Norrländskan och juggen

Om inte du känner dig eller är svensk så är hoppet att invandrarkillarna i Rinkeby någonsin ska kunna integrera sig borta 😕

Ett slutsats som min allra bästa barndomsvän för fram efter att ha läst ett facebookflöde där jag precis hade identifierat mig som en minoritet – invandrarkvinna 50+.

Konstigt att du kallar dig själv gammal invandrarkvinna 🙂 Du var ju så liten när du kom. Trodde att du kände dig svensk med serbiskt ursprung. Jag är ju mer invandrarkvinna än dig som bott hela mitt vuxna liv utomlands.

Hennes kommentar fick mig verkligen att tänka till. Varför i allsin dar identifierar jag mig fortfarande som invandrare? Det där med gammal kvinna får jag nog tillskriva mig men att jag har vandrat in, som by the way var med ett tåg, hände för snart 46 år sedan. Borde inte just den händelsen vara preskriberad? Varför hänger den med mig fortfarande och dessutom läggs på min identitet? Jag känner ju mig precis som hon skriver, svensk med serbiskt ursprung, men identifierar mig som invandrare. Det enda svar jag har är att det är omöjligt att glömma det om man ständigt påminns om att man inte är helt svensk. Namn och i viss mån utseendet är det som i all evighet kommer förhindra  mig från att kunna sudda ut det där ”invandrare” eftersom det skickar signaler till omgivningen om att den här tjejen inte är ”Made in Sweden”. Hur jag känner mig blir underordnat här.

Min vännina däremot som uppfyller alla krav på äkta svenskhet utifrån gense normer känner sig förmodligen mindre svensk än jag gör eftersom hon, som hon uttryckter det, hela sitt vuxna liv bodde utanför Sverige. Att hon egentligen är nyinvandrad till Sverige och influerad av andra värderingar är ingenting som hon utåt sätt kommer behöva stå till svars för. Möjligtvis om hon emellanåt livfullt argumenterar på italienska.

Egentligen är det ömsom roligt och ömsom sorgligt att två små tjejer, en liten norrländska och en liten jugge, fann varandra i förorten på 70-talet, bytte liv med varandra (juggen stannade kvar i Sverige och norrländska flyttade till Italien) och nu många år senare är vi tillbaka på ruta ett. Norrländskan är fortfarande norrländska och juggen hon förblir invandrare.

Om du vill lösa en bra text på temat ursprung och identitet så rekommenderar jag Suzannes.

Nutid möter dåtid

Det där med analogt kontra digitalt. Utvecklingen har kommit långt. När det gäller foton så har det verkligen förändrats helt och hållet.

Förr i världen tog vi foton utan att ha en aning hur lyckat eller misslyckat det blev. Överraskningen kom när man hämtade ut foton från framkallningen. Det var så de blev varaktiga. Genom att framkallas på papper. Ville man ha fler foton som kompisen eller släkten skulle ta del av fick man framkalla kopior. Fotona hamnade i bästa fall i ett album eller i någon förvaringslåda. Vissa foton har man aldrig ens fått se.

Helt annat än dagens digitala foton. Numera fotar vi mängder av triviala saker och vi kan rensa, redigera och sprida dessa hur mycket vi vill. Själv bär jag runt på hundratals, kanske tusentals, digitala foton i fickan varje dag. Ändå hittar jag dem inte när jag vill visa någon något. Har inte heller hittat en bra form för hur ska spara dem på bästa sätt. Saknar också det där med att bläddra i album och skratta åt halvt lyckade foton på en själv, familjemedlemmar eller kompisar. För idag finns det inga misslyckade foton kvar.

Här om dagen hittade ett gammalt foto tillbaka till mig. Ett foto som jag aldrig har sett men som uppenbarligen har funnits i min killkompis fotoalbum. Nu har det efter typ 40 år tittar fram och nått mig. Tack vare våra numera vuxna barn har det förvandlats från analogt till digitalt. De har letat bevis på vår vänskap och grävt fram fotot. Det nya knyter ihop det gamla. Fick mig ett gott skratt av att se denna 70-talsuppställning. Kompisen, hans lillasyster, min lillebror, min supersmala pappa som ingen kan känna igen idag och så 12-åriga gängliga brokiga lilla jag. I puffärm, shorts, knästrumpor och träskor såklart. Mercan i bakgrunden är naturligtvis vår. Vad vore en jugge utan Merca på 70-talet. Så fruktansvärt roligt att se dåtid möta nutid! Skärmavbild 2015-04-14 kl. 17.57.14

Jag har träffat den riktiga Snövit

Sociala medier är inte enbart av ondo. Mycket gott kan också komma ut ur dem. Man kan finna likasinnade som man har mycket gemensamt med. Genom min blogg och bekantas bekanta har jag lärt känna den riktiga Snövit, en tjej som är väldigt lik mig. Vi har enbart kommunicerat digitalt fram till idag då jag äntligen fick möjlighet att träffa henne live. Lite pirrigt och spännande att upptäcka om igenkänningen håller även i det verkliga livet. Det gjorde det.

Så nu har jag haft en härlig eftermiddag med många nya bekantskaper. Snövit och ett gäng juggetjejer samlade kring ett projekt som bara är i sin linda. Som sig bör när man är jugge avhandlade vi inte enbart projektet utan allt annat väsentligt mellan himmel och jord. Naturligtvis åt och drack vi gott till det. Något annat vore rent utav brottsligt för en jugge. Åker hem med värdinnans bok i handen. Ser fram emot att lära känna Snövit ännu mer och hitta likheter från min egen uppväxt som jugge i Sverige.

P.S. Snövit är en direkt översättning av namnet Snežana som faktiskt betyder Snövit. Så nu vet ni att den riktiga Snövit är jugge och feminist, heter Janson i efternamn och bor på Söder.

  

Juggedieten – Tröstmat på 3 minuter

Inför en helt ny kategori som jag vill dela med mig av till er. Tycker att det behövs en motvikt till alla 5:2 och 2:5 dieter. Här finns det inga gränser med två dagar hit och fem dagar dit utan det som gäller är:

Vill man hålla formen får man följa juggenormen!

När kolhydraterna inte räcker till
Inga mått uppges för juggedieten, bara så att ni vet.

Du behöver följande:
Pasta (kan vara både nykokt och överbliven)
Ströbröd
Matolja
Kanel
Socker

Värm olja

20140228-201540.jpg

Häll i ströbröd

20140228-201750.jpg

Komplettera med kanel

20140228-201851.jpg

…och så pasta

20140228-201938.jpg

Socker enligt tröstbehov

20140228-202132.jpg

Servera på lämpligt sätt

20140228-202230.jpg

….och slutligen tröstät!

20140228-202402.jpg

Prijatno!

Schas Jante schas!

Så här mycket tid med mig själv och mina egna tankar har jag nog aldrig haft. Börjar bli aningen trött på mitt eget sällskap, framförallt när tankarna börjar loopa och det gör de rätt ofta numera. Kan delvis bero på ålder men också på att samtalsämnena börjar ta slut. Lite tjatigt blir det allt. Och svårt att överraska sig själv.

När jag nu börjar ifrågasätta min egen förmåga att roa mig själv kan jag inte låta bli att fundera över hur rolig jag är att umgås med överhuvudtaget. Tänk om alla andra tycker att den där Billan är en tjatig typ, analyserar ihjäl tillstånd och hänger upp sig på små saker i onödan. Prestera ska hon göra hela tiden. Kan hon inte slappna av? Ja, det kan man faktiskt undra, kan jag inte slappna av? Vad handlar det om?

Efter mycket grubblande har jag hittat svaret. Billan is possessed! By Jante! Jante har invaderat mitt liv. Hur detta överhuvudtaget är möjligt kan jag inte svara på. Mina juggegener borde ha bildat starka antikroppar mot just Jantes påverkan men inte heller de tycks ha förmått stå emot hans kraft. Om man bor i Sverige och ska passa in så måste man följa Jante. Punkt slut. Jante is the man!

Visst sprattlar jag emot emellanåt, juggegenerna försöker trots allt, men oftast fogar jag mig för hans krav. Hans makt är stor och om man ska stå emot den måste man vara riktigt stark och modig. Som situationen är nu känns det inte som att det finns ett stort utrymme för mod. För nu mer än någonsin vill jag passa in. Någonstans. Samtidigt vägrar jag att boxas in (juggegenerna igen). Som ni förstår för jag en inre kamp med mig själv. Är det nu jag ska vara rebellen som löper linan ut och köra mitt race men riskera att inte passa in eller ska jag acceptera Jantes vilja och tråka ut mig själv och alla andra? Svår fråga. Eller inte! All in på rebellspåret. Så, schas Jante schas! Jag är ju jugge trots allt och måste gå mot strömmen.