Såg den på Dino och ville ha en direkt. Är man ett så är man – ett Jordbrobarn. Eftersom jag är ett ville jag ha en egen. Nu har jag fått en alldeles egen av Dino! Tack Dino för att du är ett riktigt Jordbrobarn och för att du känner igen ett när du ser det! Stolt och glad över att vara ett!
Jordbrobarn
Att leva på skuggsidan
Vet inte om det är medvetet eller ej men jag har hållit mig undan bevakningen av upploppen i förorten trots att det brinner och kastas sten inte så långt ifrån min tillvaro. Som ett Jorbrobarn borde jag ta ställning. Jag vet ju hur det känns att växa upp på skuggsidan. Har förmodligen inte velat bli upprörd, ledsen och besviken över allt som kommer upp i diskussionerna. Oavsett anledning vill jag säga att det inte är ok att vandalisera sin egen eller någon annans egendom. Det ska tydligt stävjas och fördömas. Men det är inte heller ok att dra lika-med-tecken mellan förort, invandrare, kultur och problem. Det är aldrig bra att stigmatisera någon grupp, oavsett vilken.
Min egen analys av sakernas tillstånd är att det är svårt att växa och frodas på skuggsidan. Det är få växter som är anpassade för det. Alla är inte maskrosbarn. Det krävs så mycket mer näring, omvårdnad och kärlek för att lyckas. Det hjälper inte att man planterar fler och fler växter, ofta importerade från exotiska miljöer och inte alls anpassade för svensk skuggtillvaro, om förutsättningarna för dem att växa till sig inte finns där. Att sedan i uppföljning efter uppföljning jämföra de frodiga växterna från solsidan med de som har halkat efter på skuggsidan skapar bara en massa missförstånd. Att dessutom skylla på att de är importerade och därför inte lyckas med sin utveckling blir ännu mer fel. Ni fattar säkert metaforen.
Den som mår bra kastar inte sten och bränner bilar. Omöjligt. Snarare ropar den på hjälp. Se mig. Förstå mig. Hjälp mig. Jag är vilsen. Att peka finger åt dem är dödfött. Hjälper nada. Uppmuntrar till mer vandalism möjligtvis. Ja. Ska vi då bara se på och tycka synd om dem? Nej. Vi behöver tänka om och göra rätt istället.
På en punkt kan jag, och detta bär mig enormt emot, hålla med SD om att man måste föra en ansvarsfull invandringspolitik (vill också påpeka att jag är allergisk mot ordet ”invandrare” och skulle helst av allt stryka ordet från all framtida användning). Men någon måste ärligt och uppriktigt ta ansvar för den politik som förs, våga säga att den inte fungerar tillräckligt väl. Som det är nu känns det som att de etablerade partierna sopar det jobbiga under mattan och låtsas som att det regnar. Av rädsla för att trampa fel på det politiska minfältet. Men allt hänger ihop. Orsak och verkan, ni vet. Vi sitter alla i samma båt och det som sker i ena änden kommer ge återverkningar på den andra. Vi måste behålla jämnvikten annars kantrar båten. Det kan inte komma som en överraskning för någon. Ingen revolution utan orättvisa.
Så vem har modet att säga att politiken som förs idag inte fungerar? Jimmie Åkesson får inte vara den enda. Vi spelar alla i händerna på de främlingsfientliga strömningar som finns. Då menar jag verkligen alla. Politikerna som är ytterst ansvariga men inte säger hela sanningen, vi som ser på och duckar (inklusive undertecknad) och stenkastarna själva som lever upp till de fördomar som finns. Alltså bör vi alla ta ställning. Utan undantag.
Vi är ett öppet land och det ska vi fortsätta att vara men vi måste ta ansvar för de baksidor som kan uppstå om man inte sköter om alla blommor i trädgården. Ju tidigare man inser att blommorna på skuggsidan behöver mycket mer resurser för att växa och inte mindre desto snabbare kommer stenkastningen att avta. Det är jag övertygad om. När vår trädgård på skuggsidan väl blommar och frodas kommer det inte spela någon roll varifrån de vackra blommorna ursprungligen kom.
Detta inlägg kan du också läsa på aftonbladet.se/debatt.
Jordbrobarn är vi allihopa
Jag är ett Jordbrobarn. Det blev jag från samma stund min familj flyttade till Sverige. Detta var 1970 och jag var 9 år. Jordbro var den orten vi flyttade till. Vi var ekonomiska flyktingar även fast det inte hette så på 70-talet. Sverige behövde arbetskraft och vi behövde bättre ekonomiska förutsättningar. En win-win situation. Pappa som var frisör fick en garantisedel där ett jobb som kabelmontör på LM Ericsson väntade. Ingen erfarenhet krävdes. Inte behövde han kunna tala svenska heller. Det vara bara att flytta hit och jobba på. Resten skulle lösa sig.
Vi var inte en belastning för någon. Det fanns gott om bostäder och arbetstillfällen. Inga myndigheter som övervakade eller lade sig i. En nybyggaranda rådde. Jordbro var en smältdegel där unga svenska familjer inflyttade från landsorten mötte finnar, turkar och juggar i en skön mix. Nyfikna på varandra snarare än rädda för varandra. Jag kände mig aldrig främmande eller utsatt. Helt assimilerad från första stund.
Enligt vissa normer är jag för evigt ett juggebarn och inte ett Jordbrobarn. Det var där jag föddes och därifrån mina föräldrar kom. Egentligen ingenting konstigt med det. Någonting som jag är stolt över och som jag inte vill förneka. Det finns många tecken på mitt ursprung. Mitt utseende, mitt namn och ibland mitt temperament. Spår av mitt ursprung som jag aldrig kan bli av med även om jag så lever i 1000 år till. Spår som tydligen spelar en större roll idag än de gjorde på 70-talet. Spår som gör att jag fortfarande efter över 40 år i Sverige klassas som någonting annat än svensk. Oavsett min svenskhet i övrigt eller förtjänst av mitt leverne i Sverige så är jag för alltid invandrare. En gång invandrad alltid invandrare. Det är konstigt.
Själv har jag klarat mig bra. Jag är så svensk man kan bli och slinker igenom Reva-kontrollanternas granskningar. Kan också hantera det faktum att jag klassas som invandrare även fast det stör mig ibland. Men det som gör mig mest ledsen är att ett flyktingbarn som flyttar till sitt Jordbro idag inte möts av samma värme och nyfikenhet som jag möttes av. Att de upplevs som ett hot och en belastning istället för en tillgång. Det gör mig ledsen att mitt Sverige inte längre är lika nyfiket, varmt och välkomnande som det var 1970 när en liten glad tjej flyttade till världens bästa plats – Jordbro, Haninge, Sverige.