Baklängesåkning genom landet Sverige

Åker baklänges genom öppna landskap. På tåg är det möjligt. Glömde ta med mig en bok så jag läser nyhetsapparna, scrollar igenom Facebook- och Twitterflödet. Vet inte hur klokt det är egentligen. Så många anledningar till att bli upprörd eller känna hopplöshet. Inte många ämnen som får en att må bra. Kanske skulle man som en av mina kloka jobbkollegor kasta ut tv:n och sluta läsa nyheter helt. Bättre att leva i okunskap om omvärldens händelser än att matas ihjäl med allt elände som vi ändå inte kan lösa. Eller kan vi? 

I hetsen att ständigt skapa nyhetsflöden dränks vi av det ena budskapet värre än det andra. För balansens skull lyfter man först upp en fördelaktig röst för att sedan några rader längre ned ge utrymme till en motröst. Så ska det vara i ett land med yttrandefrihet så länge det inte går till överdrift vilket det oftast gör. Vissa budskap bankas i oss så hårt att de till slut blir ett mentalt faktum. 

Skulle vilja veta hur resonemanget går hos medieredaktionerna när det handlar om att inte spela olika propagandamaskiner i händerna, vilket ofta sker, medvetet eller omedvetet. Jakten på säljande rubriker överdriver problemen och skrämmer upp folk. Som läsare tar man ställning, för eller emot. Sociala medier piskar därefter upp stämningen ännu mer genom frånvaron av sakliga debatter och vips har vi fullskaliga ideologiska krig. Tror inte att jag behöver ge er exempel på vilka de är eftersom ni säkert redan har era egna oroshärdar.

Konstaterar att baklängesåkning genom öppna landskap rensar hjärnan. Sex timmar räcker till många tankar och ännu fler inlägg.

   
 

Fakirtåg

Förr om åren var resor i jobbet en extra bonus. Ett avbräck från det ordinarie. Betald utflykt. Numera är det mest jobbigt. Upp mitt i natten för att hinna med ett fakirflyg eller ett försenat SJ-tåg. Våndas redan två dagar innan. Kommer jag kunna somna i tid för att sedan vakna i tid? Förbereder allt i detalj kvällen innan så att jag kan stega mig igenom morgonritualen i halv dvala. Naturligtvis regnar det dagen till ära. Jobbigt ska det vara. Vem vill upp mitt i natten då? Låt mig vara. Väl i hallen på väg ned kommer sms:et om att taxin strax är här. En timme och två minuter innan tåget åker kommer den. Varför ska de ha så mycket marginal så tidigt? 05:04 för att vara exakta. Tåget går 06:06. Taxichauffören öppnar bildörren och jag springer in. Som jag misstänkte rullar den fort fram, elbilen. 05:25 är vi på T-centralen. Kollar på tavlan och naturligtvis är just mitt tåg det enda tåget som av någon anledning kommer bli försenat. Preliminärtiden är 06:25! En timmes väntan på en bänk istället för min sköna säng. Jag orkar inte! Slår mig motvilligt ned. Sova kan jag inte göra. Skriver istället. Hoppet återkom när tavlan en kvart senare anger en ny tid, 06:10. Hur gör de när de räknar ut de där dyrbara minuterna undrar jag? Inget att leka med. 06:06 enligt utsatt tid sitter jag på min plats och någon minut senare rullar tåget. Göteborg here I come.

  

Det går bra nu

Har följt med detta gäng i några år. Fantastisk sammanhållning. Blandade bakgrunder. Förortens stolthet. Haninge Brandbergens herrlag alstrar värme och lämnar hjärtat på plan. Har varit nära uppflyttning i så många år. I år kan det bli verklighet. Så väl värda en rejäl vinst. Grattis vinnare av Stockholmscupen 2015!

http://www.stff.se/arkiv/2015/08/ifk-haningebrandbergen-vann-stockholm-cup-utan-handikapp/

Tåg mot ovissheten

Här sitter jag och mår bra. Äntligen är vädret så som det ska vara en vacker sommardag. Vaknade. Tog det lugnt. Drack kaffe med maken. Tittade på sonens fotbollsmatch. Vinst såklart. Härlig promenad hem. Längst med gårdarna grillades det. En och annan låg i gräset och solade. Inga höga ljud. Inget kaos. Ingen panik. Inte här i alla fall.

Någonstans långt bort, i ett annat land, finns kaoset. För långt bort för våra ögon att se. För långt bort för våra öron att höra. För långt bort för våra hjärtan att känna. Hungriga, trötta och desperata flyende människor försöker trycka in sig i överfulla tåg som ska ta dem vidare mot friheten och tryggheten. Till EU. Där finns lugnet. Tror de. Lugnet och en välkomnande famn. Bara de får plats på tåget.

Bilderna med de överfulla tågen gör mig så ledsen. Vet de inte? De är inte önskade. Vi har inte råd. Vi har inte tid. Vi har inte plats för dem. Överfulla tåg på väg mot ovissheten har vi sett förut. En Golgata genom Europa. Förbi taggtråd och stängsel på väg mot det eviga lugnet och tystnaden.

Oväntade prövningar

Livet sätter en på prov när man minst vill det. Ibland undrar jag om någon där uppe knuffar på mig bara för att retas. Okej, nu är hon för avslappnad och bekymmersfri, låt oss se till att hon jobbar upp ett irritationsflås. Vi börjar med något litet som uppvärmning, låt oss säga en ny granne som börjar renovera okristligt tidigt på morgonen. Bra. Ett litet frö är sått. Sen ser vi till att det ösregnar så att håret krusas på det. Det går alltid hem. Utvilad efter semestern. Mer måste till. Vi lägger på ett ventilationsarbete på och en byggarbetsplats utanför kontoret. Svårt att andas och buller blir riktigt bra. Då så. Nu är hon mör. Sätter in stöten. Vi låter henne syna en bluff, hantera lite arrogans, känna en rejäl träningsvärk, åka med en knökfull buss, hitta en överfull tvättkorg och våndas över oväntade onödiga utgifter. Nu börjar det likna nåt. Äsch, nådastöten måste in. Vi låter grannen renovera dygnet runt. Det blir bra det. Ingen vila ingen ro ska hon ha. Så ja! Där satt den. Hon flåsar ordentligt nu. Hehehe. Det här var skoj ju. Måste göra om det snart.

Grrrr, säger jag bara! Ska inte låta mig luras av dig där uppe så lätt. Yogar inte för intet. Det nya mantrat blir: ”Inget kan rubba mig för jag kan tackla alla stötar. Inget kan rubba mig för jag kan tackla alla stötar. Inget kan……”

  

Dagen med änglavakt 

Ett dumdristigt drag och livet förändras för alltid. En onödig omkörning trots all tid i världen. Ett ögonblick av ickekontroll. Bromsar, skrik och dunsar. En flygtur utför. Ned i ravinen. Inget liv som passerar förbi i huvudet. Endast ett lugn och en tystnad mellan dunsarna. Plötsligt tar det slut. Ett träd räddar oss. Vi ligger på passagerarsidan. En hjälte till make. Han agerar. Det gör också människorna som såg oss försvinna ned. De drar upp oss på vägen en efter en. Vi väntar på en ambulans som aldrig tycks komma. När den väl gör det kör den iväg oss, den lilla chockade familjen, i ilfart nedför samma väg som vi precis hade lagt bakom oss. På vägen ned frågar de ortsborna var sjukhuset ligger. Tänk om, tänk om…. Det är det enda som snurrar i mitt huvud. Jag gjorde misstaget som kunde kostat min familj livet. Av någon outgrundlig anledning landade notan på endast två stygn i huvudet på föraren, en totalkvaddad splitterny bil och ett livslångt kontrollbehov. Ett pris vi har råd med tack vare den änglavakt vi hade den dagen. För inget kan ha en sådan tur utan hjälp av högre makt. Exakt på dagen för 15 år sedan var änglarna med oss.

Ta mig tillbaka

Som motvikt till detta tråkiga svenska sommarväder tänker jag överösa er med fantastiska bilder på blomster som vi njöt av på hotellet Porto Galini på Lefkas. Bör nämnas att detta bara är ett axplock av allt det vackra som fanns där. Kan inte annat än längta tillbaka till detta paradis.