jante

Påt’ igen

I min, för övrigt ganska händelsefattiga tillvaro, får man göra stor sak av små saker, så som att lyfta fram små skeenden på vägen till jobbet. Ni kanske tröttnar på mig snart men tänker att det kan vara intressant för er att veta var Bajenhalsduken befinner sig för dagen eller om städaren hejar på mig igen.

Idag vaknade jag inte av Jante utan av att en mobil vibrerar upprepat. Så där lite dovt. Känner på min egena mobil och förstår att det inte är den. Klockan är exakt 6:00. Det är för tidigt för mig. Maken stänger av sin på natten så det är inte hans. Återstår endast en rimlig förklaring och det är att det är grannens. Otroligt! Antingen så har jag oklanderlig hörsel, vilket är mindre troligt, eller så är det väldigt lyhört hos oss. Istället för Jante gör sig grannen tillkänna. 

På bussen och tunnelbanan var det lugnt. Får sittplats redan vid Skanstull. Även lugnt och nästa ödsligt på väg ut mot plattan. Väl där ser jag en ensam tjej, mitt på plattan. Hon har en ryggsäck med en hög vimpel. Börjar fundera på vad hon gör där denna okristliga tid. Demonstrerar hon? Vad vill hon? Vågar man gå nära? Bestämmer mig för att korsa plattan precis så diagonalt som möjligt vilket innebär att jag nästan går in i flickan. När jag närmar mig säger hon med en loj röst ”Kaffe?”. Jag tittar upp på henne och fattar inte riktigt var kaffet finns. ”Javisst.Vad handlar det om?” undrar jag. Flickan fortsätter lika lojt med att säga något i stil med ” Ett samarbete mellan Stockholms Stad och Vasakronan…” samtidigt som hon plockar fram en pappersmugg från något som ser ut som en ärm och börjar trycka på en liten pump någonstans i midjetrakten. Jag kan se att kaffet som rinner ned i muggen är varmt samtidigt som hon frågar mig om jag vill ha mjölk. Gissar att mjölken finns i en Oatleyförpackning som sticker upp lite ur en ficka. Väljer bort mjölken. Tar muggen, tackar för mig och lämnar den loja flickan kvar på plattan. Kaffet smakar inget vidare och jag grunnar över vad som var grejen. Budskapet gick inte fram riktigt.


Fortsätter vidare. Bajenhalsduken var på plats men städaren var någon annanstans. Något var i görningen i H&M’s skyltfönster men kunde inte riktigt avgöra vad det var de gjorde. Truddilutten från NK’s skyltfönster lät idag som tivolimusik i marshtakt. Marscherade förbi raskt.Inte helt säker på att det är den bästa metoden som får oss att stanna och titta mer noga på de exponerade varorna. Kan vara ett misstag av dem. Grön gubbe idag. Uppför trapporna och påt’ igen.

    Plikten kallar

    Tänk att pliktkänslan är påkopplad även när man sover. Denna måndag, så som förra veckan, vaknar jag exakt två minuter före väckarklockan. Som om Jante bara väntar på att få knacka en på axeln och säger att nu är det snart dags att vakna, förbered dig. Upp och hoppa! Hoppar plikttroget upp när Jante kallar.

    På vägen till jobbet var inte allt som förra veckan. Bajenhalsduken satt inte på sin plats och städarenen hälsade på mig innan jag ens hann göra ett eget försök. Blev riktigt glad! NK’s omklädda skyltfönster andas numera Påsk och vår. En färgexplosion av nyckläckta ägg fyllda med vårplagg samt annat smått och gott, förstärkt av trudiluttig musik som strömmar ut ur högtalarna och hjälper oss förbipasserande att vakna ur vår vinterdvala. Fick stanna för röd gubbe denna gång. Bekom mig inte alls. In på torget och upp för trappen. Och så var vi där igen.

    Sedan jag började mitt nuvarande jobb har jag inte hunnit till min BodyCombat vilket gör mig ganska besviken. Kan inte längre få utlopp för underliggande frustrationer genom luftslag. För att väga upp för den förlusten tänker jag ikväll återuppta Zumba. Kanske kan frustrationerna titta fram med lite höftvickningar. Är dock lite orolig för att mitt flås inte kommer räcka till och att koordinationsförmågan inte längre är som den en gång var. Ser däremot riktigt fram emot glädjen i dansen. Lite skaka rumpa kan säkert skaka bort Jante också.

    Schas Jante schas!

    Så här mycket tid med mig själv och mina egna tankar har jag nog aldrig haft. Börjar bli aningen trött på mitt eget sällskap, framförallt när tankarna börjar loopa och det gör de rätt ofta numera. Kan delvis bero på ålder men också på att samtalsämnena börjar ta slut. Lite tjatigt blir det allt. Och svårt att överraska sig själv.

    När jag nu börjar ifrågasätta min egen förmåga att roa mig själv kan jag inte låta bli att fundera över hur rolig jag är att umgås med överhuvudtaget. Tänk om alla andra tycker att den där Billan är en tjatig typ, analyserar ihjäl tillstånd och hänger upp sig på små saker i onödan. Prestera ska hon göra hela tiden. Kan hon inte slappna av? Ja, det kan man faktiskt undra, kan jag inte slappna av? Vad handlar det om?

    Efter mycket grubblande har jag hittat svaret. Billan is possessed! By Jante! Jante har invaderat mitt liv. Hur detta överhuvudtaget är möjligt kan jag inte svara på. Mina juggegener borde ha bildat starka antikroppar mot just Jantes påverkan men inte heller de tycks ha förmått stå emot hans kraft. Om man bor i Sverige och ska passa in så måste man följa Jante. Punkt slut. Jante is the man!

    Visst sprattlar jag emot emellanåt, juggegenerna försöker trots allt, men oftast fogar jag mig för hans krav. Hans makt är stor och om man ska stå emot den måste man vara riktigt stark och modig. Som situationen är nu känns det inte som att det finns ett stort utrymme för mod. För nu mer än någonsin vill jag passa in. Någonstans. Samtidigt vägrar jag att boxas in (juggegenerna igen). Som ni förstår för jag en inre kamp med mig själv. Är det nu jag ska vara rebellen som löper linan ut och köra mitt race men riskera att inte passa in eller ska jag acceptera Jantes vilja och tråka ut mig själv och alla andra? Svår fråga. Eller inte! All in på rebellspåret. Så, schas Jante schas! Jag är ju jugge trots allt och måste gå mot strömmen.

    Rädsla för det annorlunda

    Kan inte låta bli att förundras över de starka krafter som tvingar in oss människor att passa in i normen. Ju mer lika varandra vi är desto större acceptans får vi. Sticker man ut lite åt något håll får man vara beredd på att någon försöker rätta in en i ledet.

    Har försökt förstå vilka mekanismer som ligger bakom detta fenomen. Är det Jante? Delvis. Men han verkar bara i Sverige så det är inte hela förklaringen. Kan det vara okunskap? I vissa sammanhang ja, i andra nej. Ibland tvärtom. Rädsla kanske? Absolut för det som man inte känner igen. Som är annorlunda. Egoism? Ofta. Bekvämlighet? Ja för det är enklast så. Man behöver inte sätta sig in och förstå. Otrygghet? Till största delen. Hänger ihop med rädslan för det okända.

    För mig är det så konstigt att vi människor inte förstår och vet bättre. I Sverige bor vi i ett av världens tryggaste och mest utvecklade hörn. Vi är välutbildade. Vi är insatta. Relativt välmående. Vi har det bra ställt ekonomiskt, om man jämför med stora delar av övriga världen. Vi har rest och sett världen. Vi har inte krigat på flera hundra år. Vi har det bättre än de flesta andra helt enkelt. Och ändå klassar vi in varandra i grupper. Svenskar och invandrare. Svarta och vita. Kvinnor och män. Unga och gamla. Hetero och homo. Kristen och muslim. Vem bryr sig? Varför spelar det roll?

    Världen är vacker för att den bygger på mångfald. Den är vacker för att vi alla har en plats och ett syfte att fylla. Det är dynamiken som skapas av olikheterna som driver världen och utvecklingen framåt. Skulle inte fungera om vi alla var lika och hade samma funktion. Så varför är vi så rädda för någon som inte är exakt som vi? För mig förblir det en gåta.