Författare: I knopp och hjärta

Bild

Billans Pirogfabrik på snabbvisit

Billans Pirogfabrik

Jag är inte bara amatörbagare jag är proffsbagare också. Några gånger om året gästspelar Billans Pirogfabrik i vårt kök. Då bakas det piroger så det står härliga till. Plåt efter plåt avverkas tills ett tillräckligt antal är producerat. Pirogerna sorteras, paketeras och levereras därefter. De lämnar det temporära bageriet för att flytta in till det enda stället där dessa fantastiska piroger kan förtäras – Haninge Biljardhall.

Eftersom ägaren av hallen har en fling med bagaren är det inte, som ni förstår, helt rent mjöl i påsen kring hela upplägget. Några piroger försvinner alltid under processens gång. En del kan lokaliseras till diverse hungriga magar på besök i bageriet. Några kan hittas i frysen hemma. Men de flesta lyckas ta sig till Biljarden där de avslutar sin tillvaro som efterlängtade mumsbitar sålda över disk mot en mindre summa pengar. Där slutar också alla spår efter dem. När den sista är borta poppar bageriet upp igen och så fortsätter det i det oändliga.

Tror inte att jag behöver säga att http://biljardenihaninge.info.se har de bästa pirogerna i stan.

Fikasugen och bubblig

Snart har jag bloggat i en månad. En konstig företeelse egentligen. Som att tala rakt ut i universum. Inte vet man om någon hör eller bryr sig om det man säger. Kan också liknas vid att man talar högt för sig själv ute bland folk. Omgivningen kan tolka det på många sätt. Visserligen kan jag se hur många som har varit inne på sidan men inte mer än så.

– Bla, bla, bla….

– ……. (Tystnad)

– Bla, bla, bla…

– ……. (Tystnad)

Trots tystnaden som möter mig när jag skriver av mig och det blygsamma antalet läsare (förutom Jordbrobarnen som med den übersociale sonens hjälp spred sig till nästan 800 pers, jihiiii) så är det här bland det roligaste jag har gjort på mycket länge.

Bloggandet gör att jag får skriva av mig en massa tankar och det lättar på trycket. Ger mig distans. Men det viktigaste och det bästa av allt, helt otippat, är att bloggen har blivit ett substitut för mina arbetskamrater. Sitter man hemma och surfar efter jobb så jobbar man lika hårt som man någonsin gjorde när man jobbade på jobbet. Det man inte har och saknar mest av allt är någon som sitter mittemot och som man kan spontanbubbla med. Man saknar kompisar. Och jag som älskar att stångas och retas med folk. Skoja och skratta även när man sliter hårt. Ta en kort fika. Andas och sedan fortsätta jobba. Det är ju det som gör att man orkar.

Så mina vänner Micke, Ullis, Anders, Anna, Ola, Britt, Charlotte, Tina, Åsa……. och Helena när ni läser min blogg ska ni inte tänka att jag är konstig. Tänk istället. Billan är bara fikasugen. Och bubblig.

Fotboll är livet

Fotboll är inte bara fotboll. Fotboll är så mycket mer. Fotboll är en konst. Fotboll är att dö för varandra på planen. Fotboll är vackert. Fotboll är förbrödrande. Fotboll är känslor. Fotboll är vänskap. Fotboll är kärlek. Fotboll är hat. Fotboll är splittrande. Fotboll är enande. Fotboll är det största som finns. Fotboll är på liv och död. Fotboll ÄR livet.

Kanske tänker ni att det är väl att ta i från en som aldrig har spelat fotboll själv mer än på skoj några enstaka gånger i livet. Om ni gör det så har ni fel. Jag tar inte i så att det räcker. Fotboll är förmodligen mer än livet. Den är en religion med potential att ha flest utövare i världen. Ju fler vi är desto bättre. Jag är av uppfattningen att kärlek till någonting gemensamt är större än hatet till varandra. Av den anledningen hoppas jag att matchen på fredag blir en hyllning till brödraskapet och inte till kriget.

Vilken match? Vilket krig? Undrar du över det så ska du absolut läsa en av de bästa artiklar jag har läst på länge Once brothers http://bloggar.aftonbladet.se/bankoniva/, skriven av Erik Niva, om Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac, två förbundskaptener som snart möter varandra. Vackert, skrämmande och sorgligt på samma gång.

När du har läst den får du gärna återkomma och säga om jag hade fel om fotboll. Om jag tog i. Peace.

P.S. Hälsning till mina favoritfotbollskillar i IFK Haninge/Brandbergen. Ni är bäst!

Jordbrobarn är vi allihopa

Jag är ett Jordbrobarn. Det blev jag från samma stund min familj flyttade till Sverige. Detta var 1970 och jag var 9 år. Jordbro var den orten vi flyttade till. Vi var ekonomiska flyktingar även fast det inte hette så på 70-talet. Sverige behövde arbetskraft och vi behövde bättre ekonomiska förutsättningar. En win-win situation. Pappa som var frisör fick en garantisedel där ett jobb som kabelmontör på LM Ericsson väntade. Ingen erfarenhet krävdes. Inte behövde han kunna tala svenska heller. Det vara bara att flytta hit och jobba på. Resten skulle lösa sig.

Vi var inte en belastning för någon. Det fanns gott om bostäder och arbetstillfällen. Inga myndigheter som övervakade eller lade sig i. En nybyggaranda rådde. Jordbro var en smältdegel där unga svenska familjer inflyttade från landsorten mötte finnar, turkar och juggar i en skön mix. Nyfikna på varandra snarare än rädda för varandra. Jag kände mig aldrig främmande eller utsatt. Helt assimilerad från första stund.

Enligt vissa normer är jag för evigt ett juggebarn och inte ett Jordbrobarn. Det var där jag föddes och därifrån mina föräldrar kom. Egentligen ingenting konstigt med det. Någonting som jag är stolt över och som jag inte vill förneka. Det finns många tecken på mitt ursprung. Mitt utseende, mitt namn och ibland mitt temperament. Spår av mitt ursprung som jag aldrig kan bli av med även om jag så lever i 1000 år till. Spår som tydligen spelar en större roll idag än de gjorde på 70-talet. Spår som gör att jag fortfarande efter över 40 år i Sverige klassas som någonting annat än svensk. Oavsett min svenskhet i övrigt eller förtjänst av mitt leverne i Sverige så är jag för alltid invandrare. En gång invandrad alltid invandrare. Det är konstigt.

Själv har jag klarat mig bra. Jag är så svensk man kan bli och slinker igenom Reva-kontrollanternas granskningar. Kan också hantera det faktum att jag klassas som invandrare även fast det stör mig ibland. Men det som gör mig mest ledsen är att ett flyktingbarn som flyttar till sitt Jordbro idag inte möts av samma värme och nyfikenhet som jag möttes av. Att de upplevs som ett hot och en belastning istället för en tillgång. Det gör mig ledsen att mitt Sverige inte längre är lika nyfiket, varmt och välkomnande som det var 1970 när en liten glad tjej flyttade till världens bästa plats – Jordbro, Haninge, Sverige.

Video

Gangsta gardener så klart

Vissa saker är så självklara när någon väl kommer på dem. Innan dess ser man dem inte ens fast de borde vara uppenbara. Hur kommer det sig? Därför är det så befriande med människor som vågar bryta mönster. Som ser det vi övriga inte ser. Som utmanar. Som agerar. Ron Finley är en av dessa eldsjälar som tar saken i egna händer. Han vänder något negativt till något positivt. Något fult och oanvänt till något vackert och växande. Som om det aldrig har funnits någon tvekan. Hur självklart som helst. Become a gangsta gardener – och må bra.

http://on.ted.com/Finley

Bild

Skor, skor och åter skor

Skor, skor och åter skor

En passion som jag har är skor. Älskar skor. Kan inte få nog av skor. Hur jag än gör och hur många jag än skaffar lyckas jag aldrig ha tillräckligt många av dem ändå. Alltid är det någonting som saknas och som man behöver komplettera sortimentet med. Fel skaft på stöveln till just denna klänning. Klacken är för låg. Klacken är för hög. Allt är bra men färgen är fel. För elegant. För casual.

Har upptäckt med tiden att mina skor blir skönare och skönare. Obefintlig klack och mycket utrymme för tårna. Rörelsefrihet. Stadig sula. Inget svaj här inte. Kan kanske ha kopplingar till min ålder eller förresten nääe, jag är bara sportig av mig.

Det har visserligen hänt att jag har åkt dit och köpt skor med riktigt hög klack även på senare tid. Ibland är det fest trots allt. Då börjar jag med höga klacken i en timme eller så. Plockar därefter fram mellanklackskorna från medhavd väska och står ut i en timme till för att avsluta det hela med de plattaste skönaste skorna jag kan hitta. Ska man dansa måste man göra det ordentligt. Sköööönt!

Vintern är lagom rolig för oss (läs: mig) skoälskare. Lite för instängt. Lite för klumpigt. Lite för lite variation. Av med stövlarna och bootsen. Frigörelsen väntar. Nu längtar jag efter att ta ut mina senaste snyggingar på en vårpromenad. Låta tårna sprida ut sig. Steg för steg mot solen och värmen.

I’m in love with Majken

Jag föll för Majken från första stunden jag läste hennes blogg. Tack Twitter för att jag hittade henne! Varje ord, varje bild, varje tema talar till mig på något sätt. 

Majken, till dig vill jag bara säga – wow människa vad bra du är! Låt mig inte skrämma dig av min rättframma kärleksförklaring men jag kunde inte hålla det inne. Nu har du ett stort fan som har fått en fantastisk inspirationskälla.

Till er andra som vill upptäcka Majken och hennes kloka texter surfa in på http://www.majkenhood.com. 

Citat

Av ständig oro …

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.

Nils Ferlin

Visst är den fin och lite sorgsen denna dikt av Nils Ferlin? Läste den idag på Torkild Sköld. Där de vassaste taggarna finns hittar man det mjukaste innanmätet. Tänk om vi stannade upp lite oftare och försökte tränga igenom taggarna innan vi dömer ut och lämnar. Tänk om vi skulle förhindra taggarna från att växa fram. Tänk om vi aldrig kastar spjut på varandra. Ja tänk….

Stora lärdomar väntar

Intressant men oroande tweet av MariaCardell. Eftersom jag inte har hunnit så långt som till formulering av spontanansökningar har jag något att se fram emot. Som om det inte är nog svårt att framhäva sig själv på rätt sätt med en tydlig kravprofil så ska man också kunna  framhäva sig själv så att det passar alla typer av krav. Funderar över hur mycket man måste träna för att Jante ska ge med sig och låta Egot ta över så att framhävandet blir effektivt?

Vänder och vrider på formuleringar dag ut och dag in redan som det är. Det verkar inte ta slut än på ett tag. Misstänker att jag kommer råka ut för det traditionella mönstret som vi marknadsförare brukar drabbas av d.v.s. när marknaden är mogen för att ta in vårt budskap så har vi själva ledsnat på det för länge sedan. Förhoppningsvis är budskapet effektivt och gör jobbet. I mitt fall hoppas jag att budskapet gör jobbet och genererar ett jobb innan jag hinner ledsna på min egen marknadsföring av mig själv.

Bild

Ett led av starka kvinnor

Ett led av starka kvinnor

Vill bara dagen till ära hylla mina hjältinnor och kvinnliga förebilder. Min mormor, min mamma, mina mostrar. Vackra, kloka, envisa , starka, självständiga kvinnor. Er styrka och kraft har banat väg för mig.

Aldrig någonsin har jag behövt tänka tanken att jag skulle vara mindre värd för att jag är kvinna. Aldrig någonsin har jag behövt begränsa mig för att jag är kvinna. Aldrig någonsin har jag låtit någon förtrycka mig för att jag är kvinna.

Så mina hjältinnor jag vill tacka er för att ni har visat mig hur en stark kvinna ska vara. Jag lovar och svär att jag ska föra över den kvinnliga styrkan till kommande led, om än inte till mina döttrar eftersom jag inga har, men till mina sondöttrar om jag dem en dag får.