Jordbrobarn är vi allihopa

Jag är ett Jordbrobarn. Det blev jag från samma stund min familj flyttade till Sverige. Detta var 1970 och jag var 9 år. Jordbro var den orten vi flyttade till. Vi var ekonomiska flyktingar även fast det inte hette så på 70-talet. Sverige behövde arbetskraft och vi behövde bättre ekonomiska förutsättningar. En win-win situation. Pappa som var frisör fick en garantisedel där ett jobb som kabelmontör på LM Ericsson väntade. Ingen erfarenhet krävdes. Inte behövde han kunna tala svenska heller. Det vara bara att flytta hit och jobba på. Resten skulle lösa sig.

Vi var inte en belastning för någon. Det fanns gott om bostäder och arbetstillfällen. Inga myndigheter som övervakade eller lade sig i. En nybyggaranda rådde. Jordbro var en smältdegel där unga svenska familjer inflyttade från landsorten mötte finnar, turkar och juggar i en skön mix. Nyfikna på varandra snarare än rädda för varandra. Jag kände mig aldrig främmande eller utsatt. Helt assimilerad från första stund.

Enligt vissa normer är jag för evigt ett juggebarn och inte ett Jordbrobarn. Det var där jag föddes och därifrån mina föräldrar kom. Egentligen ingenting konstigt med det. Någonting som jag är stolt över och som jag inte vill förneka. Det finns många tecken på mitt ursprung. Mitt utseende, mitt namn och ibland mitt temperament. Spår av mitt ursprung som jag aldrig kan bli av med även om jag så lever i 1000 år till. Spår som tydligen spelar en större roll idag än de gjorde på 70-talet. Spår som gör att jag fortfarande efter över 40 år i Sverige klassas som någonting annat än svensk. Oavsett min svenskhet i övrigt eller förtjänst av mitt leverne i Sverige så är jag för alltid invandrare. En gång invandrad alltid invandrare. Det är konstigt.

Själv har jag klarat mig bra. Jag är så svensk man kan bli och slinker igenom Reva-kontrollanternas granskningar. Kan också hantera det faktum att jag klassas som invandrare även fast det stör mig ibland. Men det som gör mig mest ledsen är att ett flyktingbarn som flyttar till sitt Jordbro idag inte möts av samma värme och nyfikenhet som jag möttes av. Att de upplevs som ett hot och en belastning istället för en tillgång. Det gör mig ledsen att mitt Sverige inte längre är lika nyfiket, varmt och välkomnande som det var 1970 när en liten glad tjej flyttade till världens bästa plats – Jordbro, Haninge, Sverige.

Rädsla för det annorlunda

Kan inte låta bli att förundras över de starka krafter som tvingar in oss människor att passa in i normen. Ju mer lika varandra vi är desto större acceptans får vi. Sticker man ut lite åt något håll får man vara beredd på att någon försöker rätta in en i ledet.

Har försökt förstå vilka mekanismer som ligger bakom detta fenomen. Är det Jante? Delvis. Men han verkar bara i Sverige så det är inte hela förklaringen. Kan det vara okunskap? I vissa sammanhang ja, i andra nej. Ibland tvärtom. Rädsla kanske? Absolut för det som man inte känner igen. Som är annorlunda. Egoism? Ofta. Bekvämlighet? Ja för det är enklast så. Man behöver inte sätta sig in och förstå. Otrygghet? Till största delen. Hänger ihop med rädslan för det okända.

För mig är det så konstigt att vi människor inte förstår och vet bättre. I Sverige bor vi i ett av världens tryggaste och mest utvecklade hörn. Vi är välutbildade. Vi är insatta. Relativt välmående. Vi har det bra ställt ekonomiskt, om man jämför med stora delar av övriga världen. Vi har rest och sett världen. Vi har inte krigat på flera hundra år. Vi har det bättre än de flesta andra helt enkelt. Och ändå klassar vi in varandra i grupper. Svenskar och invandrare. Svarta och vita. Kvinnor och män. Unga och gamla. Hetero och homo. Kristen och muslim. Vem bryr sig? Varför spelar det roll?

Världen är vacker för att den bygger på mångfald. Den är vacker för att vi alla har en plats och ett syfte att fylla. Det är dynamiken som skapas av olikheterna som driver världen och utvecklingen framåt. Skulle inte fungera om vi alla var lika och hade samma funktion. Så varför är vi så rädda för någon som inte är exakt som vi? För mig förblir det en gåta.