Snart har jag bloggat i en månad. En konstig företeelse egentligen. Som att tala rakt ut i universum. Inte vet man om någon hör eller bryr sig om det man säger. Kan också liknas vid att man talar högt för sig själv ute bland folk. Omgivningen kan tolka det på många sätt. Visserligen kan jag se hur många som har varit inne på sidan men inte mer än så.

– Bla, bla, bla….

– ……. (Tystnad)

– Bla, bla, bla…

– ……. (Tystnad)

Trots tystnaden som möter mig när jag skriver av mig och det blygsamma antalet läsare (förutom Jordbrobarnen som med den übersociale sonens hjälp spred sig till nästan 800 pers, jihiiii) så är det här bland det roligaste jag har gjort på mycket länge.

Bloggandet gör att jag får skriva av mig en massa tankar och det lättar på trycket. Ger mig distans. Men det viktigaste och det bästa av allt, helt otippat, är att bloggen har blivit ett substitut för mina arbetskamrater. Sitter man hemma och surfar efter jobb så jobbar man lika hårt som man någonsin gjorde när man jobbade på jobbet. Det man inte har och saknar mest av allt är någon som sitter mittemot och som man kan spontanbubbla med. Man saknar kompisar. Och jag som älskar att stångas och retas med folk. Skoja och skratta även när man sliter hårt. Ta en kort fika. Andas och sedan fortsätta jobba. Det är ju det som gör att man orkar.

Så mina vänner Micke, Ullis, Anders, Anna, Ola, Britt, Charlotte, Tina, Åsa……. och Helena när ni läser min blogg ska ni inte tänka att jag är konstig. Tänk istället. Billan är bara fikasugen. Och bubblig.