Stormen under lugnet

Ni vet den där känslan när det pågår en mindre storm under ytan men ingen ser den eftersom du är kolugn utåt. Så är det för mig just nu. Skulle kunna få panik bara jag tänker på någon av de hundra sakerna som oroar mig och som behöver lösning men på något sätt lyckas jag behålla lugnet. Betyder det att jag stänger av eller att jag äntligen har fattat att panik inte hjälper vet jag inte riktigt. Vilket som är det en rätt bra metod. Håller jag ut tillräckligt länge kanske problemen ebbar ut av sig själva. Kan vara så att jag har blivit visare med åren och förstår att oro inte leder någonvart eller så är jag bara avtrubbad. En del saker kan man lösa genom att välja väg, hålla fast vid den och inte vända sig om. Så fort ett beslut är taget är det lättare. Velandet och övervägandet är det jobbiga och förlänger plågan. Så jag tänkte mig att jag ska blunda, hoppa och ta smällen. Om den kommer. Gör den inte det, då är allt som det borde vara. 

Fri från dig

Hur mycket är arv och hur mycket miljö? Den frågan skulle man vilja ha svar på. Vad kan jag göra för att förändra? Vad kan du göra för mig? Jag för dig? Vi för alla oss?

Sitter och väntar. Väntan är på sätt och vis ens bästa vän samtidigt som den likväl piskar upp oron. Man vet aldrig vad man möter i andra änden. Höga toppar eller djupa dalar. Det gäller att inte känna efter. Helst att glömma om det går. Med risk att förtränga vilket man absolut inte får göra. Missar du den när den kommer, om den kommer, tillbaka kan det vara kört. Du vet aldrig. Om, när, hur, var.

Ändå sitter du där. Känner efter. Tänker på det. Oroar dig för den. Du är inte ensam om den men du önskar att du vore. Fri från bekymmer. Denna gång.

IMG_8036.JPG

Stopp! Stanna! Tänk efter…

Är det bara jag som har den där känslan av att världen håller på att gå under? Inte som en total apokalyps som släcker allt liv utan mer som en brant och djup svacka som jag inte ser en vändning på. Illa nog bara det. Orolig är jag i vilket fall som helst för alla de tecken som finns på att världen inte mår riktigt bra. Vad beror det på?

Kanske skräms vi av mediebevakningens rubriker. Kanske är vi alla pressade och stressade av livets krav. Kanske är vi för fokuserade på våra liv så att vi inte orkar lägga kraft och energi på små frågor och beslut som skulle kunna påverka utvecklingen i omvärlden. Ibland inte ens i den närmaste omgivningen. Kanske har vi förlorat tron på att det är möjligt att påverka. Eller så orkar vi bara inte bry oss så länge det inte berör vår egen lilla sfär.

Möjligtvis hänger denna katastrofkänsla ihop med insikten om att det faktiskt fanns en tid med ett lite större kollektivt tänk. En tid då framtidstron var mycket mer positiv och de ekonomiska medlen räckte lite längre. Skulle kunna vara så också att inte ens de länder som ansågs ha det bra ställt en gång i tiden förmår behålla tryggheten intakt längre, ännu mindre förbättra den. Kanske beror det på att sämre tider lockar fram det sämsta i oss människor.

En del har säkert med min ålder att göra, att jag är närmare det var bättre förr än jag är livet är fullt med möjligheter men allt kan inte förklaras med det. Inser att det är svårt att behålla framtidstron när man samtidigt omges av så många olika hotbilder att det inte går att nonchalera dem. Massuppsägningar, missförhållanden inom vård och omsorg, sämre skolresultat, ekonomiska nedgångar, egoism, rasism, nationalism, våld, mord, hot, krig, miljöförstörelse, ont om bostäder, sexism, penalism, tiggeri, sjukdomar, ytlighet, hets och en massa annat. Vi har allt mindre tolerans och förståelse för varandra. Vi står ju för bövelen knappt ut med oss själva.

I informationssamhället snurrar allt fortare och fortare. Visst är vi mer upplysta än någonsin tidigare men de flesta av oss gör inte så mycket med våra insikter. Istället fokuserar vi på att leva upp till alla de krav som samhället tycks ställa på oss. Vi vill bli lite snyggare, lite lättare, lite kunnigare, lite lyckligare än vi var igår. Ständigt i jämförelse med någon annan, vanligtvis den som lyckas bättre än oss själva. Frenetiskt jagande efter framgång. På gränsen till en kollektiv utbrändhet! Den som inte lyckas får skylla sig själv.

Ibland önskar jag att vi alla kunde stanna upp, tänka efter och styra om istället. Blåsa hål i bubblan och stoppa hetsen innan den stoppar oss. Inte låta oss manipuleras till att leva ett liv som vi inte trivs med. Eller varför inte, om vi bara kunde, trycka på reset och starta om. Men om det å andra sidan bara handlar om en massa hjärnspöken och inga faktiska hot eller egen otillräcklighet så borde det räcka med att sluta läsa tidningar och lyssna på nyheterna för att också slippa all stress och press.

Aldrig mer

Torsdagen den 29 augusti 2013 är dagen då jag äntligen bestämde mig för att aldrig mer låta oro styra mitt liv. Jag vet att det inte låter så övertygande om man känner mig väl. T.o.m. jag själv tvekar lite inombords. I vilket fall som helst ska jag göra allt jag jag kan för att ha en mer avslappnad attityd till livet.

Stora ord och stora beslut låter det som men det är nästan en religiös insikt det handlar om. Jag vill aldrig mer behöva sitta i vänthallen på läkarmottagningen och känna ångest och rädsla över beskedet som man kan få. Den rädslan vill jag för alltid ha bakom mig. Det lovar jag mig själv, med er som vittnen.

Har haft massor av tillfällen under de senaste fyra åren att förändra saker och ting. Mycket är gjort men ändå inte tillräckligt. Nu gör jag upp med det sista. Framförallt ska inte oro för små löjliga saker ta det utrymmet de faktiskt tar. Det är så lätt att låta det ske. Helt i onödan oftast eftersom de flesta problem går att lösa.

Denna dag förvandlades från att kunna bli en av de värsta i mitt liv till en av de bästa. Den vändningen tänker jag ta tillvara på och aldrig glömma bort. Jag lovar mig själv det!