Video

Res med de bästa

De är grymma Malin och Dario. Inte bara för att de är världens sötaste kärlekspar som reser massor utan för att de dokumenterar sina resor bättre än någon annan. Varje viktigt landmärke har signerats med en pussbild av dem och varje resa har förärats med en film som skulle kunna konkurrera ut vilken reklamfilm som helst. Vi som inte reser med fysiskt får resa med i filmerna istället. Verkligen något att visa upp för barnen och barnbarnen när den tiden kommer.

Nyfiken på den senaste? Häng med dem till Paris….

Om ni vill åka med på fler häftiga resor med dessa två titta in här. Finns även på DarioLDarioL-YouTube.

Trotsiga pensionärer

Finns det en trotsålder för pensionärer? Någon form av revolt mot hela livet och sina medelålders rediga barn. Börjar misstänka att det kan finnas det. Precis när man har kommit ur föräldrarskapets utmaningar och slipper handskas med trilskande barn då börjar nästa utmaning. Trilskande föräldrar. 

Har inget annat sätt för att beskriva det på. De där något åldrade individerna har slutar lyssna in och känna efter hur det förhåller sig med andras behov. I alla fall inte i samma utsträckning som tidigare. Istället lägger de allt fokus på sina egna. Fantastiskt bra! Det har jag peppar dem till länge. Får väl skylla mig själv när de sen ringer i tid och otid. De följer bara sin egen pensionärs tidtabell. De har helt glömt bort hur upptagen man är när man går till jobbet varje dag. Allt kretsar kring dem, vilket de på sätt och vis har rätt till, eftersom de är ursprunget till vår existens.

Vad är det då de gör dessa pensionärshuliganer? De vill precis som trotsiga barn ha uppmärksamhet. De har det tråkigt när tiden går långsamt. Då hittar de på en massa som involverar barn och barnbarn. Vill att alla ska äta hela tiden. De gnäller över att ingen frågar hur de har det fast man talas vid minst fem gånger om dagen. De är högljudda, glömska och kan allt själva. Om de vill att något ska hända då måste det hända på stört. De lyssnar på vad man säger men gör precis tvärtemot. De vet vilka trådar de ska dra i för att man ska få dåligt samvete och ge efter så att de får sin vilja igenom. 

Man tycker att de är besvärliga när de är här men man saknar dem när de inte är det. Oavsett vad de hittar på älskar man dem ändå. Får väl ge dem tid. Det blir nog bra när de har mognat lite till. De där kaxiga typerna. Pensionärerna.

Värt all möda

Vardagen på en arbetsplats kan få en att fokusera på praktiska saker. Likt vilken annan arbetsplats som helst. Kontorsgöromål dominerar. Planera, boka, mötas upp, stämma av, rätta till. Alla gör vi likartade saker. Det som skiljer oss åt är inriktningen på verksamheten vi befinner oss i.

Väldigt ofta absorberas man av uppgifterna och nästan glömmer det som ligger bakom ansträngningarna. Denna vecka har det varit tvärtom. På Plan har vi haft en fokusvecka där vi har blickat framåt och samverkat över avdelningsgränserna. Väldigt givande att dyka ned i vår verksamhet. Veckan avslutades med en fotoutställning och en fantastiskt väl genomförd presentation av vårt viktiga arbete i Filippinerna efter tyfonen Haiyan.

Bilderna i utställningen som vi fick se är tagna av Pieter ten Hoopen och uppföljningsarbetet av vår pressekreterare Sofia Klemming Nordenskiöld. De har träffat och följt ett antal drabbade barn och deras familjer direkt efter katastrofen och ett halvår senare när mediebevakningen har tystnat helt. En omskakande resa.

Bakom varje bild gömmer sig ett öde som Sofia på ett varmt och välbeskrivet sätt återberättade för oss idag. En tårögd och berörd grupp medarbetare lyssnade på hennes fina skildringar. Där och då när jag fajtades med tårarna kändes det som att det skulle vara svårt att hitta ett mer meningsfullt arbete än det jag har just nu. Ingenting är jobbigt när man vet att det man gör på dagarna gör nytta för någon i nöd på andra sidan jordklotet.

IMG_8255.JPG

IMG_8258.JPG

IMG_8253.JPG

IMG_8256.JPG

IMG_8261.JPG

IMG_8260.JPG

En gul parad

Inte nog med att det är en solig fredag och det nalkas helg för att mitt humör ska vara på topp. Att dessutom råka på en kycklingparad av små dagisbarn på vägen till yogan är ett absolut gott tecken på att dagen blir kanon! Småttingar har den effekten på mig. De förhöjer tillvaron. Det räckte för att göra mig glad. Känns som att jag har många saker att vara extra tacksam över när jag avrundar mitt meditationspass idag. Namaste!

IMG_8152.JPG

Midsommar med mina hjärtan

Något kyligare Midsommar än vad man skulle önska sig men ändå tillräckligt värmande i hjärtat. Det finns inget bättre än att ha familjen samlad, något vi inte lyckas få till tillräckligt ofta i vardagen. Dans, nubbe, lite gott att äta och så massor av skoj och gnabb. Glad för alla de stunder vi får till ihop, mina hjärtan och jag.

20140620-174452-63892771.jpg

20140620-174452-63892236.jpg

20140620-174451-63891295.jpg

20140620-174451-63891758.jpg

20140620-174452-63892857.jpg

Gräset är alltid grönare

Tjatar kanske ihjäl er med mina vinklingar kring jobb men eftersom jag har samlat ett helt förråd med tankar behöver jag också rensa ut det då och då. Så här kommer ytterligare en ingång som kan ge några av er som tampas med samma funderingar som jag lite skjuts i rätt riktning.

Under mina sista år på Telia hade jag närt tankar om att det skulle vara roligt att göra något annat. Gärna inom annan bransch än telekom. Men om jag fick önska skulle det vara i en verksamhet som bidrar till ett högre syfte. Något som skulle ge mitt hjärta och mitt samvete näring tillbaka. Vid en viss tid i livet inser man hur fort livet passerar och hur lite vi hinner göra för oss själva och andra. Tänk att få jobba med något som man gillar att göra och samtidigt hjälpa och förbättra förutsättningarna för de som behöver vår hjälp som mest. I min värld finns det inget större behov än att hjälpa små barn som far illa.

Detta var mina tankar. Ingenting mer konkret gjordes med dem. När sedan erbjudandet om avgångsvederlag dök upp var det just dessa drömmar som avgjorde utgången av mitt beslut. Kanske kan jag hitta ett nytt jobb där jag kan bidra på flera plan. Att just Plan skulle vara lösningen anade jag föga.

Omorganisationen blev en trigger. Innan dess hade jag inte hunnit göra slag i saken. Hann inte p g a det höga arbetstempot var en god anledning. En annan var att jag hade bott in mig, jag visste vad jag hade men inte vad jag kunde få. Hade en teori om att gräset inte är grönare på andra sidan. Man vet vad man har men inte vad man får. Allt det gjorde att jag inte var förberedd på att göra slag i saken och jaga mina drömmar. Jag var fast på en plats som kändes trygg.

Att vara trygg kan ibland likställas med feg. Något som jag inte vill identifiera mig med men kanske måste erkänna att jag till en viss del var. Så i detta fega oförberedda gräset är inte grönare på andra sidan tillstånd begav jag mig ut på jakt efter ett drömjobb.

Nu står jag där jag vill vara! Vägen hit har varit både lång och tuff. En Golgata. Den har stundtals känts helt hopplös och omöjlig. Drömmen skulle förbli en dröm trodde jag. Men jag kämpade på och gav inte upp. Jag stod upp för den även när jag tvivlade som mest. När dörrar slogs igen eller aldrig öppnades. När man inte såg det där gräset någonstans. Och just den envisheten och det fokuset ångrar jag inte för en sekund. Det har lett mig hit. Till den gräsplätten jag vill vara på. Här står jag nu och känner mig nöjd och glad!

Det går mina vänner. Det går att följa sina drömmar. Och det ante mig om inte gräset är lite grönare från det här perspektivet.

Ordningen är återställd

Mina underbara älskade föräldrar är tillbaka i Sverige. Dags för vinteride. De har en märklig uppdelning av året där de tillbringar vintern i Sverige och sommaren i Serbien. Det omvända hade kanske varit smartare med tanke på deras ålder och hälsa men de tänker omvänt, väldigt ofta. För att det hela ska vara om möjligt ännu mer besvärligt väljer de att bila hela den långa sträckan på närmare 250 mil mellan Stockholm och Belgrad. Envisa är de och helt omöjliga att få in på rätt tankar. Lämna bilen hemma, flyg ned och skaffa en liten bil som ni kan ha där istället. Nej då, den 77-årige pappsen vägrar flyga. Istället får vi barn och barnbarn oroa oss. På vägen ned lyckades han bli stoppad av polisen och få fortkörningsböter, så ni kan förstå att man har en del att tänka på.

Nu är de alltså här. Tack och lov gick resan bra. Med sig hade de en massa godsaker så som hemmagjord ajvar (tro inte för ett ögonblick att den har några likheter med den man köper i butik), mängder av tunn-tunn filodeg för att göra ”gibanica”, en variant på ostkaka, egen gjord sylt och en hel säck av en speciell sorts vitkål som är perfekt att lagra och så småningom rulla ihop ”sarma” med, kåldolmar gjorda på surkål. Skulle vara svårt att få med sig allt detta på ett flyg, därav bilen. För inte går det att tänka sig ett vinterhalvår utan dessa delikatesser.

Deras närvaro märks inte enbart genom alla de godsaker som de per omgående fördelar mellan oss barn och barnbarn. Den känns och den hörs också! Bara på några dagar har jag hjälpt dem lösa fler problem än jag själv har råkat ut för på flera månader. Deras hemtelefon funkar t.ex. inte för modemet har kraschat och i väntan på ett nytt är det enda kommunikationsmedlet pappsens mobiltelefon eftersom mamsen knappt använder sin. Som en följd av det fungerar inte heller porttelefonen och pappsen, som nästintill är döv och oftast vägrar använder sin hörapparat, har därmed blivit den enda kontaktytan med omvärlden. Väldigt högljudda samtal har förts dessa dagar. En hel del upprepningar och missförstånd har förekommit också. Förutom det lyckades de också slarva bort ett helt nytt bankkort, förmodligen i papperssorteringen, så det spärrades och nytt beställdes. Mat har intagits och en totalt oregerlig politisk debatt har ägt rum. En komisk sådan. En väldigt kategorisk icke hörande pappa (i dubbel bemärkelse) med mycket specifik världssyn och två övervuxna-borde-veta-bättre-vid-det-här-laget barn, varav jag är ett, som försöker övertala honom om annat. Snabbare energidränering har jag nog inte varit med om någonsin.

Så nu, äntligen, är ordningen återställd och allt är som det ska vara. Huvudpersonerna är på plats. Återstår bara för mig att säga ”Välkomna hem mina underbart besvärliga föräldrar! Jag har saknat er. Och pappsen tack för den där politiska lektionen! Äntligen vet jag hur allt hänger ihop. Vem kunde tro att världen antingen är bara svart eller bara vit.”