Jag är ett Jordbrobarn. Det blev jag från samma stund min familj flyttade till Sverige. Detta var 1970 och jag var 9 år. Jordbro var den orten vi flyttade till. Vi var ekonomiska flyktingar även fast det inte hette så på 70-talet. Sverige behövde arbetskraft och vi behövde bättre ekonomiska förutsättningar. En win-win situation. Pappa som var frisör fick en garantisedel där ett jobb som kabelmontör på LM Ericsson väntade. Ingen erfarenhet krävdes. Inte behövde han kunna tala svenska heller. Det vara bara att flytta hit och jobba på. Resten skulle lösa sig.

Vi var inte en belastning för någon. Det fanns gott om bostäder och arbetstillfällen. Inga myndigheter som övervakade eller lade sig i. En nybyggaranda rådde. Jordbro var en smältdegel där unga svenska familjer inflyttade från landsorten mötte finnar, turkar och juggar i en skön mix. Nyfikna på varandra snarare än rädda för varandra. Jag kände mig aldrig främmande eller utsatt. Helt assimilerad från första stund.

Enligt vissa normer är jag för evigt ett juggebarn och inte ett Jordbrobarn. Det var där jag föddes och därifrån mina föräldrar kom. Egentligen ingenting konstigt med det. Någonting som jag är stolt över och som jag inte vill förneka. Det finns många tecken på mitt ursprung. Mitt utseende, mitt namn och ibland mitt temperament. Spår av mitt ursprung som jag aldrig kan bli av med även om jag så lever i 1000 år till. Spår som tydligen spelar en större roll idag än de gjorde på 70-talet. Spår som gör att jag fortfarande efter över 40 år i Sverige klassas som någonting annat än svensk. Oavsett min svenskhet i övrigt eller förtjänst av mitt leverne i Sverige så är jag för alltid invandrare. En gång invandrad alltid invandrare. Det är konstigt.

Själv har jag klarat mig bra. Jag är så svensk man kan bli och slinker igenom Reva-kontrollanternas granskningar. Kan också hantera det faktum att jag klassas som invandrare även fast det stör mig ibland. Men det som gör mig mest ledsen är att ett flyktingbarn som flyttar till sitt Jordbro idag inte möts av samma värme och nyfikenhet som jag möttes av. Att de upplevs som ett hot och en belastning istället för en tillgång. Det gör mig ledsen att mitt Sverige inte längre är lika nyfiket, varmt och välkomnande som det var 1970 när en liten glad tjej flyttade till världens bästa plats – Jordbro, Haninge, Sverige.