Belgrad – ett mini-Berlin som aldrig sover

Vill slå ett slag för min födelsestad Belgrad och allt den har att erbjuda. En säljande men träffsäker artikel om Belgrad – ett mini-Berlin som aldrig sover Lyx.se Sveriges nätmagasin för livsnjutare

Behöver inte säga så mycket mer än att staden nattliv utsågs till världens bästa av Lonely Planet 2009. Eller vad sägs om

I Belgrad möts man av en avspänd mentalitet och ett levnadstempo som ligger hälsosamt under den typiska storstadshetsen.

eller kanske det bästa av allt

I Serbien står mat och dryck i högsta grad i centrum.

Kanske inte det mest förväntade stället att åka till med absolut ett värt att upptäcka och uppleva.  

    

Laget är större än jaget

Det finns något otroligt starkt och vackert i lagidrotter. Laget är alltid starkare än den enskilda individen. När samspelet i ett lag fungerar kan under ske. Visst krävs exeptionella individer i laget för att kunna prestera på topp men det är ändå den där gemensamma energin som är avgörande. Att kunna lita på varandra. Att alla har en given roll. Att ledaren har förtroende för spelarna. Att spelarna har förtroende för sin egen förmåga. Att man har ett gemensamt mål i sikte. Och framför allt att man ”dör” för varandra på plan. Då sker underverk! Vi mot resten av världen!

Har njutit av att följa basket VM och det serbiska laget. Sådant brukar vanligtvis vara mer plågsamt än njutningsfullt men denna gång har någonting hänt. Ett lagspel utöver det vanliga. En semifinalplats i VM är enormt stort för det lilla landet med den långa baskettraditionen. Även om deras resa stannar här och nu så har laget gjort underverk. Och man ser att de har kul ihop. Eufori för oss basketälskare.

IMG_8091.JPG

Rop på hjälp som ingen hör

Det gör ont i hjärtat att se det som sker på Balkan just nu. Hur mycket kan dessa stackars människor klara av? De vanliga människorna som för inte så länge sedan fick lämna hus och hem p g a krig, som förmodligen har förlorat sina nära och kära, som fick börja om från början en, två, kanske tre gånger. Människor som fortfarande lever med sviterna av totala förstörelser, som idag får stå ut med taskiga ekonomiska och politiska förutsättningar. De människorna som livet regelbundet sparkar undan fötterna på och utmanar i uthållighet och framtidstro när det inte finns något att luta sig mot. Just dessa stackars människor måste prövas på nytt. Denna gång slår en fruktansvärd naturkatastrof till och ödelägger deras liv på nytt. Hur är det tänkt att de ska orka? Det går inte att förstå hur de ska kunna resa sig igen.

Det gör också ont i hjärtat att se hur ointresserad omvärlden är av det som sker på Balkan. Man vänder bort blicken i någon slags avvaktan på direktiv från jag vet inte vilket högkvarter. Mediebevakningen är under all kritik, nästan helt frånvarande. Vilka anledningarna till detta är vill jag inte ens spekulera i men tycker att Johan Croneman sammanfattade det ganska bra i sin krönika i DN idag. Samtidigt gör det mig ledsen och besviken eftersom det så tydligt visar att det görs skillnad på folk och folk. Vi är så många som febrilt har försökt hålla oss uppdaterade på det som sker, som har försökt mobilisera oss och hjälpa till. Allt detta har vi fått göra på egen hand. Så många fantastiska människor har engagerat sig och gjort vad de kan för att snabbt skicka ned både kläder och pengar. MEN det räcker inte. Vi behöver skicka mer hjälp! Vi behöver organiserad hjälp! Vi behöver din hjälp! Framför allt behöver vi få tillgång till en sanningsenlig opartisk bevakning av skeendena på plats. I nuläget vet jag inte om det går att få.

En sommar i Turkiet begav jag mig ned till havet för att ta ett dopp då det var för varmt vid poolen. Trots att vi var ett stort sällskap lyckades jag inte förmedla min intention. Simmade ut en kort sträcka. Höll mig nära stranden. Såg t o m delar av mitt sällskap högre upp på stranden, spelandes volleyboll. De såg däremot inte mig. Ganska fort hamnade jag i problem. Undervattensvågor tröttade ut mig och försvårade min väg tillbaka in till stranden. Avståndet till fast mark var inte längre än några meter men ändå milslångt i mitt huvud. Styrkan sinade och mina krafter höll på att ta slut eftersom jag istället för att tänka smart och logiskt fick panik. En meter framför mig simmade en kille. Försökte ropa på honom men fick endast fram ett svagt ”Help” som bara försvann ut i tumma luften. Ingen hörde mig. Där och då trodde jag att jag skulle drunkna utan att någon visste om det. Ingen skulle ens se att jag försvann. På något sätt med de sista krafterna lyckades jag krypa upp på stranden. Klarade mig men maktlösheten över att ropa på hjälp utan gehör sitter fortfarande i. Jag vill höra när någon behöver min hjälp.

 

Inte värda en endaste rad i Expressen

Den värsta naturkatastrofen på 120 år har drabbat Serbien och Bosnien. På en dag har det regnat lika mycket som det brukar göra på tre månader. Stora områden ligger under vatten. Många döda. 10.000-tals evakuerade. Massor av människor saknade. Hus och hem föstörda. Det dåliga vädret fortsätter och försvårar hjälparbetet. Man förväntar sig det värsta.

Har ni någon aning om att detta händer just nu? Gissar att ni har missat det. Hur skulle ni ha en aning när Expressen inte har en endaste rad skriven om detta. Nedan följer en kavalkad av rubriker som tydligen är mycket viktigare just idag.

20140517-203750.jpg

20140517-203808.jpg

20140517-203848.jpg

20140517-203901.jpg

20140517-203916.jpg

20140517-203930.jpg

20140517-203944.jpg

20140517-203959.jpg

20140517-204010.jpg

När Bregotten reste genom Europa

Nu har de rullat iväg söderut det söta gulliga paret. Precis som på uppresan i en fullpackad bil. Om ni frågar mig vad de har i bilen så är jag lite osäker men mycket är det. Det jag hann uppfatta när jag vinkade av dem var att det fanns många rullar varav en var en inrullad Kina-matta och några andra var toarullar. Har inte tänkt på det men gissar att svenskt toapapper håller bättre kvalité än det serbiska. Lika bra att hålla den standard man är van vid tänker de säkert mina små gullisar. Kaffeförpackningar och filter till bryggkaffe finns garanterat också med. I Serbien dricks det inte lika mycket filterkaffe som det kallas där. Hur ska vi klara oss utan bryggkaffe vi som är vana med det hemifrån? Det går inte så vi tar med oss det ned. De har även med sig en ny laptop. På gamla dar har de blivit datoriserade och vill ha en i varje bostad så att de slipper ha med sig en och samma upp och ned varje gång de reser genom Europa. Varför de inte köper en där nere vet jag ej. Vissa saker håller helt enkel inte måttet.

Oj, just det, har för mig att de även har med sig någon form av isoleringsväv och annat som hör badrumsrenovering till vilket de ämnar ägna sig åt så fort de kommer till huset i Belgrad. I Sverige är vi bättre på det också, att isolera oss vill sägas. Säkert har de tryckt in lite kläder och kanske någon kudde eller ytterligare en och annan teknisk manick som man inte kan vara utan. I vilket fall som helst brukar bilen vara smockad.

Förra året hade de även laddat med Bregott, flera paket som de skulle ha med sig i en kylväska, eftersom de svenska barnbarnen med vänner och flickvänner skulle hälsa på. Dessa Bregott glömdes i kylskåpet hemma i Haningebostaden. När de insåg det köptes det in nya i Trelleborg som också glömdes i ett kylskåp. Denna gång i Wien. Har en kusin där som de alltid hälsar på på vägen ned. Bregotten behövde stå kallt under besöket. Eftersom de var ytterst nödvändiga att ha med sig för barnbarnens skull vilket inget av barnbarnen känns vid och riktigt vet varför, förmodligen har någon försagt sig vid något tillfälle och mormor och morfar plockade upp behovet, så gjordes det upp en plan. Bregottpaketen skulle kusinen ta med sig nästa gång hon och hennes familj skulle åka hem till mamma, min moster, i Bosnien. Där skulle de så småningom hämtas upp nästa gång min mamma hälsade på syrran. Självklart i god tid innan barnbarnen kommer på besök i Serbien. Det är viktigt att ha rätt smör på mackan om man är svenskt barnbarn!

Ni som läste mitt inlägg Ordningen är återställd från den 18 oktober förra året vet också att de har skapat denna vana att transportera saker de saknar genom Europa från det ena till det andra landet. Mat upp och toapapper ned. Dålig hörapparat upp och ny bra ned. Den ickehörande pappan har faktiskt skaffat sig bättre hörapparat i år så förhoppningsvis kommer han vara lite bättre på att lyssna på vad som sägs. Detta under förutsättning att han verkligen har lyssnat ordentligt när inprovningen gjordes. Vi är inte helt övertygade om att så är fallet så mamma har blivit beordrad att svara i mobilen under den långa bilresan. Tidigare år har han svarat fast han har kört bil och inte hört vad som sägs. Den stressen vill vi slippa. Nu sitter jag på spänn och hoppas att de idag hinner fram till Wien ordentligt, med eller utan Bregott i bagaget.

Det gulliga paret i maj 1960

Det gulliga paret i maj 1960

Det gulliga paret oktober 2012

Det gulliga paret i oktober 2012

Ordningen är återställd

Mina underbara älskade föräldrar är tillbaka i Sverige. Dags för vinteride. De har en märklig uppdelning av året där de tillbringar vintern i Sverige och sommaren i Serbien. Det omvända hade kanske varit smartare med tanke på deras ålder och hälsa men de tänker omvänt, väldigt ofta. För att det hela ska vara om möjligt ännu mer besvärligt väljer de att bila hela den långa sträckan på närmare 250 mil mellan Stockholm och Belgrad. Envisa är de och helt omöjliga att få in på rätt tankar. Lämna bilen hemma, flyg ned och skaffa en liten bil som ni kan ha där istället. Nej då, den 77-årige pappsen vägrar flyga. Istället får vi barn och barnbarn oroa oss. På vägen ned lyckades han bli stoppad av polisen och få fortkörningsböter, så ni kan förstå att man har en del att tänka på.

Nu är de alltså här. Tack och lov gick resan bra. Med sig hade de en massa godsaker så som hemmagjord ajvar (tro inte för ett ögonblick att den har några likheter med den man köper i butik), mängder av tunn-tunn filodeg för att göra ”gibanica”, en variant på ostkaka, egen gjord sylt och en hel säck av en speciell sorts vitkål som är perfekt att lagra och så småningom rulla ihop ”sarma” med, kåldolmar gjorda på surkål. Skulle vara svårt att få med sig allt detta på ett flyg, därav bilen. För inte går det att tänka sig ett vinterhalvår utan dessa delikatesser.

Deras närvaro märks inte enbart genom alla de godsaker som de per omgående fördelar mellan oss barn och barnbarn. Den känns och den hörs också! Bara på några dagar har jag hjälpt dem lösa fler problem än jag själv har råkat ut för på flera månader. Deras hemtelefon funkar t.ex. inte för modemet har kraschat och i väntan på ett nytt är det enda kommunikationsmedlet pappsens mobiltelefon eftersom mamsen knappt använder sin. Som en följd av det fungerar inte heller porttelefonen och pappsen, som nästintill är döv och oftast vägrar använder sin hörapparat, har därmed blivit den enda kontaktytan med omvärlden. Väldigt högljudda samtal har förts dessa dagar. En hel del upprepningar och missförstånd har förekommit också. Förutom det lyckades de också slarva bort ett helt nytt bankkort, förmodligen i papperssorteringen, så det spärrades och nytt beställdes. Mat har intagits och en totalt oregerlig politisk debatt har ägt rum. En komisk sådan. En väldigt kategorisk icke hörande pappa (i dubbel bemärkelse) med mycket specifik världssyn och två övervuxna-borde-veta-bättre-vid-det-här-laget barn, varav jag är ett, som försöker övertala honom om annat. Snabbare energidränering har jag nog inte varit med om någonsin.

Så nu, äntligen, är ordningen återställd och allt är som det ska vara. Huvudpersonerna är på plats. Återstår bara för mig att säga ”Välkomna hem mina underbart besvärliga föräldrar! Jag har saknat er. Och pappsen tack för den där politiska lektionen! Äntligen vet jag hur allt hänger ihop. Vem kunde tro att världen antingen är bara svart eller bara vit.”

Love to hate – på gränsen till sammanbrott

Efter denna fredag vet jag inte om jag hatar att älska eller älskar att hata detta land. Ibland bara älskar jag det och ibland bara hatar jag det. Den som känner mig väl vet att jag ogillar byråkrati. Om det dessutom är helt ologiska krav som ska genomföras kommer jag slå bakut. Eftersom jag har dubbelt medborgarskap har jag behov av serbiska handlingar. Mitt ID-kort löper ut i november så jag bestämde mig för att förnya det nu när jag är här. Det skulle jag inte ha gjort!

Myndigheter och deras bemötande av klinter är någonting som väldigt ofta är obeskrivligt kundovänligt här. Dessutom är det postkommunistiskt stenålders. Har många gånger lekt med tanken på hur mina svenska vänner skulle uppfatta systemet om de betraktade eller lyssnade på konversationer som utbyts mellan tjänstemännen och oss sökanden.

Jag är född i Belgrad, Jugoslavien nuvarande Serbien. 1985 gifte jag mig i Sarajevo, också Jugoslavien på den tiden men numera Bosnien och Hercegovina. Någon gång därefter bytte jag handlingar för att ha uppdaterad version med mitt nya efternamn. Detta jobbade jag på otaliga semestrar eftersom det ständigt uppstod något fel i underlagen som gjordes. Underlagen är alltid i pappersform, gärna med stämplar och underskrifter på. Ibland tror jag att alla felen gjordes med flit för att man ska komma tillbaka och begära nya papper. På så sätt får tjänstemännen en maktposition och möjlighet att bli ”mutade”. Efter att man bollas runt mellan kontor och luckor är man beredd att dra i alla trådar som kan hjälpa en att lösa ärendet.

Alla mina ändringar gjordes under epoken i forna Jugoslavien. Efter kriget och upplösningen behövde vi helt plötsligt skaffa olika underlag från två olika länder.

För att förlänga mitt ID-kort behöver jag
– bevis om medborgarskap (hämtas i min pappas födelseort ca 139 km från Belgrad)
– födelseattest
– bevis om att jag bor längre än 60 dagar utanför Serbien för att påskynda ärendet
– blanketter för att fylla i (köps vid en separat lucka och betalas in i bank innan de lämnas in)
– mitt gamla ID-kort
– kopia på min flygbiljett hem (också för att påskynda ärendet).

Hade allt som behövs! Trodde jag. Det visade sig att alla handlingar har mitt rätta nya ( 28 år gamla) efternamn men inte datasystemet. Där står mitt flicknamn kvar. Tjänstekvinnan förstår inte varför och ber mig gå till kontoret som utfärdade mitt ID-kort först.
– De får rätta sitt fel först eftersom det är de som har missat att uppdatera ändringen i datasystemet. Vill de inte hjälpa er kan ni komma tillbaka, säger hon.

Ok, beger oss dit, pappa och jag. (Pappa är min följeslagare eftersom han har mer koll på var alla kontor ligger). Chefen för kontoret kollar med kvinnan som kan rätta till felet i systemet men hon svara att det inte går utan en kopia på ett giltigt vigselbevis där det nya namnet finns med. Vi måste vidare till vigselförrättarkontoret tvärs över gatan eftersom de förmodligen har en kopia av vårt vigselbevis. Någonstans någon gång verkar man ha sett något papper som bevisar mitt nya efternamn. Det syns ju trots allt på alla handlingar jag har uppvisat. På vägen ut frågar mannen:
-Ni bor i Sverige eller hur? Skulle min son på något sätt kunna bosätta sig där? Han ler lite finurligt.

Vi går vidare till den nya tjänstekvinnan som är vårt sista hopp.
– Näe, ni har inte lämnat in något vigselbevis. Här syns ingenting i systemet. Ni får skaffa ett nytt i Sarajevo där ni är vigda.

Ni förstår säkert att det är här både mitt och pappas tålamod tryter. Vi har försökt hålla vår svenska inställning hela vägen men här rasar fasaden.
– Det är inte mitt problem att ni har felat, säger jag. Har lämnat in allt redan på 80-talet.
– Vi har ändrat lagarna för fem år sedan och allt måste bokförs in på nytt, säger hon som den mest självklara sak i världen.
– Jag bryr mig inte om era lagar för jag gifte mig 1985 och ändrade alla era dåvarande fel inklusive namnet redan då. Felen får ni rätta själva nu! €$#{£!!!

Efter att ha brutit ihop i flängandet mellan kontoren och tjänstemännen i 40-gradig värme med en 77-årig pappa i släptåg som dessutom hade fler andra ärenden att uträtta går vi tillbaka till det första kontoret. De är vårt enda hopp! Gubben med sonen vill jag inte tillbaka till och Sarajevo hinner jag inte till denna gång. Väl framme är jag nästan gråtfärdig vilket kvinnan ser.
– Vänta, jag ska se med chefen vad vi kan göra. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger – Vi kan hjälpa dig!

Detta var fredag. Mina handlingar blir klara på tisdag. What??!!! Är det nu jag skulle ha belönat henne med en kaffepeng eller chokladask eller räcker tack så hemskt mycket? Ska jag vara glad för att hon hjälper mig eller arg för att hon med berått mod skickade iväg oss på denna turné mellan kontoren? Jag vet inte. Känner mig kluven och helt konfunderad. Konstaterar att ingenting är möjligt här samtidigt som allt alltid är fullt möjligt. I landet med en byråkrati som inte är av denna världen.