Tänker spinna vidare på relationstemat men med en annan vinkling. Under min sista verksamma tid på exarbetsplatsen liknade jag hela förloppet vid en skilsmässa. Jag visste att relationen började gå mot sitt slut men eftersom jag inte var den som hade tagit initiativet till uppbrottet kände jag mig sviken. In i det sista ville jag inte riktigt tro på att det var slut. Det blev tydligt först när vi skrev på pappren.

En gång i tiden hade en attraktion uppstått som ledde till ett långt och kärleksfullt förhållande. Inledningsvis var det, som i de flesta kärleksförhållanden, passionerat och spännande för att över tiden gå över till en mer mogen kärlek. Visst fanns det stunder där den ena gav mer än vad den fick tillbaka men över tiden brukar det jämna ut sig. Gör det inte det kan uppbrottet komma fortare än man anar. Inte riktigt så i vårt fall. Relationen och kärleken höll länge men spänningen hade försvunnit. Någon behövde ta första steget. Ett rationellt logiskt beslut men känslomässigt ändå tungt. Det tar tid att komma över sitt ex. Snygg och vänskaplig uppdelning till trots.

Nu är jag ute och dejtar igen. Lite tafatt och motvilligt i början. Det var ju så länge sedan. Självförtroendet behöver jobbas på. Hur kaxig och uppklädd ska man vara? Vilka ska man flörta med? Är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet? Behöver jag en makeover? Vilken typ av relation söker jag? En mängd frågor och ännu fler svar. Har fått massor av råd och tips på hur man ska skriva ett CV, vad som ska stå i ett personligt brev, hur man presenterar sig själv på tre minuter och en massa andra tips. Allt i syfte att bli utvald av en framtida arbetsgivare.

För ett kort tag lyssnade jag på alla goda råd jag fick men insåg ganska fort att jag kommer förlora mig själv på kuppen. Det går inte att sticka ut om man följer givna mallar. Ingen vill vara den gråa musen som inte märks och det är en riktig köttmarknad därute. Svårt att sticka ut. Lika hopplöst att söka jobb via jobbsajter som att finna sin stora kärlek på krogen. Utbudet är det som sagt inget fel på men det måste kännas rätt i magen. Man vill ju att det ska klicka ordentligt och klockor börja ringa när man träffar på den rätta arbetsplatsen. Lite väl romantiskt med tanke på att det är ett jobb jag söker men sådan är jag. Passionerad.

Eftersom jag känner mig mer redo nu och vet vad jag vill ha har jag ändrat taktik. Jag stöter bara på de som jag gillar och som jag kan tänka mig att leva ihop med länge. Risken att bli ratad tar jag. De får se mig som jag är. Ingen hårdsminkning av personligheten. This is me. Love it or leave it.

Vill inte förekomma någonting men kan säga att jag har både flörtat och dejtad sedan dess. Så nog finns det hopp för mig. Det gäller bara att ha tålamod.