musik

Amy hela dagen

Om jag ska välja ut en artist vars musik jag kan lyssna på dygnet runt så är Amy Winehouse den givna favoriten. Gillar allt. Musiken, rösten, känslan. Hela dagen har jag haft Amy i örat utan att tröttna. Snart kommer jag behöva skickas på rehab själv.

En annan stark kandidat är Kurt Cobain. Någonting i hans skörhet och ångestfulla uttryck tilltalar mig. Som min äldste son vid tillfälle konstaterade ”Du gillar trasiga själar”. Ja det gör jag. För där finns hjärta och alla livets plågor. Sevdah som man skulle säga på Balkan. Konst är känslor. Och musik är en konstformen som förmedlar känslor bäst. 

Amy och Kurt må ha varit för trasiga för detta livet men deras musik består. Känslorna likaså. 

Back To Black

Where Did You Sleep Last Night

Italien tar hem det i år

Snart är Eurovision Song Contest igång. Alltid nyfiken på vilka låtar som är med och tittar därför på förhandsprogrammen. Egentligen tycker jag inte att man kan tävla i musik lika lite som man skulle kunna tävla i konst. Det finns något vackert i ll musik. Brukar irritera mig på omdömena som gästande bisittare levererar. Ett moment som man skulle kunna vara utan. Inte alls intressant vad någon av dem tycker. Hellre vill jag veta mer om artisterna och låtskrivarna än att höra gnäll över hur dålig någons engelska är. Ändå står jag ut med gnället för att kunna få en förhandstitt.

Ingen låt som har stuckit ut särskilt förutom att jag vurmar för Montenegros fina låt Adio med Knez skriven av Zeljko Joksimovic, en man som verkligen kan det här.

Låten värmer mitt balkanhjärta. Heja Montenegro!

Tror dock, utan att ha hört alla deltagande låtar, att årets absoluta vinnare kommer vara Italien med Il Volo och låten Grande Amore. Ett klockrent koncept! Tre snygga killar som sjunger smäktande vackert på italienska om kärlek. Hur kan någon motstå det? Omöjligt.

Italien har vinnarlåten

Möjligtvis skulle ett litet hot kunna komma från en snygg skånsk hjälte och hans små söta tecknade ballonggubbar.

Sköna låten

Den bara fanns där helt plötsligt, i slutet av ett träningspass dök den upp. Den sköna låten. Hade inte hört den tidigare men ändå kändes den bekant. En smäktande raspig röst som väcker känslor och levererar en tryckare av rang. Var tvungen att jaga fatt på instruktören för att få reda på vem som ligger bakom. Visade sig vara, för mig hittills okände, Ray LaMontagne med låten Let It Be Me. Det är bara att lyssna och njuta av den…

Bild

Vi dansar för dig Bebo

Vi dansar för dig Bebo

Idag läste jag i DN att Bebo Valdés har gått ur tiden. Bebo blev 94 år gammal. För många var Bebo okänd. De flesta vet inte att han var en legend inom kubansk musik. 9 st Grammys. En pianist som sedan 1963 har bott i Sverige, varav under lång tid i Brandbergen.

Bebo var inte bara en stor musiker utan också en stor och varm personlighet. Vi lärde känna Bebo och hans familj under några underbara veckor på Mallorca 1992. Mötet med familjen Valdés och den tillbringade tiden tillsammans har för alltid etsat sig fast i mitt hjärta.

Ett möte över generationer. Vi, en småbarnsfamilj från Haninge, möter familjen Valdés även de från Haninge. Redan på bussen på väg till hotellet fann vi varandra. Resten av tiden tillbringade vi tillsammans. Bebo, Rosa, Rickard och Lena gjorde den sommaren oförglömlig.

Bebo var en ödmjuk och varm person. Karismatisk. Lågmäld. Aldrig långt till skratt. Tyckte om att handla och laga mat. Ofta stötte vi på honom många år senare just när han var ute och gjorde sina inköp. Han kom alltid ihåg oss trots sin stigande ålder.

Jag har alltid undrat varför denna gömda pärla aldrig fick den uppskattning av Sverige som han var värd. Hur kommer det sig att hans storhet gick oss alla förbi? Men det är inte så konstigt. Det beror nog på Bebo själv. Han nöjde sig med det enkla i tillvaron. Något som gör honom till en stor man.

”Att dö är detsamma som att födas” lär Bebo ha sagt. ”Sörj inte när jag dör. Köp rom och choklad, bli fulla och dansa”.

Bebo, i kväll dansar vi för dig. ❤