föräldrar

De coola typerna

Shoppat med mamma och kollat på fotboll med pappa. Idag passade jag på att umgås med mina föräldrar. Hinner inte med till vardags. Har ett ständigt dåligt samvete för det. De längtar efter besök och väntar på att någon av oss barn eller barnbarn ska titta förbi. Och vi har en massa annat för oss, hela tiden. När vi väl tittar in så är det i en halvtimme och sen vidare till nästa uppdrag. Tycker synd om dem. Och om oss. Vi har ju varandra till låns bara en kort tid. Den tiden borde man ta tillvara bättre.

Den coola typen och mamma Rosa.
När solen lyser på en hela vägen in i centrumet måste man behålla solglasögonen på.

 

Det där med restless legs har gått i arv från far till dotter.
Mina fötter till vänster och 80-åringens till höger. Han sparkar bra fortfarande. Har jag tur så kanske jag får ärva en bråkdel av hans livsglädje och energi. Man kommer långt med den, det kan jag lova.

 

I vått och torrt

55 år tillsammans. I vått och torrt! Två motsatser som fann varandra och håller ihop genom åren. Det är roligt hur det hänger ihop det där med att komplettera varandra. De är skyldiga till mycket dessa två. Bland annat till det stora modiga steget att flytta till Sverige för 45 år sedan. Det bästa beslutet någonsin! Är inte säker på att jag hade vågat samma sak idag. Glad att ni vågade. Grattis till er!

Något som går i arv

Med stigande ålder har jag blivit mer och mer lik mina föräldrar. Chockerande lik i vissa sammanhang. Ibland skrämmer jag mig själv när jag upptäcker en rörelse, grimas eller egenskaper som jag starkt förknippar med någon av dem. Vissa upptäckter är bara positiva och vissa är mindre smickrande. Kan vara något man har retat sig på hos föräldrarna som man nu själv har anammat. Förmodligen med den effekten att samma något istället retar mina barn som får se upp så att detta något inte dyker upp hos dem om ett antal år.

Rent fysiska likheter blir mer uppenbara av åldrandet. Det var mycket svårare att se likheter mellan en själv som ung och en delvis åldrad förälder. En av mina vänner, hon kommer säkert känns igen sig här, utryckte en gång att ju äldre hon blir i ålder desto närmare är hon sin mamma i ålder. Hennes mamma var ung när hon fick henne så den där skillnaden krympte med bådas stigande ålder. Så känns det även med dessa egendomligheten som man känner igen.

Själv var jag hos husläkaren idag, som råkar vara både mina föräldrars och hela min familjs husläkare, och han har full koll på vår genetik. Inser att jag lider av precis samma krämpor och utvecklar precis samma sjukdomar som min mamma. Och då har vi levt väldigt olika liv som borde ha lämnat större spår och gjort större skillnad mellan oss. Men icke, vi är nästan identiska istället. Sitter nu och funderar över vilka av dessa egenskaper som har gått i arv verkligen är bra och vilka som är mindre bra. Vill det sig illa kan man ha ärvt en cocktail av dåliga egenskaper från båda och har man tur kanske man har det bästa av det bästa. Återstår att se hur mycket starkare arv är än miljö.

Trotsiga pensionärer

Finns det en trotsålder för pensionärer? Någon form av revolt mot hela livet och sina medelålders rediga barn. Börjar misstänka att det kan finnas det. Precis när man har kommit ur föräldrarskapets utmaningar och slipper handskas med trilskande barn då börjar nästa utmaning. Trilskande föräldrar. 

Har inget annat sätt för att beskriva det på. De där något åldrade individerna har slutar lyssna in och känna efter hur det förhåller sig med andras behov. I alla fall inte i samma utsträckning som tidigare. Istället lägger de allt fokus på sina egna. Fantastiskt bra! Det har jag peppar dem till länge. Får väl skylla mig själv när de sen ringer i tid och otid. De följer bara sin egen pensionärs tidtabell. De har helt glömt bort hur upptagen man är när man går till jobbet varje dag. Allt kretsar kring dem, vilket de på sätt och vis har rätt till, eftersom de är ursprunget till vår existens.

Vad är det då de gör dessa pensionärshuliganer? De vill precis som trotsiga barn ha uppmärksamhet. De har det tråkigt när tiden går långsamt. Då hittar de på en massa som involverar barn och barnbarn. Vill att alla ska äta hela tiden. De gnäller över att ingen frågar hur de har det fast man talas vid minst fem gånger om dagen. De är högljudda, glömska och kan allt själva. Om de vill att något ska hända då måste det hända på stört. De lyssnar på vad man säger men gör precis tvärtemot. De vet vilka trådar de ska dra i för att man ska få dåligt samvete och ge efter så att de får sin vilja igenom. 

Man tycker att de är besvärliga när de är här men man saknar dem när de inte är det. Oavsett vad de hittar på älskar man dem ändå. Får väl ge dem tid. Det blir nog bra när de har mognat lite till. De där kaxiga typerna. Pensionärerna.

När Bregotten reste genom Europa

Nu har de rullat iväg söderut det söta gulliga paret. Precis som på uppresan i en fullpackad bil. Om ni frågar mig vad de har i bilen så är jag lite osäker men mycket är det. Det jag hann uppfatta när jag vinkade av dem var att det fanns många rullar varav en var en inrullad Kina-matta och några andra var toarullar. Har inte tänkt på det men gissar att svenskt toapapper håller bättre kvalité än det serbiska. Lika bra att hålla den standard man är van vid tänker de säkert mina små gullisar. Kaffeförpackningar och filter till bryggkaffe finns garanterat också med. I Serbien dricks det inte lika mycket filterkaffe som det kallas där. Hur ska vi klara oss utan bryggkaffe vi som är vana med det hemifrån? Det går inte så vi tar med oss det ned. De har även med sig en ny laptop. På gamla dar har de blivit datoriserade och vill ha en i varje bostad så att de slipper ha med sig en och samma upp och ned varje gång de reser genom Europa. Varför de inte köper en där nere vet jag ej. Vissa saker håller helt enkel inte måttet.

Oj, just det, har för mig att de även har med sig någon form av isoleringsväv och annat som hör badrumsrenovering till vilket de ämnar ägna sig åt så fort de kommer till huset i Belgrad. I Sverige är vi bättre på det också, att isolera oss vill sägas. Säkert har de tryckt in lite kläder och kanske någon kudde eller ytterligare en och annan teknisk manick som man inte kan vara utan. I vilket fall som helst brukar bilen vara smockad.

Förra året hade de även laddat med Bregott, flera paket som de skulle ha med sig i en kylväska, eftersom de svenska barnbarnen med vänner och flickvänner skulle hälsa på. Dessa Bregott glömdes i kylskåpet hemma i Haningebostaden. När de insåg det köptes det in nya i Trelleborg som också glömdes i ett kylskåp. Denna gång i Wien. Har en kusin där som de alltid hälsar på på vägen ned. Bregotten behövde stå kallt under besöket. Eftersom de var ytterst nödvändiga att ha med sig för barnbarnens skull vilket inget av barnbarnen känns vid och riktigt vet varför, förmodligen har någon försagt sig vid något tillfälle och mormor och morfar plockade upp behovet, så gjordes det upp en plan. Bregottpaketen skulle kusinen ta med sig nästa gång hon och hennes familj skulle åka hem till mamma, min moster, i Bosnien. Där skulle de så småningom hämtas upp nästa gång min mamma hälsade på syrran. Självklart i god tid innan barnbarnen kommer på besök i Serbien. Det är viktigt att ha rätt smör på mackan om man är svenskt barnbarn!

Ni som läste mitt inlägg Ordningen är återställd från den 18 oktober förra året vet också att de har skapat denna vana att transportera saker de saknar genom Europa från det ena till det andra landet. Mat upp och toapapper ned. Dålig hörapparat upp och ny bra ned. Den ickehörande pappan har faktiskt skaffat sig bättre hörapparat i år så förhoppningsvis kommer han vara lite bättre på att lyssna på vad som sägs. Detta under förutsättning att han verkligen har lyssnat ordentligt när inprovningen gjordes. Vi är inte helt övertygade om att så är fallet så mamma har blivit beordrad att svara i mobilen under den långa bilresan. Tidigare år har han svarat fast han har kört bil och inte hört vad som sägs. Den stressen vill vi slippa. Nu sitter jag på spänn och hoppas att de idag hinner fram till Wien ordentligt, med eller utan Bregott i bagaget.

Det gulliga paret i maj 1960

Det gulliga paret i maj 1960

Det gulliga paret oktober 2012

Det gulliga paret i oktober 2012

Ordningen är återställd

Mina underbara älskade föräldrar är tillbaka i Sverige. Dags för vinteride. De har en märklig uppdelning av året där de tillbringar vintern i Sverige och sommaren i Serbien. Det omvända hade kanske varit smartare med tanke på deras ålder och hälsa men de tänker omvänt, väldigt ofta. För att det hela ska vara om möjligt ännu mer besvärligt väljer de att bila hela den långa sträckan på närmare 250 mil mellan Stockholm och Belgrad. Envisa är de och helt omöjliga att få in på rätt tankar. Lämna bilen hemma, flyg ned och skaffa en liten bil som ni kan ha där istället. Nej då, den 77-årige pappsen vägrar flyga. Istället får vi barn och barnbarn oroa oss. På vägen ned lyckades han bli stoppad av polisen och få fortkörningsböter, så ni kan förstå att man har en del att tänka på.

Nu är de alltså här. Tack och lov gick resan bra. Med sig hade de en massa godsaker så som hemmagjord ajvar (tro inte för ett ögonblick att den har några likheter med den man köper i butik), mängder av tunn-tunn filodeg för att göra ”gibanica”, en variant på ostkaka, egen gjord sylt och en hel säck av en speciell sorts vitkål som är perfekt att lagra och så småningom rulla ihop ”sarma” med, kåldolmar gjorda på surkål. Skulle vara svårt att få med sig allt detta på ett flyg, därav bilen. För inte går det att tänka sig ett vinterhalvår utan dessa delikatesser.

Deras närvaro märks inte enbart genom alla de godsaker som de per omgående fördelar mellan oss barn och barnbarn. Den känns och den hörs också! Bara på några dagar har jag hjälpt dem lösa fler problem än jag själv har råkat ut för på flera månader. Deras hemtelefon funkar t.ex. inte för modemet har kraschat och i väntan på ett nytt är det enda kommunikationsmedlet pappsens mobiltelefon eftersom mamsen knappt använder sin. Som en följd av det fungerar inte heller porttelefonen och pappsen, som nästintill är döv och oftast vägrar använder sin hörapparat, har därmed blivit den enda kontaktytan med omvärlden. Väldigt högljudda samtal har förts dessa dagar. En hel del upprepningar och missförstånd har förekommit också. Förutom det lyckades de också slarva bort ett helt nytt bankkort, förmodligen i papperssorteringen, så det spärrades och nytt beställdes. Mat har intagits och en totalt oregerlig politisk debatt har ägt rum. En komisk sådan. En väldigt kategorisk icke hörande pappa (i dubbel bemärkelse) med mycket specifik världssyn och två övervuxna-borde-veta-bättre-vid-det-här-laget barn, varav jag är ett, som försöker övertala honom om annat. Snabbare energidränering har jag nog inte varit med om någonsin.

Så nu, äntligen, är ordningen återställd och allt är som det ska vara. Huvudpersonerna är på plats. Återstår bara för mig att säga ”Välkomna hem mina underbart besvärliga föräldrar! Jag har saknat er. Och pappsen tack för den där politiska lektionen! Äntligen vet jag hur allt hänger ihop. Vem kunde tro att världen antingen är bara svart eller bara vit.”