Bild

Så mycket kärlek så lite tid

Satt på bussen på vägen hem. Man hinner tänka mycket på bussen ska ni veta. Tur är väl det för hinna tänka behöver man. Hur som helst där satt jag på väg hem efter en lång arbetsdag. Alldeles för lång. Inte många timmar kvar av dagen att hinna med annat än det arbete man nyligen har avverkat. Ännu mindre tid för umgänge. 

En insikt som slog mig var hur lite tid man egentligen tillbringar med sina närmaste. Maken och jag går väldigt mycket omlott med våra arbetstider. De få timmar vi har tillsammans koncentreras till helgerna, mestadels söndagar. En utflyttad son som man träffar allt mer sällan. Han har precis som vi fullt upp med livets krav. Har vi tur äter vi söndagsmiddag ihop. En stund som vi värderar högt. Tyvärr är den för kort. Att vår andra son bor hemma skulle kunna innebära att vi träffar honom oftare. Kanske något, men även han jobbar, tränar, träffar flickvän och har annat för sig. För att inte tala om den ångest man känner över de få minuter man hinner tillbringa med sina egna föräldrar. De som inget hellre önskar än att man tittar förbi på vägen hem eller bjuder över när man är hemma. 

Hinner inte. Hinner inte. Är mitt mantra. Märklig konstruktion som bär upp våra liv. En obalans vi har skapat och håller fast vid. Vi spenderar merparten av dagarna på jobbet för att ha råd att leva och konsumera. För att kunna göra det försummat vi ofrivilligt de viktiga delarna i livet. Kärleken. 

Jag verkligen älskar att arbeta så för mig handlar det inte om att inte arbeta alls utan om att skapa en balans som är mer rättvis och hälsosam. För alla. Hur bryter man ett sådant mönster själv? Svårt. Så stora förändringar kräver gemensamma tag samt modiga och visionära politiker och företagsledare. Men främst kräver det något av oss. Hur mycket är vi beredda att göra avkall på för att få spendera mer tid med våra nära och kära?

Bild

Min tidsmaskin är här

Nu startar min nostalgitripp

Om man inte har fattat att man är gammal så gör man det absolut när man ser hur man har bevarat de viktiga händelserna i livet. I vårt fall finns de rörliga bilderna på en massa VHS-band (ja ni läste rätt). Vet inte hur många VHS-spelare som vi har hunnit kassera utan att för den skull ha fört över de viktiga inspelningarna till DVD eller datorn. Katastrof. Eller kan bli.

Idag bestämde jag mig för att rädda det som räddas kan och införskaffade en VHS-DVD-spelare. Tillbaka till stenåldern men nödvändigt. Detta blev också startskottet på min nostalgitripp. Underbart! Det regniga vädret underlättar resan. Nu kommer det gråtas och skrattas så att det står härliga till. Så mycket fina stunder som ska återupplevas. För det är så att det är de fina man filmar och bevarar.

Hör av mig om en vecka eller så när min tidsmaskin har jobbat klart och jag är tillbaka i nuet 🙂

Bild

Shop until you drop

Uttrycket Shop until you drop gäller inte för mig. I mitt fall heter det snarare Drop before you shop. Det som en gång i tiden var bland de roligaste nöjena man kunde ägna sig oss är numera bara tröttsamt. Fötterna värker avsett skor. Hittar jag något jag gillar är det troligtvis inte det jag behöver eller så är det för dyrt. Ju mer jag letar desto mindre hittar jag och desto mindre behöver jag. Hinner bli helt slut innan något är inhandlat. Om det blir det överhuvudtaget.

Ibland klickar det dock och då kan jag komma hem med så konstiga saker som t.ex. häromdagen då jag letade efter en lite större väska men kom hem med ett par skinnshorts och en skinnkjol. Det kändes helt rätt att införskaffa båda dessa samtidigt. De tar inte alls ut varandra och ett par skinnshorts klarar man sig inte utan. Inte om man är i min ålder och bara längtar efter att visa upp de vita välsvarvade benen.

Idag blev det bara drop och inget shop alls. Agerade sällskap till Fille som skulle inhandla en kostym. Som den äkta son han är hittade han inte det han sökte och vi gav upp våra försök. Det största utbytet av dagen var att vi två fick umgås och att vi stötte på en massa trevliga bekanta som härliga Dennis och ”hans lilla hjärta”. Det blir man också riktigt glad av. I synnerhet var det bra temperaturmätare på Filips trendkänsla. Dennis och han var nästan identiskt klädda. Pluspoäng till båda!

Nu pausar vi shoppandet until next time…

Bild

Det bästa i mitt liv…

Det bästa i mitt liv...

…är att jag är mamma till två underbara söner. Om det finns någon prestation värd att belönas för så är det att ha fostrat dessa fina killar. Stolt är jag. Oerhört tacksam för att livet har belönat mig med dem.

Lite vemodig över att tiden går så fort och att de nu är unga vuxna män som inte behöver sin hönsmamma i samma utsträckning som tidigare. I mitt hjärta är de fortfarande de där glada snälla småkillarna som tror att de är tvillingar och som bombarderar mig med ”Visst mamma?” varje gång de vill få sitt eget påstående bekräftat. Som leker, gnabbas och kramas om vartannat. Ens barn förblir alltid ens barn även som vuxna.

I vilket fall som helst vill jag hylla mina söner för att de ger mitt liv den största mening. Ger mig hopp och fyller mitt hjärta med en massa kärlek. Jag må vara en hönsmamma men jag är en framgångsrik sådan. Belöningen är den bästa tänkbara.

Mamma älskar er killar!

Bild

Billans bakverk dagen till ära

Billans bakverk dagen till ära

Idag fyller världens bästa Dario år! Den lille glade killen har blivit hela 23 år. Otroligt så fort tiden går. Passade på att uppvakta guldgossen med lite god mat och en ny bakelse. Lyckades ganska väl med bakverket. Mäktig, god och riktigt snygg. Precis som födelsedagsbarnet!

Bild

Vi dansar för dig Bebo

Vi dansar för dig Bebo

Idag läste jag i DN att Bebo Valdés har gått ur tiden. Bebo blev 94 år gammal. För många var Bebo okänd. De flesta vet inte att han var en legend inom kubansk musik. 9 st Grammys. En pianist som sedan 1963 har bott i Sverige, varav under lång tid i Brandbergen.

Bebo var inte bara en stor musiker utan också en stor och varm personlighet. Vi lärde känna Bebo och hans familj under några underbara veckor på Mallorca 1992. Mötet med familjen Valdés och den tillbringade tiden tillsammans har för alltid etsat sig fast i mitt hjärta.

Ett möte över generationer. Vi, en småbarnsfamilj från Haninge, möter familjen Valdés även de från Haninge. Redan på bussen på väg till hotellet fann vi varandra. Resten av tiden tillbringade vi tillsammans. Bebo, Rosa, Rickard och Lena gjorde den sommaren oförglömlig.

Bebo var en ödmjuk och varm person. Karismatisk. Lågmäld. Aldrig långt till skratt. Tyckte om att handla och laga mat. Ofta stötte vi på honom många år senare just när han var ute och gjorde sina inköp. Han kom alltid ihåg oss trots sin stigande ålder.

Jag har alltid undrat varför denna gömda pärla aldrig fick den uppskattning av Sverige som han var värd. Hur kommer det sig att hans storhet gick oss alla förbi? Men det är inte så konstigt. Det beror nog på Bebo själv. Han nöjde sig med det enkla i tillvaron. Något som gör honom till en stor man.

”Att dö är detsamma som att födas” lär Bebo ha sagt. ”Sörj inte när jag dör. Köp rom och choklad, bli fulla och dansa”.

Bebo, i kväll dansar vi för dig. ❤

Bild

Jag älskar måndagar!

Jag älskar måndagar!

Måndagar är speciella dagar. De kan vara jobbiga och tunga. Den första arbetsdagen på veckan. Direkt efter ledighet och troligtvis rolighet kommer måndagen. Som en glädjedödare. Nu är det allvar. Upp och hoppa. Här ska en massa måsten göras. Vad finns på listan att beta av? Måste 1- check, måste 2 – check, måste 3 – check….och så går det på. Check! Check! Check!

Samtidigt som det första steget in på en ny arbetsvecka kan vara tungt så finns det också en förväntan på vad den nya dagen och veckan har att komma med. Allt är fortfarande möjligt. Varken de bra eller de dåliga sakerna har inträffat. Hoppet lever! Tänk om jag får det där samtalet idag. Tänk om just det där jobbet jag vill ha blir mitt. Tänk om…. Allt är öppet och möjligt. Hääärliiiiigt.

Måndagar är speciella dagar i mitt liv. Flera stycken har haft avgörande betydelser för mig. Riktigt svåra och tunga måndagar där livet hängde på en skör tråd. Tursamt nog har både utgången av sjukdomsbeskedet och bilolyckan med totalkvaddad bil och hela familjen i bilden haft positiv utgång. Måndagen den 31 juli 2000 och måndagen den 4 oktober 2009 visade sig vara riktigt bra måndagar. Avgörande sådana.

Men det finns två måndagar som slår alla måndagar, både förgångna och kommande sådana. De är de bästa måndagarna i mitt liv. Alla kategorier. Måndagen den 12 december 1988 och måndagen den 23 april 1990. Omvälvande dagar. Oförglömliga dagar. Inledningsvis jobbiga de med men i slutänden ack så belönande. De måndagarna levererade kan man säga. Och det gjorde jag med. De två viktigaste personerna i mitt liv dök upp just dessa måndagar. Mina underbara älskade söner.

Svårt för mig att ”hata måndagar” hur de än blir. Mycket lättare att älska måndagar. För mig är de för alltid början på någonting nytt. Någonting bra. Så måndagen den 8 april 2013 vad gömmer du för mig? Kommer jag minnas dig eller flyter du förbi osedd? Hatad eller älskad?

Bild

Relationer som luften vi andas

In och ut ur relationer

Relationer har alltid fascinerat mig. Framförallt relationer mellan människor. De är lika viktiga för våra liv som syret vi andas in. Vissa av oss har en bättre syreupptagningsförmåga än andra men ingen klarar sig utan.

Vissa relationer väljer man att gå in i själv. Andra får man på köpet. Några är livslånga. En del klara inte ens av den kortaste stunden. Många är givande och anpassningsbara. Ett fåtal är tärande och destruktiva. Alla sorter finns. Utmanande. Roliga. Formella. Bejakande. Hämmande. Utflippade. De flesta är nödvändiga. Men oavsett form lämnar alla spår efter sig.

De där spåren fyller vår minnesbank med erfarenheter. De formar oss. De lär oss att välja rätt. Att inte göra om samma misstag som vi har gjort tidigare. Alla människor kan man inte klicka med hur man än vill. Hittar man rätt ska man hålla i så länge man kan. Funkar det inte är det lika bra att lämna och gå. Släppa taget. Gör det bara snyggt och med respekt. Skada inte.

De svåraste att hantera är förmodligen de som betyder mest. De ska man vårda ömt. Inte ta för givet. Inte ens då det är som mest självklart. Tänker på föräldrar. Barn. Syskon. Vänner som alltid är där. Eller är de kanske inte det?

Sen finns det de viktigaste som lämnar de djupaste avtrycken och som bara utgörs av kärlek. De är speciella och säregna. De är nyckfulla och svåra att förstå sig på. Ids inte försöka göra det för det har så många andra gjort före mig. De är ändå omöjliga att få grepp om. Men de är de nödvändigaste som man bara inte kan vara utan. Som fyller lungorna med syre. Som gör att man lever. De ska man vårda och hålla i. Tro på och aldrig släppa taget om.

Så idag hyllar vi kärleken!