Tro på gott och ont

Är förvånad över hur många tankar som väcks hos mig bara för att jag passerar Sergelstorgsplattan dagligen. Imorse stod en ung kvinna där framför ett liten modul som egentligen var en hylla med böcker och skrifter. När jag kom närmare förstod jag att hon spred ett kristet budskap. Hon utstrålade precis ett sådant lugn och fromhet som man förväntar sig av en troende person. Det gick tydligt att se att plattan inte var hennes rätta element. Ändå stod hon där i hopp om att få ut sitt budskap och övertyga någon av de förtappade själar som rörde sig på plattan, om att hennes väg är den rätta vägen. Detta gav mig en, kalla det insikt eller teori, om att tro i mycket högre utsträckning får oss människor att agera än vad fakta och kunskap någonsin gör. Åtminstone kan inte jag komma på många sammanhang där rena fakta har fått människor att gå ut på barrikaderna, däremot mängder där tro har varit en katalysator till både bra och dåliga skeenden. Inte för intet säger vi att ”Tro kan försätta berg”. 

Tro är långt ifrån det rationella. Tro är teorier om tillstånd eller sammanhang. Ibland önskningar eller drömmar om ett idealtillstånd. Skulle även kunna kallas för kvalificerade gissningar om sakernas natur. Den är inte baserad på fakta. Det finns oftas inget belägg för det vi tror på men ändå gör vi det. Vår tro kan vara så stark att vi är beredda att investera och offra våra liv för den. Ibland t o m dödar vi för trons skull. Tron lever i symbios med känslor även om vi  försöker att rationalisera den. Vi argumenterar för den, vi klassificerar utifrån den, vi dömmer och fördömer andra p g a den, vi slåss för den, vi brinner för den. Den kan föra oss framåt och den kan kasta oss bakåt, beroende på om vi använder den i positiva eller negativa syften. Den är verkligen på gott och ont. Den kan ge oss kraft och den kan förgöra oss. 

Och tro inte nu att min teori enbart handlar om religion för det gör den inte. Den handlar lika mycket om ideal, politik, nationalitet, kön, självinsikt, miljö, kroppsideal, kärlek, hälsa, livet och allt annat som vi människor ständigt spekulerar kring. Oavsett vilket så är det så att vi väljer själva vad vi vill tro på. Så välj med omsorg.

De förtjänar varandra

Det är synd om Jimmie på många sätt. På det personliga planet är det synd om varje person som råkar ut för utmattningssyndrom. När det drabbar en ung människa med små barn är det extra sorgligt. Att återhämta sig kan ta väldigt lång tid om man någonsin gör det. De flesta som har ”gått in i väggen” på en arbetsplats rekommenderas inte att återgå till samma arbetsplats och anta samma ansvar med risk för att drabbas på nytt.

Med det i beaktande tycker jag ännu mer synd om offerlammet Jimmie. Vad är det som tvingar ut honom i strålkastarljuset innan han ens är färdigläkt? Vad trodde partiets PR-avdelning skulle ske hos Skavlan? Myspys? Är man partiledare för ett så kontroversiellt parti får man stå till svars för det partiet gör och står för även i myspysprogram. Även om man är en utbränd partiledare. Såvida partiet inte medvetet offrar sin partiledare för att plocka sympatipoäng. Han gör det ju så bra. Egentligen inget man förvånas över. En politik som inte känner empati för andra känner inte heller empati för sina egna.

För ett ögonblick trodde jag att Jimmie kanske hade lärt sig något av sin svaga period men icke. I hans värld är det fortfarande invandrarnas fel. De förtjänar verkligen varandra Jimmie och hans parti. Offer som de är.

En sorglig dag

Politiskt kaos råder. En sorglig dag. Besvikelse på alla plan. De enda som har anledning att jubla är de som den stora majoriteten tycker förtjänar det minst. Total kollaps för alla andra. Framöver kommer en minoritet råda över en majoritet. Tror inte att det var den utgången vi såg framför oss när vi röstade igår.

Demokrati förpliktigar. Våra val får konsekvenser. Helt uppenbart har det fått det idag. Stor förvirring. Skakigt läge. Vi är många som har röstat men ändå inte fått våra röster hörda. Så känns det. Det kan aldrig sluta bra det. Besviken över båda lägren är jag. En sorglig dag på många sätt.

Förvirringen är total

Känner mig trött på en massa orent spel. Trött på all pajkastning, alla hotbilder och all skrämselpropaganda. Lika trött är jag på all denna mediebevakning som likt tv-kanalernas i övrigt falande utbud inte heller håller en tillräckligt hög lägsta nivå. Alla söker sensation. Alla vill knäppa någon på näsan. Alla skyller på alla. Ingen tar ansvar för konsekvenserna av sitt eget handlande. Alltid är det någon annans fel. Allt ställs på huvudet. Det du trodde att du visste vet du inte längre. Den gode kan vara den onde. Den onde är from som ett lamm. Rasister är emot rasism och feminister är egentligen terrorister. Vänster kan vara höger och höger är troligtvis vänster. Allt är ifrågasatt. Lyssna men tro inte på allt du hör. Läs men ta inte in allt.

Man blir verkligen orolig över hur förvirrade vi väljare har hunnit bli så här dags. Vågar inte lita på resultatet som vi tillsammans kommer rösta fram på söndag. Det enda jag vet är att jag absolut inte vill att SD flyttar fram sina positioner ännu mer. Om ni tycker att ni är klara över vad ni ska rösta på säger jag grattis! Själv känner jag mig less innan det ens har börjat. Tror att jag har fått en politisk överdos och världens beslutsångest. Dags för lite medietystnad så att magkänslan och hjärtat kan få göra jobbet.

IMG_8094.JPG

Var är tjejerna? Och invandrarna?

Har längtat efter denna första partiledardebatt för att skilja agnarna från vetet. Börjar med att sakna inte bara Gudrun och Fi utan fler kvinnor överlag. Hade inte heller sagt nej till någon med invandrarbakgrund i panelen. Representation av en stor andel av befolkningen kan verkligen inte avspeglas bland partiledarna. Inte olikt många andra viktiga positioner i samhället för övrigt. Förändring behövs helt uppenbart.

IMG_8021.JPG

Ordningen är återställd

Mina underbara älskade föräldrar är tillbaka i Sverige. Dags för vinteride. De har en märklig uppdelning av året där de tillbringar vintern i Sverige och sommaren i Serbien. Det omvända hade kanske varit smartare med tanke på deras ålder och hälsa men de tänker omvänt, väldigt ofta. För att det hela ska vara om möjligt ännu mer besvärligt väljer de att bila hela den långa sträckan på närmare 250 mil mellan Stockholm och Belgrad. Envisa är de och helt omöjliga att få in på rätt tankar. Lämna bilen hemma, flyg ned och skaffa en liten bil som ni kan ha där istället. Nej då, den 77-årige pappsen vägrar flyga. Istället får vi barn och barnbarn oroa oss. På vägen ned lyckades han bli stoppad av polisen och få fortkörningsböter, så ni kan förstå att man har en del att tänka på.

Nu är de alltså här. Tack och lov gick resan bra. Med sig hade de en massa godsaker så som hemmagjord ajvar (tro inte för ett ögonblick att den har några likheter med den man köper i butik), mängder av tunn-tunn filodeg för att göra ”gibanica”, en variant på ostkaka, egen gjord sylt och en hel säck av en speciell sorts vitkål som är perfekt att lagra och så småningom rulla ihop ”sarma” med, kåldolmar gjorda på surkål. Skulle vara svårt att få med sig allt detta på ett flyg, därav bilen. För inte går det att tänka sig ett vinterhalvår utan dessa delikatesser.

Deras närvaro märks inte enbart genom alla de godsaker som de per omgående fördelar mellan oss barn och barnbarn. Den känns och den hörs också! Bara på några dagar har jag hjälpt dem lösa fler problem än jag själv har råkat ut för på flera månader. Deras hemtelefon funkar t.ex. inte för modemet har kraschat och i väntan på ett nytt är det enda kommunikationsmedlet pappsens mobiltelefon eftersom mamsen knappt använder sin. Som en följd av det fungerar inte heller porttelefonen och pappsen, som nästintill är döv och oftast vägrar använder sin hörapparat, har därmed blivit den enda kontaktytan med omvärlden. Väldigt högljudda samtal har förts dessa dagar. En hel del upprepningar och missförstånd har förekommit också. Förutom det lyckades de också slarva bort ett helt nytt bankkort, förmodligen i papperssorteringen, så det spärrades och nytt beställdes. Mat har intagits och en totalt oregerlig politisk debatt har ägt rum. En komisk sådan. En väldigt kategorisk icke hörande pappa (i dubbel bemärkelse) med mycket specifik världssyn och två övervuxna-borde-veta-bättre-vid-det-här-laget barn, varav jag är ett, som försöker övertala honom om annat. Snabbare energidränering har jag nog inte varit med om någonsin.

Så nu, äntligen, är ordningen återställd och allt är som det ska vara. Huvudpersonerna är på plats. Återstår bara för mig att säga ”Välkomna hem mina underbart besvärliga föräldrar! Jag har saknat er. Och pappsen tack för den där politiska lektionen! Äntligen vet jag hur allt hänger ihop. Vem kunde tro att världen antingen är bara svart eller bara vit.”

Att leva på skuggsidan

Vet inte om det är medvetet eller ej men jag har hållit mig undan bevakningen av upploppen i förorten trots att det brinner och kastas sten inte så långt ifrån min tillvaro. Som ett Jorbrobarn borde jag ta ställning. Jag vet ju hur det känns att växa upp på skuggsidan. Har förmodligen inte velat bli upprörd, ledsen och besviken över allt som kommer upp i diskussionerna. Oavsett anledning vill jag säga att det inte är ok att vandalisera sin egen eller någon annans egendom. Det ska tydligt stävjas och fördömas. Men det är inte heller ok att dra lika-med-tecken mellan förort, invandrare, kultur och problem. Det är aldrig bra att stigmatisera någon grupp, oavsett vilken.

Min egen analys av sakernas tillstånd är att det är svårt att växa och frodas på skuggsidan. Det är få växter som är anpassade för det. Alla är inte maskrosbarn. Det krävs så mycket mer näring, omvårdnad och kärlek för att lyckas. Det hjälper inte att man planterar fler och fler växter, ofta importerade från exotiska miljöer och inte alls anpassade för svensk skuggtillvaro, om förutsättningarna för dem att växa till sig inte finns där. Att sedan i uppföljning efter uppföljning jämföra de frodiga växterna från solsidan med de som har halkat efter på skuggsidan skapar bara en massa missförstånd. Att dessutom skylla på att de är importerade och därför inte lyckas med sin utveckling blir ännu mer fel. Ni fattar säkert metaforen.

Den som mår bra kastar inte sten och bränner bilar. Omöjligt. Snarare ropar den på hjälp. Se mig. Förstå mig. Hjälp mig. Jag är vilsen. Att peka finger åt dem är dödfött. Hjälper nada. Uppmuntrar till mer vandalism möjligtvis. Ja. Ska vi då bara se på och tycka synd om dem? Nej. Vi behöver tänka om och göra rätt istället.

På en punkt kan jag, och detta bär mig enormt emot, hålla med SD om att man måste föra en ansvarsfull invandringspolitik (vill också påpeka att jag är allergisk mot ordet ”invandrare” och skulle helst av allt stryka ordet från all framtida användning). Men någon måste ärligt och uppriktigt ta ansvar för den politik som förs, våga säga att den inte fungerar tillräckligt väl. Som det är nu känns det som att de etablerade partierna sopar det jobbiga under mattan och låtsas som att det regnar. Av rädsla för att trampa fel på det politiska minfältet. Men allt hänger ihop. Orsak och verkan, ni vet. Vi sitter alla i samma båt och det som sker i ena änden kommer ge återverkningar på den andra. Vi måste behålla jämnvikten annars kantrar båten. Det kan inte komma som en överraskning för någon. Ingen revolution utan orättvisa.

Så vem har modet att säga att politiken som förs idag inte fungerar? Jimmie Åkesson får inte vara den enda. Vi spelar alla i händerna på de främlingsfientliga strömningar som finns. Då menar jag verkligen alla. Politikerna som är ytterst ansvariga men inte säger hela sanningen, vi som ser på och duckar (inklusive undertecknad) och stenkastarna själva som lever upp till de fördomar som finns. Alltså bör vi alla ta ställning. Utan undantag.

Vi är ett öppet land och det ska vi fortsätta att vara men vi måste ta ansvar för de baksidor som kan uppstå om man inte sköter om alla blommor i trädgården. Ju tidigare man inser att blommorna på skuggsidan behöver mycket mer resurser för att växa och inte mindre desto snabbare kommer stenkastningen att avta. Det är jag övertygad om. När vår trädgård på skuggsidan väl blommar och frodas kommer det inte spela någon roll varifrån de vackra blommorna ursprungligen kom.

Detta inlägg kan du också läsa på aftonbladet.se/debatt