Vill man vara fin…

Laddar inför kvällens pass. Har ju fått ordinerat övningar som jag måste göra minst tre gånger i veckan. Ett återbesök hos min nya sjukgymnast är inbokat på måndag och jag kan inte komma dit utan att ha följt hans instruktioner. Klarar inte av att köra med vita lögner så jag tränar pliktskyldigt. Är egentligen inte lika road av att gymma som att gå på pass men försöker kombinera ihop övningarna med passen. De blir som en uppvärmning innan.

Att det ska krävas så mycket för att hålla denna kropp i gott skick. Man kan inte fixa till den på samma tid som man kan få den att förfalla. Det är ett ständigt pågående arbete.  Utan avbräck och med större och större ansträngning. Om man ska orka finna energi för det måste man tycka att det är kul eftersom det inte finns några genvägar att snedda över. Bara att bita ihop och köra. Vill man vara fin får man lida pin.

Gillar chefen

Har en härlig chef. Fattar inte riktigt hur hon mäktar med allt, tufft jobb och tre små barn hemma, men hon gör det. Full koll dessutom. Trots belastning och förväntningar tar hon saker med ro. Jag är imponerad. 

Idag hade jag en situation som skapade en viss frustration hos mig. Diffusa gränssnitt som innebar att okända förväntningar helt plötsligt riktades mot mig. Berättade detta för chefen och förväntade mig en mer pragmatisk reaktion, en som de flesta chefer brukar ha, varken för eller emot. Men inte från min chef. Hon sa istället ”Du Biljana de är bara lite stressade över situationen. Gör så här bara….brrrrr!” och så demonstrerade hon med hela kroppen hur jag skulle skakar av mig både frustration och felaktiga förväntningar. När jag försökte säga två ord till på samma tema log hon glatt och skakade om kroppen på nytt ”Så här bara…brrrrrr!”. 

Fattade budskapet men det tog mig en stund. Hon har min rygg och det känns tryggt. Kan man annat än att gilla den chefen! 

Ny vecka, nya mödor

Vilket aprilväder vi har. Som om måndag inte räcker för att det ska kännas jobbigt nu utmanar även vädret ens goda humör. Grått och blött. Ingen höjdare.

Det där började jag skriva igår och glömde helt avsluta inlägget. Bröt därmed min planerade 100 dagars svit som nu fick ett ofrivilligt avbrott på en dag. Får ta igen det genom att skriva två inlägg en dag eller förlänga perioden med en dag. Så det kan bli. Hade inte reagerat själv om inte Ullis saknade gårdagens inlägg och blev orolig. Tack kompis för att du har koll på mig!

Nu fick det bli ett hybridinlägg istället. Ganska skönt för jag har inte riktigt tid att skriva idag. Har tränat och ska duscha och äta nu. Lite vila förhoppningsvis på det och så ladda inför nästa arbetsdag. Ha en bra kväll folks!

Check…

Må bra dag. Pampering myself. Frissan med massage. Thaimat och samtal om livet med sonen. Över en kaffe och lite godis. Inga måsten och bara positiv energi. Så ska en ledig dag vara. Älskar det!

Förresten underbart att ha vuxna barn. Jämlikar som nu har så mycket att dela med sig av. Så tillfredsställande att kunna luta sig tillbaka med vetskapen om att de fixar det här för nu står de på egna ben och vet vad de vill. Och lite får man spegla sig i glansen. Ja, det är min son. Honom har jag fostrat. Check!

Lovar inget

Inget långrandigt från mig idag. Kommer hålla mig kort. Skönt att arbetsveckan är över och att det nu är helg! Ämnar njuta av den så mycket jag kan. Mjukisarns är på, soffan ockuperad och favoritprogrammen redo. Försöker hålla mig vaken en stund men lovar inget. Det får bli en mjuk fredagsutzoomning för min del. Önskar er alla en härlig helg!

Stormen under lugnet

Ni vet den där känslan när det pågår en mindre storm under ytan men ingen ser den eftersom du är kolugn utåt. Så är det för mig just nu. Skulle kunna få panik bara jag tänker på någon av de hundra sakerna som oroar mig och som behöver lösning men på något sätt lyckas jag behålla lugnet. Betyder det att jag stänger av eller att jag äntligen har fattat att panik inte hjälper vet jag inte riktigt. Vilket som är det en rätt bra metod. Håller jag ut tillräckligt länge kanske problemen ebbar ut av sig själva. Kan vara så att jag har blivit visare med åren och förstår att oro inte leder någonvart eller så är jag bara avtrubbad. En del saker kan man lösa genom att välja väg, hålla fast vid den och inte vända sig om. Så fort ett beslut är taget är det lättare. Velandet och övervägandet är det jobbiga och förlänger plågan. Så jag tänkte mig att jag ska blunda, hoppa och ta smällen. Om den kommer. Gör den inte det, då är allt som det borde vara.