Satt på bussen på vägen hem. Man hinner tänka mycket på bussen ska ni veta. Tur är väl det för hinna tänka behöver man. Hur som helst där satt jag på väg hem efter en lång arbetsdag. Alldeles för lång. Inte många timmar kvar av dagen att hinna med annat än det arbete man nyligen har avverkat. Ännu mindre tid för umgänge.
En insikt som slog mig var hur lite tid man egentligen tillbringar med sina närmaste. Maken och jag går väldigt mycket omlott med våra arbetstider. De få timmar vi har tillsammans koncentreras till helgerna, mestadels söndagar. En utflyttad son som man träffar allt mer sällan. Han har precis som vi fullt upp med livets krav. Har vi tur äter vi söndagsmiddag ihop. En stund som vi värderar högt. Tyvärr är den för kort. Att vår andra son bor hemma skulle kunna innebära att vi träffar honom oftare. Kanske något, men även han jobbar, tränar, träffar flickvän och har annat för sig. För att inte tala om den ångest man känner över de få minuter man hinner tillbringa med sina egna föräldrar. De som inget hellre önskar än att man tittar förbi på vägen hem eller bjuder över när man är hemma.
Hinner inte. Hinner inte. Är mitt mantra. Märklig konstruktion som bär upp våra liv. En obalans vi har skapat och håller fast vid. Vi spenderar merparten av dagarna på jobbet för att ha råd att leva och konsumera. För att kunna göra det försummat vi ofrivilligt de viktiga delarna i livet. Kärleken.
Jag verkligen älskar att arbeta så för mig handlar det inte om att inte arbeta alls utan om att skapa en balans som är mer rättvis och hälsosam. För alla. Hur bryter man ett sådant mönster själv? Svårt. Så stora förändringar kräver gemensamma tag samt modiga och visionära politiker och företagsledare. Men främst kräver det något av oss. Hur mycket är vi beredda att göra avkall på för att få spendera mer tid med våra nära och kära?
I knopp och hjärta 