Måndagar är speciella dagar. De kan vara jobbiga och tunga. Den första arbetsdagen på veckan. Direkt efter ledighet och troligtvis rolighet kommer måndagen. Som en glädjedödare. Nu är det allvar. Upp och hoppa. Här ska en massa måsten göras. Vad finns på listan att beta av? Måste 1- check, måste 2 – check, måste 3 – check….och så går det på. Check! Check! Check!

Samtidigt som det första steget in på en ny arbetsvecka kan vara tungt så finns det också en förväntan på vad den nya dagen och veckan har att komma med. Allt är fortfarande möjligt. Varken de bra eller de dåliga sakerna har inträffat. Hoppet lever! Tänk om jag får det där samtalet idag. Tänk om just det där jobbet jag vill ha blir mitt. Tänk om…. Allt är öppet och möjligt. Hääärliiiiigt.

Måndagar är speciella dagar i mitt liv. Flera stycken har haft avgörande betydelser för mig. Riktigt svåra och tunga måndagar där livet hängde på en skör tråd. Tursamt nog har både utgången av sjukdomsbeskedet och bilolyckan med totalkvaddad bil och hela familjen i bilden haft positiv utgång. Måndagen den 31 juli 2000 och måndagen den 4 oktober 2009 visade sig vara riktigt bra måndagar. Avgörande sådana.

Men det finns två måndagar som slår alla måndagar, både förgångna och kommande sådana. De är de bästa måndagarna i mitt liv. Alla kategorier. Måndagen den 12 december 1988 och måndagen den 23 april 1990. Omvälvande dagar. Oförglömliga dagar. Inledningsvis jobbiga de med men i slutänden ack så belönande. De måndagarna levererade kan man säga. Och det gjorde jag med. De två viktigaste personerna i mitt liv dök upp just dessa måndagar. Mina underbara älskade söner.

Svårt för mig att ”hata måndagar” hur de än blir. Mycket lättare att älska måndagar. För mig är de för alltid början på någonting nytt. Någonting bra. Så måndagen den 8 april 2013 vad gömmer du för mig? Kommer jag minnas dig eller flyter du förbi osedd? Hatad eller älskad?