8 minuter och 46 sekunder

8 minuter och 46 sekunder fulla av hat

Med knät mot halsen

Och händerna i fickorna.

En ogenomtränglig rustning som står emot all mänsklighet.

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

Jag kan inte andas konstapel!

16 desperata försök att tränga igenom bödelns empatilösa mur.

Be för ditt liv,

Låt dig kränkas men ändå se till att,

Be snällt,

Så att inte odjuret ska trycka ner dig ännu hårdare.

Vädja om och om igen.

De står där de andra men,

Ingen av dem hör din röst,

eller ser din kamp.

Ännu mindre gör de något för att hjälpa dig,

För 20 falska dollar är värda mer än ditt liv,

Du svarte man.

Myndighetssverige i sin fulla glans

I några veckor har vi följt dem radas upp på podiet. En efter en står de där, uppklädda, nervösa över att kastas ut i strålkastarljuset, förmodligen oroliga över den granskning som de vet komma skall men väl förberedda på det som ska förmedlas till folket. De är experter på det som sägs.

Klockan 14:00 varje dag bänkar vi oss framför tv:n, sätter på radion eller datorn och väntar med spänning på vad de ska säga. Dessa antihjältar, byråkrater som vi så ofta har beklagar oss över, har på kort tid förvandlats till våra riktiga hjältar. De som vi vänder oss till för att få råd och vägledning. Vi lyssnar noggrant.

Hur ska vi göra? Vad gäller? Hur nära ska vi sitta om vi sitter och fikar ihop? Får vi resa inom kommunen? Bör vi ha ansiktsmask? Vilka symptom ska vi leta efter?

Myndighet efter myndighet glänser i sin fulla prakt. Nu äntligen fattar vi vad de är till för. De har en uppgift och de fyller sitt syfte. De kan sin sak, och när det krisar, ger de oss det vi vill ha av dem – expertis och lösningar.

Sakta men säkert har de förvandlads och växt till sig framför våra ögon. De har ingett förtroende, skapat tillförsikt och trygghet i de vägval som vi gör tillsammans (det är så det känns, konsensus ni vet). Vi är alla delaktiga, vi har fått förklaringar och vi förstår vad de vill att vi ska göra. Det gäller bara för oss att göra det – självmant. Utan tvång.

Det är det här som resten av världen har så svårt att förstå och som gör att de tycker att vi svenskar är galna. Vad sysslar ni med? Hur kan ni gå utan munskydd? Varför är allt öppet hos er?

Jo, så här är det gott folk, vi litar på våra myndigheter. Deras ord är vår lag. Våra hjältar är inte machopolitiker som pekar med hela handen utan grå tråkiga byråkrater som vet vad de talar om. Vi litar på deras kompetens och låter dem leda oss igenom denna pandemi. De får glänsa i all sin prakt så länge det behövs. Våra hjältar!

Allt är inte enbart skit

Pandemin har satt skräck i oss, med all rätt. Vi ska vara rädda för den och försöka hålla den stången. Tanken om att jordens undergång är nära finns någonstans i bakhuvudet. Tänk om allt bara lägger av. Hela världen för samma kamp som vi mot denna osynliga fiende. Alla är upptagna med sitt.

Mitt i allt detta har jag fått mitt första barnbarn. Den största lyckan av alla. Har fått hålla den lilla underbara varelsen en endaste gång när han var tre dagar gammal. Därefter har jag hållit mig borta från honom. Nu är han tre veckor och jag vill inte riskera något. Hur länge denna prövning ska pågå är det ingen som vet. Det är skit. Att saker och ting sällan blir som man har tänkt sig är mer en regel än ett undantag.

Men allt är faktiskt inte skit som pandemin för med sig. Nu kan det låta cyniskt att utrycka sig så men det ligger något i att kriser kan föra med sig bra saker också. Här kommer min lista med positiva effekter, numreringen är inte en prioritetsordning:

 

 

  1. Vi inser att livet är skört och att man ska ta tillvara på det.
  2. Kris enar oss.
  3. Politiskt tjafs förlorar sin mening.
  4. Familjen är viktig och vi kan passa på att se varandra på riktigt.
  5. En bra sjuk- och äldrevård är en grundsten i ett samhälle. Nu fattar alla att vi inte kan sätta den på undantag.
  6. De som vi lutar oss mot när vi är som mest sköra förtjänar inte att vara underbetalda. Äntligen är det tydligt för alla!
  7. Myndigheterna har tilltro till folk och släpper ”övervakar”-attityden. Närmare en medborgarlön än så har vi nog aldrig varit.
  8. Miljön får återhämta sig och vi ser tydliga och snabba resultat!
  9. Vi konsumerar mindre krimskrams.
  10. Vi förstår hur beroende vi är av varandra och att vi inte kan skita i vår nästa.
  11. Lönsamhet utan empati och etik har ingen framtid.
  12. Mindre stress. Vi har tid att dra ned på tempot, tänka efter och tänka om.
  13. Jag kan meditera, yoga och promenera i naturen mer än vanligt.
  14. Pengar behövs men de betyder ingenting när liv står på spel.

Allt, precis allt, hänger ihop. Vi kommer ingenstans på egen hand.

 

Håll paniken borta

Det var hemskt länge sedan jag skrev ett inlägg. Blev så trött på min egen röst men också på allt övrigt brus som vi alla utsätts för. Behövde vila från det. Är inte säker på att jag lyckades att stänga ute bruset, mer än min egen röst, vilket kan vara nog så tillräckligt att lyckas med.

Nu är jag här igen. Denna gång på grund av bruset aldrig har varit så starkt som nu. Det pågående bruset kring Covid 19. Allt, precis allt, genomsyras av viruset och dess framfart.

Våra liv är pausade och vi är hänvisade till det egna fysiska rummet. Vi uppmanas att hålla distansen till vår nästa, särskilt till de vi älskar mest av allt på denna jord! Dem är vi farligast för. Ju närmare vi kommer, desto sämre är det.

Det visste jag väl redan. Ingen ny insikt som förmedlas till mig inte. Vi ska hålla oss ifrån varandra, då är vi som tryggast. Så mycket har man lärt sig genom åren. Släpp inte någon inpå för det kan aldrig sluta bra. Trots det så har jag inte levt enligt den regeln. Har trängt mig på mina nära och kära mer än rekommenderat. Men nu är det slut med det.

Nu håller jag distansen till allt. Jobbar på distans, rundat folk jag möter ute, andas inte i närheten av någon, umgås med familjen virtuellt men framförallt distanserar jag mig från paniken. Den får hålla sig borta!

Men just det senare har blivit svårare och svårare de senaste dagarna. Genom Sveriges mer, i mitt tycke, rationella hållning till hur man ska förhålla sig till epidemin, gick det bra initialt. Ingen anledning till panik utan snarare en stegvis anpassning till situationen. Jag tror på den strategin som man har valt i Sverige och på att den fungerar här, förmodligen bara här och ingen annanstans. Men tydligen har omvärlden svårt att förstå hur vi kan vara så här ”avslappnade” i denna situation. Rentav vårdslösa. De trycker på oss en panik som vi hittills framgångsrikt har hållit borta. Vår strategi ifrågasätts hårt.

Alldeles för en stund sedan ringde min pappa mig, för övrigt sittandes i karantän i Belgrad där han endast får lämna huset någon dag i veckan mellan 04:00 och 07:00 för att handla mat i en utpekad matbutik, och undrar var jag är. Han oroar sig för oss då han har läst i tidningen att Sverige går mot en katastrof. Siffror på antal smittade och döda, fokus på att rädda ekonomin före människorna och lågt engagemang kring att förhindra spridningen. I tidningen visar de en bild med ett café i Stockholm som tydligen är smockat med folk.

Jag försöker förklara att vi mår bra och att det inte är någon fara med oss. Vi håller oss hemma och nej, vi kommer inte prata med okänt folk. Ingen mening att försöka förklara att jag har fullt förtroende till den svenska modellen och att vi bygger upp en gruppimmunitet mot både virus och panik. Han tror mer på tidningen han läser än på det jag säger.

Svårt att förstå att det bästa i alla krislägen är att sitter lugnt i båten så länge man kan. Behålla behärskningen och hålla paniken borta så att man kan ta rationella beslut. Svårt att förklara för andra att det är precis så här Sverige fungerar – konsensus före restriktioner.

Det händer i Sverige idag

Ett omskakande Facebookinlägg om en situation som en vän upplevde i samband med ett frisörbesök fick mig att kommentera. Vännen hade blivit indragen i en situation där en arbetsgivare (man) slog en anställd (kvinna). Vännen (kund) såg inte själva fysiska akten men var närvarande när bråket startade och blev involverad då kvinnan ringde och bad om hjälp. Vännen tillkallade polis. Inget mer än polisanmälan kunde göras. Det visade sig att kvinnan skulle tillbaka till arbetet nästa dag. Ensamstående mamma som behöver ha jobbet kvar. Kvinnan trodde att det faktum att polisen varit där skulle göra det mer tryggt för henne. Jag reagerade på att hon skulle tillbaka. Mina frågor och kommentarer i inlägget fick en spinnoff i Messenger. Vännen och jag förstod att kvinnan inte skulle vara trygg på jobbet och jag pusslade ihop min vän med ytterligare en vän som arbetar med utsatta kvinnor. Hon hjälpte oss med råd om vart kvinnan kan vända sig om det händer på nytt och vilka andra viktiga nummer som finns att tillgå. Vännen med civilkurage har gjort vad hon kan för att hjälpa den utsatta kvinnan. Vi hoppas nu att hon har mod och kraft att ta sig ur den hemska situationen.

Je suis française

Vive la France! Frankrike förnekar sig inte. Det franska folket reser sig och samlas när det behövs. Modigt av folket att välja ett politiskt oprövat kort i Emmanuel Macron. Tyder på att de föredrar viss osäkerhet framför främlingsfientlighet. Det är starkt!

Såg Dokument Utifrån om Emmanuel Macron igår på SVT Play. Blev ganska imponerad. Vet fortfarande för lite om honom men får en riktigt bra känsla. Han verkar vara precis en sådan person som nutidens politik behöver, någon som inte tänker block, vänster och höger, utan förstår att det behövs en ideologisk förnyelse, mer anpassad till globaliseringens förutsättningar. 

Ofrånkomligt att inte känna Obama-vibbar. Förhoppningsvis med större framgång och starkare uppbackning än Obama fick när väl besluten ska tas. Blir spännande att följa!

Photograph by Ed Alcock

Med glädje och sorg

Idag tar det slut. Den verksamhet som maken har investerat 29 år i lägger ned och denna lördag blir den sista öppna verksamhetsdagen. En både glad och ledsam dag. Det ledsamma är att verksamheten inte klarade av den oskäliga hyreshöjning som kom från hyresvärden. Det glada är att han äntligen kommer ha lite ledighet. Framtiden är öppen för nya äventyr.

Verksamheten startades 1988 av maken och min lillebror. Samma år föddes våra söner som nu är vuxna män. Många år och generationer har passerat sedan dess. Haninge kommer inte vara sig likt för många av dem imorgon. 

Biljarden i Haninge på Facebook


Året 1988. Det är året som förknippas med denna bild. Det är det året Kjelle och Dragan beslutar sig för att starta upp företaget Haninge Pool. Ett mycket stort år för dem då de båda samma år får en son var, Igor och Filip. Sen dess har det gått 29 år. Sönerna har blivit män och Biljarden har blivit ett ställe i Haninge som alla känner till. Det har skett generationsskiften bland våra medlemmar och folk som varit nyfödda en gång på Biljarden har nu blivit trogna kunder. 

29 års arbete och idag återstår bara EN dag kvar. Idag är alltså den sista dagen i företagets historia. Vi hoppas så många som möjligt kommer och firar den här dagen med oss! 

Nu kör vi!

Med vänlig hälsning,

Biljarden

Tystnaden

Den tog plats idag. Fyllde tomrummet som fredagens dåd skapade. Det stora svarta hålet täpptes igen av en värdig och kraftfull tystnad. Ibland är ord överflödiga. De fyller ingen funktion och behövs inte. Det som inte sägs talar högre än det som formuleras i ord. Den tystnaden som Stockholm fylldes med idag var det vackraste och värdigaste jag har upplevt. Den ingav kraft, hopp och en stark känsla av gemenskap. Vi står enade idag.

En sorgens dag i Stockholm

Fortfarande i chock. Går förbi Åhléns varje dag. Kunde ha varit vem som helst av oss som var i vägen för denna galning. Idag var flera av mina vänner där. Just idag. Just då. Skärrade men med livet i behåll. En skulle träffa mig trekvart senare. Det blev inte så. Istället satt jag fast på arbetet bakom lyckta dörrar och hon räddades av okända personer som drog bort henne och andra från olycksplatsen. Hon såg högar med människor ligga på gatan. Den andra skulle hämta sin maskeradkostym på Buttericks men p g a den lille sonens lust att gå blev promenaden fördröjd och de därmed räddade från att bli överkörda. De befann sig 50 m bort från bilen. En tredje såg bilen köra in vid Kammakargatan och krocka in i ett liggande stenlejon som flyttades en meter. Hon såg den fortsätta sicksackandes nedför gatan, svänga av och sen komma tillbaka in på Drottninggatan igen. Hon hann se att föraren hade rånarluva på huvudet. Chockad gick hon längs med Drottninggatan och såg kroppar ligga på gatan.

Visste inte hur jag skulle ta mig hem när allt var avstängt. Mot företagets rekommendation att stanna på arbetet och avvakta hemgång tills allt var säkrat begav jag mig så småningom iväg ändå. Tog en båt från Nybrokajen till Nacka Strand som vanligtvis åker till Dalarö men som denna gång gjorde extra stopp på vägen för att evakuera folk från stan. Där hämtades jag av världens bästa svärdotter som evakuerade svärmor ända hem till Haninge. När kaptenen på M/S Dalarö inledde med att säga ” Det är en speciell dag idag…” satte sig klumpen i halsen. Det är en särskild dag, fasansfull men ändå hoppfull. Det jag såg i detta elände var en gemenskap och samlad kraft som inga galningar kan förstöra. Någonting i sådana situationer gör oss starkare. 

Jä!%€?/&@°§!it!!!

Blir så förbannad att jag kokar av ilska. Kan tyvärr inte få utlopp för den ilskan eftersom ingen kundtjänst jag vill skälla ut har öppet just nu. Kanske lika bra det för jag hade nog haft svårt att hålla igen. Jag verkligen HATAR P-böter men när jag har slarvat eller missat något accepterar jag det och betalar.

I samband med att sonen råkade ut för sladdolyckan för några veckor sedan kördes han själv till KS i ambulans och bilen bärgades bort till en verkstad. Maken som skyndade till KS var osäker var sonen hade hamnat och parkerade bilen på en parkering utan att först betala. Han tänkte att han snabbt skulle springa in, lokalisera sonen och återvända för att betala om det var rätt plats alternativt rulla vidare. Det var såklart helt feltänkt av honom vilken han snällt fick böta för. Inget att snacka om. Även om det säkerligen händer ofta runt ett sjukhus så är det bara att bita i det sura äpplet och betala.

De här veckorna som har gått har varit en lång handläggningsprocess med försäkringsbolag, polisrapporter, kostnadsförslag etc. Nog jobbigt att hantera. Oavsett hur tillmötesgående försäkringsbolaget är tycker jag att det är jobbigt och tidskrävande. Precis när jag trodde att allt äntligen var över hittar jag ett brev från Transportstyrelsen hemma. Tänkte att det är avställning av bilen men icke! Det är två erinran om förfallna p-böter på 700 spänn vardera, för felparkering på samma gata där verkstan som bilen lämnades till ligger!! Två dagar i direkt anslutning till själva olyckstillfället på en plats dit bilen bärgades. Hur i h-e kunde det hända! Vi var där och tömde bilen en vecka senare utan att verkstaden informerade om att de har fått p-böter.

Jä!%€?/&@°§!it!!!

Nu kommer jag behöva jaga runt och leta efter den skyldige, bärgare eller verkstad, och förhandla med försäkringsbolag eller polisen för att få detta avskrivet eller bli ersatt för. Jag orkar inteeeeeee!