Jobbvänner man tar med sig

Det fina med att byta jobb är att man får fler och fler vänner. Några som man aldrig lämnar bakom sig. Idag har dagen just handlat om möten med dessa vänner. Redan på bussen till jobbet stötte jag på Anna från mitt senaste jobb. Bara några veckor har gått sedan jag slutade men en liten uppdatering på vad som händer hos mig och hos henne. Intressant. Hälsa alla från mig Anna!

Lunchen delades med Magnus, min närmaste manliga fiskvän och arbetskamrat från det nästsista jobbet. Numera jobbar vi geografiskt nära varandra och kan luncha oftare. Statusläget i respektives liv. Vad har vi för nyheter från vår gemensamma arbetsplats? Vem är var? Kaffelatte på det. Vi ses snart igen Magnus! Nästa gång kanske storfisken Katarina är med.

Kvällen spenderades med mina två äldsta vänner tillika chefer från ett av mina första jobb, Maj och Gunilla. En helt fantastisk vänskap som vi har närt ända sedan mitten av nittiotalet. Är så glad att ha dem i mitt liv. Berättade allt som händer med mig i mitt yrkesliv till de två glada och pigga pensionärerna. Båda var nöjda över att de numera slipper arbeta eftersom de har fullt upp med sin fritid som det är. Hejdå tjejer! Vi ses snart igen.

Härligt att mötas. Ser fram emot kommande möten redan. Maten var för övrigt riktigt god och jag kan glatt rekommendera denna lilla pärla Noodelhouse på Söder. Asiatiskt och viatnemesiskt när det är som bäst.

#Blogg100

Ullis & Billis best friends forever

Bästa vänner är inte bäst för intet utan bäst för hela livet. Vänskap är som kärlek, när man träffar rätt känns det direkt. Då är den lättsam, okomplicerad och står emot allt. Omständigheter har gjort att min allra bästa vän och jag inte har träffats särskilt många gånger de senaste 20 åren. Efter att nästan ha levt som siamesiska tvillingar från tredje klass och fram till studenten delade vi på oss. Hon lämnade Sverige och mig för den snygge italienske trubaduren som stal hennes hjärta. Därefter satte familjelivet och det stora avståndet vår vänskap på vänteläge.

Hon är nu tillbaka i Sverige och idag var hon i stan. Helt oplanerat tillbringade vi några timmar ihop. Så kul. Återigen var vi ”Ullis & Billis” de flamsiga siamesiska tvillingarna. Vi bara fortsatte där vi stannade av sist. Helt okomplicerat. Inget dömande eller fördömande. Ingen konkurrens. Ingen missunnsamhet. Bara vara sig själv. I alla lägen. Som att komma hem. Vad jag har saknat det.

Tror inte att vi någonsin har grälat eller tråkat ut varandra. Mest har vi haft roligt ihop. Skrattat, pratat och dansat. Gillat något så förskräckligt tacky som det skotska coverband Bay City Rollers, tryckt in oss i Puss&Kram och Gul&Blå jeans, ätit mängder av chokladbollar ihop och grubblat över hur länge till vi skulle vara platta som plankor. Det senare löste sig ganska fort för båda två, BCR är sedan länge bortglömda och chockladbollarna byttes idag ut mot citronpaj. Jeansen är däremot mer tajta än någonsin tidigare.

Själv är jag så oerhört tacksam över att ha världens bästaste bästa vän! För utan Ullis ingen Billis.

Ullis & Billis forever

Ullis & Billis best friends forever