arbetslös

Limboläget är över

Känns otroligt skönt att slippa detta limboläge som jag befann mig i under förra året. Äntligen får man sträcka på ryggen. Limbo är kul under små korta perioder men absolut inte länge. Att leta jobb kan verkligen liknas vid limbo på låg höjd. Man befinner sig i en obekväm ställning under en för lång tid helt enkelt.

Alla de som tror att man hinner njuta av den ledighet man helt plötsligt får möjlighet till genom att inte arbeta vill jag bara säga – ni tror fel. Korta stunder av ledighet finns där så klart men den mesta tiden går åt till att söka jobb. På alla möjliga sätt. Annonser, kontakter, sociala medier, seminarier, luncher, vänner, nätverk, rekryteringsbolag. Om och om igen. OM det dessutom drar ut på tiden tills man får napp ifrågasätter man allt. Sig själv, jobbsökarmetoden, kontaktnätet, nivån på jobben man söker.

När man sen sitter med facit i hand tycker man självklart att det egentligen var ganska tydligt hur man skulle göra för att lyckas. Och visst ligger det mycket sanning i den insikten samtidigt som det inte går att veta vilken metod det är som verkligen funkar innan man de facto har ett jobb. Tvivel kan få vilken människa som helst på avvägar. Man vacklar och det tränger igenom. Vågar inte söka kvalificerade jobb eller vågar inte visa personligheten eller vågar inte tro på den egna magkänslan. Man vågar inte vara sig själv. Det är så klart aldrig bra.

Den här tiden har lärt mig massor om mig själv, om samhället och om livet. Har insett att individen oftast bara är en siffra eller en vara. Väldigt få ser en som en helhet. Ännu mer sällan ser de den potential man besitter. Myndigheter finns mestadels till för att kontrollera och ifrågasätta. Inte för att hjälpa. Rekryteringsbolag har jag ingen bra erfarenhet av heller. Tycker att de enbart är i vägen. Löpande-bandet-rekryteringar där inget utrymme finns för att se andra värden än de som snabbt kan bockas av. Det är här man förvandlas till kronor och ören.

Jag vet vad jag går för och vad jag klarar av men ändå fick hela denna process mig att ifrågasätta min egen förmåga. Trots att jag var riggad för att anamma alla goda råd och metoder som jag matades med så var det stundtals hopplöst att nå fram till de som man behövde nå. Hur är det då för de stackare som inte har samma förutsättningar. De har ingen chans. Arbetslöshet är nog näst efter sjukdom och mobbing det värsta man kan drabbas av.

Den första dagen

Idag har jag varit med om en helt ny upplevelse. Jag var på Arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv. Den här dagen bävade jag för. Försöka undvika den men utan framgång. Hade en massa fördomar om hur det ska kännas att officiellt vara inskriven som arbetssökande. Ville egentligen slippa all byråkrati som följer med den. Otaliga blanketter, om än digitala sådana, intyg och betyg, ansökningar och uppföljningar som ska samlas in och registreras. Allt för att man inte ska stå där utan ersättning den dagen det kommer behövas. Det finns lite luft kvar innan dess men för säkerhets skull.

En del av fördomarna besannades. Det var rätt så långa ringlande köer av folk som väntade på sin nummerlapp. Olika ärenden som ska sorteras och fördelas mellan tjänstemännen (läs: kvinnorna och en kille) som ropade in oss till ett bord med en dator. Ordentlig som jag är när det gäller att vara ute i god tid, var jag bland de första i kön. Det är jag tacksam för. Trots min framförhållning där jag redan hade matat in alla nödvändiga uppgifter så tog inskrivningsproceduren mer än 45 min. Kände mig nöjd över mig själv och över att jag slapp tillbringa någon timme extra i den stora salen där en massa andra arbetssökande trängdes kring det begränsade antalet tillgängliga datorer.

Gillade verkligen Cecilia som tog hand om mitt ärende. Hon överträffade mina förväntningar vad gäller bemötande och inställning. Som ni förstår var de inte höga när jag gick dit. Hon skötte det snyggt och smärtfritt så jag gick därifrån rätt nöjd med upplevelsen. Om jag ska jämföra med någonting så skulle det vara som att lämna blod eller få spruta, vilket jag hatar, utan att ens märka att man har gjort det. All cred till Cecilia!

Och en sak till hör ni, när mina uppgifter om ålder, erfarenhet etc var inmatade kom det upp en liten återkoppling från systemet om att det finns goda förutsättningar för mig att hitta jobb. Wow, hur kunde systemet klura ut det så fort kan man undra? Kanske för att man för att få ut ersättning så småningom måste kryssa i rutan att man är sökbar eller anställningsbar över hela landet. Så någonstans i detta avlånga land kanske det finns en tjänst som jag kommer passa perfekt för. Frågan är bara om min kära make är beredd att lämna sin verksamhet för att hänga med mig till någon avlägsen ort någonstans i Sverige eller om jag måste lämna honom för att kunna bli anställd. Oklart. Och lite skrämmande. Vilket det blir får framtiden utvisa.

Livet förbereder mig för något stort

Den arbetslösa tillvaron, eller snarare den oanställda tillvaron som Stefan Hyttfors väljer att uttrycka det, är fylld av arbete. Hårt och slitsamt arbete. Arbetslösheten är inte förlagd på kontorstid utan pågår non-stop. Både knopp och kropp är konstant involverade. Som anställd kan man lämna arbetsbekymren kvar på arbetsplatsen när man åker hem för dagen men som oanställd bär man dem med sig. Hela tiden. Dygnet runt.

Nu har jag redan i mitt första inlägg erkänt att jag är ett kontrollfreak som inte gillar ovissheten som denna tillvaro bär med sig. Om det kommer finnas någon som helst mening med min oanställda tillvaro så kommer det vara att den verkligen övar upp mitt tålamod. Det är någonting som jag behöver bli bättre på. Trodde faktiskt när jag gav mig in i det här att jag skulle hinna njuta lite mer av den arbetsbefriade tiden. Jag hade fel. Det går inte riktigt att slappna av och njuta av tiden när den går så fort. Kanske har det något med behovstrappan att göra. Vissa grundläggande behov vill man ha lösta innan man kan bygga på andra delar. Att ha ett arbete och en säker försörjning hör till de grundläggande behoven.

Egentligen har jag ingen som helst tvekan om att jag snart kommer hitta min drömarbetsplats. Rent rationellt behöver jag inte oroa mig kring de grundläggande behoven heller. Kommer ha mat på bordet ganska länge till. Ändå är känslan den att tillvaron är osäker. Om jag känner så efter några månader hur jobbigt är det inte då för de stackare som riskerar att bli utförsäkrade. Tror inte att någon människa kan njuta av tillvaron då.

Det är en förberedelsetid. En mellanfas man måste igenom. När den här tiden är förbi för min del kommer jag absolut vara mycket klokare, mycket mer medveten om sakernas tillstånd och med en massa insikter om hur det borde vara. Närmare politiken än så kommer man inte. För det är på det viset att politik är mycket viktigare för oss när vi behöver förlita oss på den i något skede än den är för oss när vi är trygga och har det bra.

Avslutar med kloka ord från en okänd person. En filosofi som jag vet stämmer:

”An arrow can only be shot by pulling it backward. When life is dragging you back with difficulties, it means it’s going to launch you into something great. So just focus, and keep aiming.”

En bänkad Zlatan

I vår familj är vi tokiga i idrott. Nästan all idrott slukas frekvent. Okej då, kanske inte all, men merparten. Bara det handlar om tävling så är vi på. En bunt vinnarskallar är vi. Enligt familjens egna inofficiella stickprovs mätningar är jag vinnarskallarnas vinnarskalle. Jag är den som inte tävlar om jag inte är säker på en vinst. Ett påstående jag själv har myntat.

Som sådan har jag alltid tillhört laguppställningen. Det fattas bara annat. En given plats. Ett tydligt uppdrag. En i laget. Schyst kondis. Bra fart. Slitvarg. Målfokus. Skojig typ. Skrattar mycket. Har talang. Kanske lite uppkäftig. Gillar inte att stöpas i en form. Kan gnälla lite när det går dåligt men ger ändå allt på plan. Låter det bekant? Ni kanske känner igen typen? Klart ni gör. Jag är han. Fast en kvinnlig sådan. Okej, kanske inte just som han. Men nära.

Jaha, du vet, vi har kört det här spelsystemet ett tag och det håller inte riktigt. Vi behöver förnya oss. Ny laguppställning och ändrad speltaktik nästa säsong. Din spelartyp är inte helt given i laget så förbered dig på…bänken.

Bänkad! Jag?! Hur kan man bänka Zlatan?? Vinnarskallarnas vinnarskalle. Men det är så jag känner mig. Som en bänkad Zlatan. Lika arg som han skulle ha varit över att sitta på bänken. Lika otålig på att få komma in i spelet igen. Lika angelägen om att få tillhöra ett vinnande lag. Så hör upp alla tränare där ute, inte vill ni ha Zlatan på bänken? Eller?

För snabb för mitt eget bästa

Från tanke till handling är en extremt kort sträcka hos mig. Tror att jag garanterat är någon form av rekordhållare där. En rolig tanke dyker upp och jag skenar genast iväg på uppdrag. Jag gör det visserligen också när något jobbigt ska göras för att få det gjort, men det är en annan historia.

För någon dag sedan när jag var upprörd över den nya arbetslösa tillvaron klämde jag ur mig till den yngre sonen och hans söta flickvän något om att ”Jag funderar på att börja blogga om eländet. Måste få ut allt som dyker upp.” Några minuter innan hade jag precis fått ett mindre utbrott och svor över ett avslutat samtal med en intet ont anande rekryterare. I det ögonblicket kändes det som att jag kommer ha massor av stoff till mitt skrivande.

Ungdomarna var mer försiktiga över min idé och vi började diskutera bloggandet i sig. Jag är inte helt säker på att de trodde att jag skulle vara igång så snabbt. Först planterade jag min tanke hos maken. Vet inte riktigt vad han svarade men misstänker att han tänkte något i stil med ”allt som gör henne lugn är bra”. Sedan nämnde jag det för min äldre, nyligen utflyttade son, för tillfället på återbesök vid matbordet. Han var på. Positiv signal. Då kör jag!

När han gick var jag igång. Detta var igår på eftermiddagen och några timmar senare var min blogg uppe och mitt första inlägg skrivet. Jag slukades upp av uppdraget helt. Jätte nöjd med mig själv. Visar stolt mitt alster till min yngste son som kom hem efter jobbet, ja visst är han duktig mammas pojke, och han läser och säger ”Vad söt du är mamma. Bloggar hmm. Typ tio år efter alla andra”.

Va? Och jag som tyckte att jag var snabb.