Så här mycket tid med mig själv och mina egna tankar har jag nog aldrig haft. Börjar bli aningen trött på mitt eget sällskap, framförallt när tankarna börjar loopa och det gör de rätt ofta numera. Kan delvis bero på ålder men också på att samtalsämnena börjar ta slut. Lite tjatigt blir det allt. Och svårt att överraska sig själv.

När jag nu börjar ifrågasätta min egen förmåga att roa mig själv kan jag inte låta bli att fundera över hur rolig jag är att umgås med överhuvudtaget. Tänk om alla andra tycker att den där Billan är en tjatig typ, analyserar ihjäl tillstånd och hänger upp sig på små saker i onödan. Prestera ska hon göra hela tiden. Kan hon inte slappna av? Ja, det kan man faktiskt undra, kan jag inte slappna av? Vad handlar det om?

Efter mycket grubblande har jag hittat svaret. Billan is possessed! By Jante! Jante har invaderat mitt liv. Hur detta överhuvudtaget är möjligt kan jag inte svara på. Mina juggegener borde ha bildat starka antikroppar mot just Jantes påverkan men inte heller de tycks ha förmått stå emot hans kraft. Om man bor i Sverige och ska passa in så måste man följa Jante. Punkt slut. Jante is the man!

Visst sprattlar jag emot emellanåt, juggegenerna försöker trots allt, men oftast fogar jag mig för hans krav. Hans makt är stor och om man ska stå emot den måste man vara riktigt stark och modig. Som situationen är nu känns det inte som att det finns ett stort utrymme för mod. För nu mer än någonsin vill jag passa in. Någonstans. Samtidigt vägrar jag att boxas in (juggegenerna igen). Som ni förstår för jag en inre kamp med mig själv. Är det nu jag ska vara rebellen som löper linan ut och köra mitt race men riskera att inte passa in eller ska jag acceptera Jantes vilja och tråka ut mig själv och alla andra? Svår fråga. Eller inte! All in på rebellspåret. Så, schas Jante schas! Jag är ju jugge trots allt och måste gå mot strömmen.