invandrare

Norrländskan och juggen

Om inte du känner dig eller är svensk så är hoppet att invandrarkillarna i Rinkeby någonsin ska kunna integrera sig borta 😕

Ett slutsats som min allra bästa barndomsvän för fram efter att ha läst ett facebookflöde där jag precis hade identifierat mig som en minoritet – invandrarkvinna 50+.

Konstigt att du kallar dig själv gammal invandrarkvinna 🙂 Du var ju så liten när du kom. Trodde att du kände dig svensk med serbiskt ursprung. Jag är ju mer invandrarkvinna än dig som bott hela mitt vuxna liv utomlands.

Hennes kommentar fick mig verkligen att tänka till. Varför i allsin dar identifierar jag mig fortfarande som invandrare? Det där med gammal kvinna får jag nog tillskriva mig men att jag har vandrat in, som by the way var med ett tåg, hände för snart 46 år sedan. Borde inte just den händelsen vara preskriberad? Varför hänger den med mig fortfarande och dessutom läggs på min identitet? Jag känner ju mig precis som hon skriver, svensk med serbiskt ursprung, men identifierar mig som invandrare. Det enda svar jag har är att det är omöjligt att glömma det om man ständigt påminns om att man inte är helt svensk. Namn och i viss mån utseendet är det som i all evighet kommer förhindra  mig från att kunna sudda ut det där ”invandrare” eftersom det skickar signaler till omgivningen om att den här tjejen inte är ”Made in Sweden”. Hur jag känner mig blir underordnat här.

Min vännina däremot som uppfyller alla krav på äkta svenskhet utifrån gense normer känner sig förmodligen mindre svensk än jag gör eftersom hon, som hon uttryckter det, hela sitt vuxna liv bodde utanför Sverige. Att hon egentligen är nyinvandrad till Sverige och influerad av andra värderingar är ingenting som hon utåt sätt kommer behöva stå till svars för. Möjligtvis om hon emellanåt livfullt argumenterar på italienska.

Egentligen är det ömsom roligt och ömsom sorgligt att två små tjejer, en liten norrländska och en liten jugge, fann varandra i förorten på 70-talet, bytte liv med varandra (juggen stannade kvar i Sverige och norrländska flyttade till Italien) och nu många år senare är vi tillbaka på ruta ett. Norrländskan är fortfarande norrländska och juggen hon förblir invandrare.

Om du vill lösa en bra text på temat ursprung och identitet så rekommenderar jag Suzannes.

Var är tjejerna? Och invandrarna?

Har längtat efter denna första partiledardebatt för att skilja agnarna från vetet. Börjar med att sakna inte bara Gudrun och Fi utan fler kvinnor överlag. Hade inte heller sagt nej till någon med invandrarbakgrund i panelen. Representation av en stor andel av befolkningen kan verkligen inte avspeglas bland partiledarna. Inte olikt många andra viktiga positioner i samhället för övrigt. Förändring behövs helt uppenbart.

IMG_8021.JPG

När det fördömda blir rumsrent

Hur kan det vara möjligt att ingen såg likheten? Omöjligt! Antingen har man en massa obildade och historielösa medarbetare eller så vet man mycket väl vad man gör och gör det fullt medvetet. Jag pratar om Zara och den barntröja som har skapat rubriker läs Wendela.

IMG_7965.JPG

Foto: Skärmdump Zara

Det är omöjligt att vara så oinsatt. Vem tror de att de lurar? Eller är de verkligen så cyniska?

Får mig att dra paralleller till SD’s hyckleri med sin nolltolerans. Var gärna rasist men säg det inte högt. Vem går på det har jag undrat? Inte kan folk vara så dumma? Jo det är folk. De historielösa som inte fattar bättre. De lättlurade som tror att de står över andra. Men värst av allt, och detta övergår mitt förstånd, är de som själva klassas som ”invandrare” men sympatiserar med den främlingsfientliga politiken. Om inte ens de som utgör måltavlan för SD fattar sitt eget bästa då är det illa ställt. Då har det som borde fördömas blivit rumsrent utan att vi andra har fattat det. Detta skrämmer mig!

Jordbrobarn är vi allihopa

Jag är ett Jordbrobarn. Det blev jag från samma stund min familj flyttade till Sverige. Detta var 1970 och jag var 9 år. Jordbro var den orten vi flyttade till. Vi var ekonomiska flyktingar även fast det inte hette så på 70-talet. Sverige behövde arbetskraft och vi behövde bättre ekonomiska förutsättningar. En win-win situation. Pappa som var frisör fick en garantisedel där ett jobb som kabelmontör på LM Ericsson väntade. Ingen erfarenhet krävdes. Inte behövde han kunna tala svenska heller. Det vara bara att flytta hit och jobba på. Resten skulle lösa sig.

Vi var inte en belastning för någon. Det fanns gott om bostäder och arbetstillfällen. Inga myndigheter som övervakade eller lade sig i. En nybyggaranda rådde. Jordbro var en smältdegel där unga svenska familjer inflyttade från landsorten mötte finnar, turkar och juggar i en skön mix. Nyfikna på varandra snarare än rädda för varandra. Jag kände mig aldrig främmande eller utsatt. Helt assimilerad från första stund.

Enligt vissa normer är jag för evigt ett juggebarn och inte ett Jordbrobarn. Det var där jag föddes och därifrån mina föräldrar kom. Egentligen ingenting konstigt med det. Någonting som jag är stolt över och som jag inte vill förneka. Det finns många tecken på mitt ursprung. Mitt utseende, mitt namn och ibland mitt temperament. Spår av mitt ursprung som jag aldrig kan bli av med även om jag så lever i 1000 år till. Spår som tydligen spelar en större roll idag än de gjorde på 70-talet. Spår som gör att jag fortfarande efter över 40 år i Sverige klassas som någonting annat än svensk. Oavsett min svenskhet i övrigt eller förtjänst av mitt leverne i Sverige så är jag för alltid invandrare. En gång invandrad alltid invandrare. Det är konstigt.

Själv har jag klarat mig bra. Jag är så svensk man kan bli och slinker igenom Reva-kontrollanternas granskningar. Kan också hantera det faktum att jag klassas som invandrare även fast det stör mig ibland. Men det som gör mig mest ledsen är att ett flyktingbarn som flyttar till sitt Jordbro idag inte möts av samma värme och nyfikenhet som jag möttes av. Att de upplevs som ett hot och en belastning istället för en tillgång. Det gör mig ledsen att mitt Sverige inte längre är lika nyfiket, varmt och välkomnande som det var 1970 när en liten glad tjej flyttade till världens bästa plats – Jordbro, Haninge, Sverige.

Rädsla för det annorlunda

Kan inte låta bli att förundras över de starka krafter som tvingar in oss människor att passa in i normen. Ju mer lika varandra vi är desto större acceptans får vi. Sticker man ut lite åt något håll får man vara beredd på att någon försöker rätta in en i ledet.

Har försökt förstå vilka mekanismer som ligger bakom detta fenomen. Är det Jante? Delvis. Men han verkar bara i Sverige så det är inte hela förklaringen. Kan det vara okunskap? I vissa sammanhang ja, i andra nej. Ibland tvärtom. Rädsla kanske? Absolut för det som man inte känner igen. Som är annorlunda. Egoism? Ofta. Bekvämlighet? Ja för det är enklast så. Man behöver inte sätta sig in och förstå. Otrygghet? Till största delen. Hänger ihop med rädslan för det okända.

För mig är det så konstigt att vi människor inte förstår och vet bättre. I Sverige bor vi i ett av världens tryggaste och mest utvecklade hörn. Vi är välutbildade. Vi är insatta. Relativt välmående. Vi har det bra ställt ekonomiskt, om man jämför med stora delar av övriga världen. Vi har rest och sett världen. Vi har inte krigat på flera hundra år. Vi har det bättre än de flesta andra helt enkelt. Och ändå klassar vi in varandra i grupper. Svenskar och invandrare. Svarta och vita. Kvinnor och män. Unga och gamla. Hetero och homo. Kristen och muslim. Vem bryr sig? Varför spelar det roll?

Världen är vacker för att den bygger på mångfald. Den är vacker för att vi alla har en plats och ett syfte att fylla. Det är dynamiken som skapas av olikheterna som driver världen och utvecklingen framåt. Skulle inte fungera om vi alla var lika och hade samma funktion. Så varför är vi så rädda för någon som inte är exakt som vi? För mig förblir det en gåta.