Det här är så på pricken beskrivet. De tankar som snurrar i huvudet på många av oss som inte kan eller får göra anspråk på svenskhet. Skrivet av Pooneh Rohi, doktorand i lingvistik, och publicerad i SvD Kultur.
Den där känslan i kroppen den finns bara där. Den har egentligen ingenting med hur man känner sig att göra. Man kan känna sig väldigt svensk, uppfattas som en av de flesta i sin omgivning men ändå drabbas av otillräcklig svenskhet i vissa lägen. Be om ursäkt läget eller smälta in läget skulle det också kunna kallas. När kameleonten i en inte riktigt gör jobbet då kommer den.
Den där känslan i kroppen kan många andra grupper också identifiera sig med. Alla som inte passar in i ett givet sammanhang. Man är för liten, för stor, för grön, för gul, för gammal, för ung, för mycket eller för lite av något helt enkelt. När man inte tillhör den stora majoriteten kan man lätt drabbas av den där känslan. Den går igång när man får den där blicken, hör den där tonen eller bara känner att här sticker jag ut och det är inte ok. Det är då man ska tysta ned den där egna rösten i huvudet som vill tona ned det där utstickande och unika i en. Det där som gör att du är du. Vad andra förväntar sig av dig eller hur andra ser på dig får inte forma dig. Ingen ska behöva smälta in på andras villkor. Det vackra i livet är vår mångfald och våra olikheter. Det är då vi är som starkast och bäst. När vi utgör en enhet i ett större sammanhang och när bara vi kan tillföra det lilla unika som bara vi kan. När vi kompletterar varandra.
I knopp och hjärta 