och retas med folk. Skoja och skratta även när man sliter hårt. Ta en kort fika. Andas och sedan fortsätta jobba. Det är ju det som gör att man orkar.

Så mina vänner Micke, Ullis, Anders, Anna, Ola, Britt, Charlotte, Tina, Åsa……. och Helena när ni läser min blogg ska ni inte tänka att jag är konstig. Tänk istället. Billan är bara fikasugen. Och bubblig.

Stora lärdomar väntar

Intressant men oroande tweet av MariaCardell. Eftersom jag inte har hunnit så långt som till formulering av spontanansökningar har jag något att se fram emot. Som om det inte är nog svårt att framhäva sig själv på rätt sätt med en tydlig kravprofil så ska man också kunna  framhäva sig själv så att det passar alla typer av krav. Funderar över hur mycket man måste träna för att Jante ska ge med sig och låta Egot ta över så att framhävandet blir effektivt?

Vänder och vrider på formuleringar dag ut och dag in redan som det är. Det verkar inte ta slut än på ett tag. Misstänker att jag kommer råka ut för det traditionella mönstret som vi marknadsförare brukar drabbas av d.v.s. när marknaden är mogen för att ta in vårt budskap så har vi själva ledsnat på det för länge sedan. Förhoppningsvis är budskapet effektivt och gör jobbet. I mitt fall hoppas jag att budskapet gör jobbet och genererar ett jobb innan jag hinner ledsna på min egen marknadsföring av mig själv.

Rädsla för det annorlunda

Kan inte låta bli att förundras över de starka krafter som tvingar in oss människor att passa in i normen. Ju mer lika varandra vi är desto större acceptans får vi. Sticker man ut lite åt något håll får man vara beredd på att någon försöker rätta in en i ledet.

Har försökt förstå vilka mekanismer som ligger bakom detta fenomen. Är det Jante? Delvis. Men han verkar bara i Sverige så det är inte hela förklaringen. Kan det vara okunskap? I vissa sammanhang ja, i andra nej. Ibland tvärtom. Rädsla kanske? Absolut för det som man inte känner igen. Som är annorlunda. Egoism? Ofta. Bekvämlighet? Ja för det är enklast så. Man behöver inte sätta sig in och förstå. Otrygghet? Till största delen. Hänger ihop med rädslan för det okända.

För mig är det så konstigt att vi människor inte förstår och vet bättre. I Sverige bor vi i ett av världens tryggaste och mest utvecklade hörn. Vi är välutbildade. Vi är insatta. Relativt välmående. Vi har det bra ställt ekonomiskt, om man jämför med stora delar av övriga världen. Vi har rest och sett världen. Vi har inte krigat på flera hundra år. Vi har det bättre än de flesta andra helt enkelt. Och ändå klassar vi in varandra i grupper. Svenskar och invandrare. Svarta och vita. Kvinnor och män. Unga och gamla. Hetero och homo. Kristen och muslim. Vem bryr sig? Varför spelar det roll?

Världen är vacker för att den bygger på mångfald. Den är vacker för att vi alla har en plats och ett syfte att fylla. Det är dynamiken som skapas av olikheterna som driver världen och utvecklingen framåt. Skulle inte fungera om vi alla var lika och hade samma funktion. Så varför är vi så rädda för någon som inte är exakt som vi? För mig förblir det en gåta.

En infångad dag

Vissa dagar, de bra dagarna, vill man inte ska ta slut. Det är de dagarna som bara flyter på, överraskar och fyller en med positiva känslor. Idag hade jag en sådan dag. En infångad dag. En rolig dag.

Att våren nalkas kan ha påverkat mitt sinne. Började med att byta ut stövlarna mot sköna sneakers. Traskar vidare mot pendeln på väg in till ett möte med min coach. Två stationer senare fylls vagnen med glada uppspelta barn i gula västar, som små ankungar på led. På väg in till stan. De ska på utflykt. Hela vagnen fylldes av tjatter och skratt. Jag fylldes av glädje.

Har lyckats få numret till min sedan många år förlorade frisör. Ringer henne för att överraska och boka tid. Möts av världens gladast tjej som blir genuint överraskad och glad åt att vi har återfunnit varandra. Ska bli sååå kul att träffas igen efter minst 25 år. Ser verkligen fram emot lördag.

Äter lunch med Fille. Vi äter koreanskt för första gången. Fantastiskt gott! Känns vuxet och trevligt. Tänk att jag har en vuxen son. En skäggig snygging som jag kan prata seriöst med.

Skyndar iväg till coachen. Idag är jag mycket gladare än sist vi träffades. Det märks redan i korridoren. Jag är bubbligare, pratigare och förmodligen mer mottaglig för både kritik och tips. Jag är på rätt väg och närmare målet. Snart helt nöjd med mitt CV.

Träffar Anna och lilla Olivia över en fika. Härligt att få gosa med den lilla prinsessan. Mysigt. Efter en stund dyker Jeanette upp. Nu är vi tre stycken före detta kollegor som sitter och skrattar åt det tragikomiska i att vara arbetslös. Roliga anekdoter om jobbsökarsituationer avlöser varandra. Är du över femtio med bra a-kassa gör dig inget besvär att söka jobb som  begravningsentreprenör. Ingångslönen är betydligt lägre än din a-kassa. Vi börjar se en massa fördelar med vår arbetslösa tillvaro. Det kanske inte är så tokigt att slippa jobba ett tag. Vi är många som sitter i samma båt och det är roligt att träffas och peppa varandra. Vi är tajtare nu än vi någonsin har varit.

Vi skiljs åt och jag åker tillbaka hem. Öppnar dörren och inne är det nystädat. Som pricken över i:et.

För snabb för mitt eget bästa

Från tanke till handling är en extremt kort sträcka hos mig. Tror att jag garanterat är någon form av rekordhållare där. En rolig tanke dyker upp och jag skenar genast iväg på uppdrag. Jag gör det visserligen också när något jobbigt ska göras för att få det gjort, men det är en annan historia.

För någon dag sedan när jag var upprörd över den nya arbetslösa tillvaron klämde jag ur mig till den yngre sonen och hans söta flickvän något om att ”Jag funderar på att börja blogga om eländet. Måste få ut allt som dyker upp.” Några minuter innan hade jag precis fått ett mindre utbrott och svor över ett avslutat samtal med en intet ont anande rekryterare. I det ögonblicket kändes det som att jag kommer ha massor av stoff till mitt skrivande.

Ungdomarna var mer försiktiga över min idé och vi började diskutera bloggandet i sig. Jag är inte helt säker på att de trodde att jag skulle vara igång så snabbt. Först planterade jag min tanke hos maken. Vet inte riktigt vad han svarade men misstänker att han tänkte något i stil med ”allt som gör henne lugn är bra”. Sedan nämnde jag det för min äldre, nyligen utflyttade son, för tillfället på återbesök vid matbordet. Han var på. Positiv signal. Då kör jag!

När han gick var jag igång. Detta var igår på eftermiddagen och några timmar senare var min blogg uppe och mitt första inlägg skrivet. Jag slukades upp av uppdraget helt. Jätte nöjd med mig själv. Visar stolt mitt alster till min yngste son som kom hem efter jobbet, ja visst är han duktig mammas pojke, och han läser och säger ”Vad söt du är mamma. Bloggar hmm. Typ tio år efter alla andra”.

Va? Och jag som tyckte att jag var snabb.