Författare: I knopp och hjärta

Lyft upp mig när jag faller

En sjungande make kan definitivt få en att fundera över tillvaron. Just min make har en förmåga att läsa av mig utan att jag har uttryckt ett ord. Väldigt träffsäkra analyser dessutom. Han är inte sen med att ge goda råd efter att analysen är gjord. Min reaktion varierar beroende på analysens karaktär och exakt var den träffsäkra analysen träffar. Träffar den en öm tå blir jag tjurig och sur men träffar den däremot på ett oväntat ställe kan jag bli lite impad och påminnas om varför jag valde att leva med just denna smarta man.

Idag gick den smarta mannen sjungandes iväg till jobbet. Förvånat frågar jag honom ”Sjunger du på väg till jobbet?”. ”Ja vadårå? Ska jag kanske oroa mig för om det kommer in tillräckligt många kunder eller ej idag? Bekymrar mig inte.” svarar han och fortsätter ”Om du istället för att ta in och låta dig påverkas av så mycket problem via datorn och tv:n lyssnade mer på musik så skulle du också sjunga och må bättre.” Han levererade denna sanning och gick iväg till jobbet. I vanliga fall hade denna levererade sanning genererat ett rappt moget svar tillbaka i stil med ”Jag sitter och letar jobb på datorn, det fattar du väl.” eller ett ännu mognare ”Du då? Du gör likadant” men idag levererade jag inget svar. Jag imponerades över att han faktiskt träffade jätterätt. Denna vecka har jag verkligen fått en överdos av problem och negativitet. Jag kanske ska lyssna på musik istället för att läsa nyheter, titta på tv och söka jobb. Måste vara mycket bättre för humöret.

Några saker som sänkte mitt humör:

– Laziz, en ung skötsam snart 18-årig grabb med ett halvår kvar till studenten och ett stor framtid inom boxningen, utvisas utan sin familj efter sex år i Sverige tillbaka till ett land där han inte har någon. Han ropar på hjälp på planet och ber sina medpassagerare att inte sätta på sina bälten så att planet inte kan lyfta. Till slut lyfts han av planet och sätts i häkte i väntan på jag vet inte riktigt vad. Varför? Pojken har gått på mina barns gymnasieskola och bor i Jordbro, där jag själv är uppvuxen. Känns så nära mig. Det positiva i detta hemska är att Haninge har slutit upp bakom Laziz och det ger mig hopp om hans framtid och om mänskligheten. Vill ni stödja denna kamp kan ni gå med i FB-gruppen Låt Laziz stanna kvar i Sverige.

– Ser en superstark norsk dokumentär av Margreth Olin på SVT 1. ”Dom andra” heter den och handlar om hur ensamma flyktingbarn utvisas så fort de fyllt 18 år. I väntan på sin 18-års dag sitter de förvarade på anstalt. Så deprimerande och sorgligt. Allt vi någonsin har trott att våra välbärgade länder Sverige och Norge står för ställs på huvudet. Det gör ont i hjärtat att inse hur cynisk världen verkligen är och hur byråkratiska byråkrater kan vara.

– Ännu en massgrav har grävts upp i Bosnien. Vill inte höra det jag hör. Vill inte läsa det jag läser. Vill att det ska ta slut och att de öppna såren ska läka men kan inte se hur det ska gå till. Så mycket eländes elände som detta krig har lämnat efter sig får mitt hjärta att gå sönder. Jag är inte ensam om denna sorg.

– En tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson stjälper snarare än hjälper. Bakslag för den goda sidan. Kvinnan skulle ha tänkt efter innan hon agerade. Istället hjälpte hon Jimmie.

– Dokument utifrån visade i söndags en fransk dokumentär som heter ”Rökridåer”. Handlar om hur tobaksindustrin söker sig till nya marknader i Asien och Afrika när försäljningen minskar i väst. Har man sett en 4-åring tända en cigarett efter att mamma har gett honom frukost då mår man riktigt illa. Snacka om cynism!

– Företaget F från mitt inlägg om Freudiansk klantighet har tackat nej till min ansökan. Buhuuu! Jag ger snart upp.

– Har varit förkyld och har inte tränat på mer en en vecka. Det sänker också humöret!

– Vädret: inte så kul.

Precis när jag inser att jag ska lyssna mer på musik och följa omvärlden mindre för att lyfta humöret ringer maken från jobbet. Han har fått ett brev som har sänkt hans humör. En plan och en idé som han har haft har skjutits i sank av några tråkiga och fyrkantiga personer. Ett orättvist beslut utan bra argument. Min tur att analysera och peppa. ”Skit i dom! Ett bakslag på vägen. Kanske hjälpte de dig att slippa andra problem. Vi hittar på något annat bättre! Det löser sig, ska du se.”

Veckans största lärdom är att kärlek verkligen är lösningen på de flesta problem. Finns det kärlek så finns det hopp. Och gubben och jag är ett bra inarbetat team. Efter snart 30 år ihop lyfter vi upp varandra av bara farten i förbifarten.

Ullis & Billis best friends forever

Bästa vänner är inte bäst för intet utan bäst för hela livet. Vänskap är som kärlek, när man träffar rätt känns det direkt. Då är den lättsam, okomplicerad och står emot allt. Omständigheter har gjort att min allra bästa vän och jag inte har träffats särskilt många gånger de senaste 20 åren. Efter att nästan ha levt som siamesiska tvillingar från tredje klass och fram till studenten delade vi på oss. Hon lämnade Sverige och mig för den snygge italienske trubaduren som stal hennes hjärta. Därefter satte familjelivet och det stora avståndet vår vänskap på vänteläge.

Hon är nu tillbaka i Sverige och idag var hon i stan. Helt oplanerat tillbringade vi några timmar ihop. Så kul. Återigen var vi ”Ullis & Billis” de flamsiga siamesiska tvillingarna. Vi bara fortsatte där vi stannade av sist. Helt okomplicerat. Inget dömande eller fördömande. Ingen konkurrens. Ingen missunnsamhet. Bara vara sig själv. I alla lägen. Som att komma hem. Vad jag har saknat det.

Tror inte att vi någonsin har grälat eller tråkat ut varandra. Mest har vi haft roligt ihop. Skrattat, pratat och dansat. Gillat något så förskräckligt tacky som det skotska coverband Bay City Rollers, tryckt in oss i Puss&Kram och Gul&Blå jeans, ätit mängder av chokladbollar ihop och grubblat över hur länge till vi skulle vara platta som plankor. Det senare löste sig ganska fort för båda två, BCR är sedan länge bortglömda och chockladbollarna byttes idag ut mot citronpaj. Jeansen är däremot mer tajta än någonsin tidigare.

Själv är jag så oerhört tacksam över att ha världens bästaste bästa vän! För utan Ullis ingen Billis.

Ullis & Billis forever

Ullis & Billis best friends forever

Alla har vi ett val

Det är läskigt det som händer runt omkring oss. Inte bara att jag inte känner igen mig i de tongångar som tar mer och mer utrymme men jag blir också riktigt rädd av tendensen till att dessa tongångar snart sätter normen och blir helt rumsrena. Har egotrenden och vinstintresset helt kastat ut ett sunt förnuft? Innebär den per automatik att djungelns lag gäller? Den starke överlever och den svage ska ätas upp eller trampas på. Eller handlar det i grunden om okunskap, intolerans och smygrasism? What the f-ck happenden with Sweden?

Ursäkta mina svordomar men jag är riktigt förbannad. Känner mig mer än någonsin redo för att gå ut och kasta ”ruttna tomater” på ett och annat ”ruttet ägg” som kallar vissa barn för ”ruttna äpplen”. Mannen i fråga ångrar sina uttalanden nu när de har kommit ut i ljuset. Hur ska man tolka det, att han inte menade det han sa eller att han inte vågar stå för det han sa? Påminner mig om en viss minister som talade om ”blåögda svenskar” i ett annat sammanhang och sedan försökte förklara bort det. Sagt är sagt, går ej att tvätta bort eller förklara bort.

Men det värsta av allt för oss som kan tillhöra de drabbade kategorierna är att inte veta ”vem” det är man möter. När utsätts man för ”smygrasism” och när är man bara ”nojig”? För det är lätt att känna sig nojig när man möts av många nej. Ingen kommer någonsin erkänna att hens beslut bygger på fördomar eller rasism men ändå kommer de att ta beslut som just är fördomsfulla och rasistiska. Det är därför vi har en av världens mest välutbildade taxikårer, lever i ett väldigt segregerat samhälle och har rektorer som vill skydda de ”fina” barnen från de ”onda”.

Men tro inte att du står utanför. Tänkt istället på att vi alla är medskyldiga till denna utveckling oavsett om vi gillar den eller ej. Antingen så har vi röstat fram det politiska klimatet som skapar förutsättningar för egoismen och intoleransen att växa till sig ordentligt eller så är vi för flata och ser på när det tar mer och mer utrymme. Visst, vi ”delar”, ”gillar” och ”kommenterar” en massa på Facebook men vad gör vi mer konkret? När säger vi verkligen ifrån? När sätter vi stopp för det som är uppenbart fel? Och framför allt vem av oss gör det? För det är verkligen så att säger man inte emot betyder det att man är för. Var befinner du dig på skalan? Är du för eller är du emot?

Alla har vi ett val. Avslutar med ett Facebookinlägg från fina Pa Modou Badjie från Panetoz. Han väljer att hylla de goda krafterna framför att kasta ruttna tomater på den ruttna rektorn. Bestämmer mig att följa hans exempel och skippa tomaterna men hylla olikheterna.

Pa skriver följande:

SÅG DET HÄR PROGRAMMET IGÅR OCH TÄNKTE FÖR MIG SJÄLV.. VART HADE JAG VARIt UTAN MIN ”SVARTA MUSIK”?? För att ösa lite ljus och positiv vibe på det här, så måste jag säga TACK till de riktiga lärarna/personerna/rektorerna som öppnade dörrar för mig/oss och många andra. Utan dig/er, hade aldrig det här ”ruttna neger musiker äpplet” fått chansen att utveckla och leva sin dröm. Tack Gud för alla kärleksfulla människor där ute som aldrig dömer eller särbehandlar.

#varthadejagvartomjagintefickenchansenattutövaminmusik         #egentligenärmanarg #stackarsbarneniframtiden                                              #hatföderhatsåjagväljerattle  #älskarfärgblindamänniskor                                                         #älskalikaälskaolika  #vilkenturattjagaldrigslutaderappa                                                         #lovebyforce  #panetoz

Skärmavbild 2013-11-01 kl. 01.07.39

Sanna hjältar går mot strömmen

Beundrar människor som går mot strömmen. Människor som ifrågasätter. Människor som vågar stå för sin övertygelse även när de befinner sig i ett kraftigt underläge. Människor som har modet att höja sin röst när ingen annan vågar. De imponerar stort på mig. De är sanna hjältar i mina ögon. Utan dem hade världen avstannat.

Dessa små och stora hjältar finns runtomkring oss. De är inte många men de finns. De vågar säga sitt hjärtas mening och riskera att inte bli omtyckta eller accepterade av den stora majoriteten. De gömmer sig inte bakom falska fasader för att passa in. De vågar vara sig själva. De vågar stå upp för andra som inte kan eller vågar göra det själva. De ingriper när ingen annan vågar göra detsamma. Det är stort. Det är starkt. Det är modigt. Det är beundransvärt.

Visst kan de upplevas som obekväma ibland, särskilt om man inte delar deras syn på saker och ting. De är gruset i etablissemangets maskineri. De får därför ofta många emot sig. De blir fort rannsakade och ibland t.o.m. förpassade, fängslade eller i extrema fall mördade. De befinner sig ofta vid dumdristighetens avgrund, på sin egen bekostnad så klart men trots det är övertygelsen starkare än risken de tar. (Passar på att markera att min beundran inte avser personer som står för extrema åsikter eller väljer våldsamma metoder för att föra ut sina ståndpunkter. De tillhör inte min hjälteskara.)

malala-yousafzai-pictures-09

Malala Yousafzai är en av de största hjältarna. Vilken fantastiskt klok och modig tjej. Hon förkroppsligar allt som en sann hjälte besitter. Bara 16 år gammal men smartare än majoriteten av världens vuxna befolkning. Hon kommer absolut att förändra världen! Pakistans kommande president, kanske?

Idag upptäckte jag en helt annan rebell som jag måste säga att jag gillar skarpt (är som ni förstår svag för rebeller i synnerhet de som är rock & roll snygga).

Russell Brand, ingen hjälte ännu men definitivt en av dem som går motströms! Fortsätt att sticka ut och utmana etablissemanget även om det stör andra. Det får dem bara att stå på tårna lite mer.

Under tiden kan vi övriga försöka vara små vardagshjältar och säga ifrån när vi ser något som är fel. Våga vara sanna mot oss själva och lita på det egna hjärtats röst även när det blåser. För först då kan vi, sakta men säkert, förändra världen vi med.

Ordningen är återställd

Mina underbara älskade föräldrar är tillbaka i Sverige. Dags för vinteride. De har en märklig uppdelning av året där de tillbringar vintern i Sverige och sommaren i Serbien. Det omvända hade kanske varit smartare med tanke på deras ålder och hälsa men de tänker omvänt, väldigt ofta. För att det hela ska vara om möjligt ännu mer besvärligt väljer de att bila hela den långa sträckan på närmare 250 mil mellan Stockholm och Belgrad. Envisa är de och helt omöjliga att få in på rätt tankar. Lämna bilen hemma, flyg ned och skaffa en liten bil som ni kan ha där istället. Nej då, den 77-årige pappsen vägrar flyga. Istället får vi barn och barnbarn oroa oss. På vägen ned lyckades han bli stoppad av polisen och få fortkörningsböter, så ni kan förstå att man har en del att tänka på.

Nu är de alltså här. Tack och lov gick resan bra. Med sig hade de en massa godsaker så som hemmagjord ajvar (tro inte för ett ögonblick att den har några likheter med den man köper i butik), mängder av tunn-tunn filodeg för att göra ”gibanica”, en variant på ostkaka, egen gjord sylt och en hel säck av en speciell sorts vitkål som är perfekt att lagra och så småningom rulla ihop ”sarma” med, kåldolmar gjorda på surkål. Skulle vara svårt att få med sig allt detta på ett flyg, därav bilen. För inte går det att tänka sig ett vinterhalvår utan dessa delikatesser.

Deras närvaro märks inte enbart genom alla de godsaker som de per omgående fördelar mellan oss barn och barnbarn. Den känns och den hörs också! Bara på några dagar har jag hjälpt dem lösa fler problem än jag själv har råkat ut för på flera månader. Deras hemtelefon funkar t.ex. inte för modemet har kraschat och i väntan på ett nytt är det enda kommunikationsmedlet pappsens mobiltelefon eftersom mamsen knappt använder sin. Som en följd av det fungerar inte heller porttelefonen och pappsen, som nästintill är döv och oftast vägrar använder sin hörapparat, har därmed blivit den enda kontaktytan med omvärlden. Väldigt högljudda samtal har förts dessa dagar. En hel del upprepningar och missförstånd har förekommit också. Förutom det lyckades de också slarva bort ett helt nytt bankkort, förmodligen i papperssorteringen, så det spärrades och nytt beställdes. Mat har intagits och en totalt oregerlig politisk debatt har ägt rum. En komisk sådan. En väldigt kategorisk icke hörande pappa (i dubbel bemärkelse) med mycket specifik världssyn och två övervuxna-borde-veta-bättre-vid-det-här-laget barn, varav jag är ett, som försöker övertala honom om annat. Snabbare energidränering har jag nog inte varit med om någonsin.

Så nu, äntligen, är ordningen återställd och allt är som det ska vara. Huvudpersonerna är på plats. Återstår bara för mig att säga ”Välkomna hem mina underbart besvärliga föräldrar! Jag har saknat er. Och pappsen tack för den där politiska lektionen! Äntligen vet jag hur allt hänger ihop. Vem kunde tro att världen antingen är bara svart eller bara vit.”

Freudiansk klantighet

Klant. Klant. Superklant! Det är jag det. Snällt formulerat. Kan fortfarande inte fatta att jag kan klanta mig så. Det handlar om ett freudianskt klanteri om nu något sådant existerar.

Bakgrund: Biljana söker nytt arbete och jobbar hårt på dokumentationen och underlagen. Formulerar och formulerar om. Letar och letar. Lyssnar in, läser på och anammar goda råd. Formulerar om och rättar till underlagen igen. Letar och letar. Hittar en fantastiskt intressant annons med mycket hjärta och ett företag som hon gärna vill arbeta på.

Scenario: Biljana känner sig extremt motiverad att söka tjänsten och är jätte mån om att det framgår. Hon arbetar om en tidigare ansökan då mycket av grundmaterialet går att återanvända. Under arbetets gång funderar hon på hur hon ska se till att bli vald för hon vill detta sååå gärna. Hon skriver ihop, läser igenom, sparar, formulerar ett personligt mail, bifogar ena filen, bifogar andra filen, sänder iväg mailet. Nöjd! Samma kväll kommer ett svarsmail om att ansökan är mottagen. Ett personligare svar än vad hon är van vid att få. Det här företaget är verkligen rätt. Bekräftat! Så spännande att vänta på nästa steg. En dag går. Hon vill ha detta så gärna. Svårt att vänta. Vad var det jag skrev? Kollar igenom mailet, öppnar brevet och KATASTROF!!!! Fel brev bifogat. Ett brev som var riktat till ett annat företag. Biljana bryter ihop. Hon tror inte att detta är sant. Jobbet med stort J på företaget med stort F som hon så gärna ville ha ser hon nu glida henne ur händerna fullständigt. Panik. Klant. Superklant!

Upplösning: Biljana skriver ihop ett nytt mail med erkänt misstag och bifogar det rätta brevet som förmodligen inte skiljer sig tillräckligt mycket från det felaktiga eftersom grunduppgifterna är desamma. Det är bråttom. Hon vill rätta till det tidigare misstaget så fort som möjligt för hon vill detta sååå gärna.

Men var det så klokt gjort? Fel på fel på fel blir inte rätt. Har ingen aning vad som kommer hända nu. Kommer företaget med stort F ha förståelse för mitt misstag eller kommer man bara att skratta åt denna klantskalle. ”Ha,ha har du sett det här? Kolla brevet? Vad lika det var det där tidigare? Hur klantig får man vara? Ha, ha.”

Ja, hur klantig får man vara? Freudianskt klantig skulle jag säga för någon annan förklaring har jag inte.

Schas Jante schas!

Så här mycket tid med mig själv och mina egna tankar har jag nog aldrig haft. Börjar bli aningen trött på mitt eget sällskap, framförallt när tankarna börjar loopa och det gör de rätt ofta numera. Kan delvis bero på ålder men också på att samtalsämnena börjar ta slut. Lite tjatigt blir det allt. Och svårt att överraska sig själv.

När jag nu börjar ifrågasätta min egen förmåga att roa mig själv kan jag inte låta bli att fundera över hur rolig jag är att umgås med överhuvudtaget. Tänk om alla andra tycker att den där Billan är en tjatig typ, analyserar ihjäl tillstånd och hänger upp sig på små saker i onödan. Prestera ska hon göra hela tiden. Kan hon inte slappna av? Ja, det kan man faktiskt undra, kan jag inte slappna av? Vad handlar det om?

Efter mycket grubblande har jag hittat svaret. Billan is possessed! By Jante! Jante har invaderat mitt liv. Hur detta överhuvudtaget är möjligt kan jag inte svara på. Mina juggegener borde ha bildat starka antikroppar mot just Jantes påverkan men inte heller de tycks ha förmått stå emot hans kraft. Om man bor i Sverige och ska passa in så måste man följa Jante. Punkt slut. Jante is the man!

Visst sprattlar jag emot emellanåt, juggegenerna försöker trots allt, men oftast fogar jag mig för hans krav. Hans makt är stor och om man ska stå emot den måste man vara riktigt stark och modig. Som situationen är nu känns det inte som att det finns ett stort utrymme för mod. För nu mer än någonsin vill jag passa in. Någonstans. Samtidigt vägrar jag att boxas in (juggegenerna igen). Som ni förstår för jag en inre kamp med mig själv. Är det nu jag ska vara rebellen som löper linan ut och köra mitt race men riskera att inte passa in eller ska jag acceptera Jantes vilja och tråka ut mig själv och alla andra? Svår fråga. Eller inte! All in på rebellspåret. Så, schas Jante schas! Jag är ju jugge trots allt och måste gå mot strömmen.

Förvirrat f-stim

Alla med lite livserfarenhet lyfter på ögonbrynet och funderar över om det verkligen är stimmet med ett i och en dubbelstavning som jag syftar på. Stig Malm ni vet… Nej, nej, nej! Naturligtvis inte. Jag syftar på ett riktigt fiskstim. Ett som bara består av tre stycken förvirrade men j-kligt roliga fiskar, Katarina, Magnus och Billan. I a f tycker vi själva att vi är riktigt roliga. Och vi vet att vi ofta är förvirrade.

Misstänker att jag har lyckats förvirra er också så låt mig börja från början. För ett antal år sedan anställdes jag av en fisksnärta, ursäkta flicksnärta menar jag. En modig, kaxig och frisinnad affärschef. En Pippi-typ. Inte bara fräknarna och charmen som utmärker likheten med Pippi. Vad sägs om en pappa som är sjökapten, mycket hästvana och två kompisar som påminner om Tommy och Annika. Vi klickade redan under intervjun och har klickat allt sedan dess. Föga visste vi varför.

Lite längre fram i tiden utökades vår gemenskap med ett tillskott. Vi råkade på en ung man i kontorslokalerna. En lugn och tyst norrlänning som visade sig ha en riktigt skarp hjärna och rapp tunga men framför allt massor av humor. Vi klickade igen. Inte var det tydligare för oss varför denna lite märkliga kombination kände sådan samhörighet. Vi förstod inte då att vi redan hade bildat ett eget stim, fiskstimmet. Alla tre var vi, visade det sig, födda i fiskarnas tecken.

Förutom en underfundig sarkastisk och träffsäker humor så delar vi en oförmåga att ta snabba och enkla beslut vilket kan uttrycka sig i form av förvirrade irrfärder mellan olika lunchrestauranger bara för att vi inte vet var och vad vi vill äta. Inte tycker vi att det är något konstigt med det. Det bara är så när man är en fisk. I ett fiskstim.

Med tiden har vi delat på oss och jobbar inte längre ihop men vi träffas då och då. Varje gång vi gör det, som idag, så är vi samma gamla fiskstim igen. Vi klickar, irrar och skrattar ihop. Pippi, Tommy och Annika.

Hösten och jag

Hösten är här! Den kom tvärt och överraskande snabbt, trots att den egentligen var mycket senare än vanligt. Tänk vad fort man anpassar sig till nya omständigheter. Det var så självklart att gå sommarklädd i september att man istället blir förvånad när hösten slår till. På något sätt gillar jag att den är här. Den antyder en förändring. Skolan har börjat, jobbet för de som har ett och ett startskott till mig själv att kicka igång mitt jobbsökande på nytt.

I våras vårstädade jag jaget och nu är det dags att klä sig varmt och skönt för att förbereda sig för kallare tider. Det kommer bli ruggigt vissa dagar och då är det bra om man är förberedd. Kan bli mys-pys också. Vem vet, allt kan hända. Lika bra att ställa in sig på alla möjligheter.

Hösten för med sig mycket fint också. Idag fyller t. ex. världens bästa mamma år! Massor av pussar och kramar till henne. En vacker höstprodukt! Varm och trygg som mammor ska vara.

Känns riktigt bra att välkomna hösten för en gångs skull. Den är inte lika hotfull och jobbig som den brukade vara. Vi kommer bättre överens nu och vem vet vad den för med sig. Sköter den sig som den ska kan den kanske blir min favoritårstid.

20130917-163413.jpg

Aldrig mer

Torsdagen den 29 augusti 2013 är dagen då jag äntligen bestämde mig för att aldrig mer låta oro styra mitt liv. Jag vet att det inte låter så övertygande om man känner mig väl. T.o.m. jag själv tvekar lite inombords. I vilket fall som helst ska jag göra allt jag jag kan för att ha en mer avslappnad attityd till livet.

Stora ord och stora beslut låter det som men det är nästan en religiös insikt det handlar om. Jag vill aldrig mer behöva sitta i vänthallen på läkarmottagningen och känna ångest och rädsla över beskedet som man kan få. Den rädslan vill jag för alltid ha bakom mig. Det lovar jag mig själv, med er som vittnen.

Har haft massor av tillfällen under de senaste fyra åren att förändra saker och ting. Mycket är gjort men ändå inte tillräckligt. Nu gör jag upp med det sista. Framförallt ska inte oro för små löjliga saker ta det utrymmet de faktiskt tar. Det är så lätt att låta det ske. Helt i onödan oftast eftersom de flesta problem går att lösa.

Denna dag förvandlades från att kunna bli en av de värsta i mitt liv till en av de bästa. Den vändningen tänker jag ta tillvara på och aldrig glömma bort. Jag lovar mig själv det!