Tung dag idag. Ingen speciell anledning till det. Vissa dagar är bara så. Uppförsbacke i skallen helt enkelt. För att det inte ska bli för mödosam klättring behöver jag ett avbräck. Något som får mig på andra tankar. Kommer inte på något som lämpar sig bättre än en mammadougie? Avfyrad i full köksmundering. Så varsågod, jag bjuder på den!
För er som är osäkra på vad dougue är så är det dansformen som jag enligt sonen lyckades sätta på första försöket.
Det mesta vi ser, hör eller stoppar i oss är manipulerat på något vis. Ingenting är riktigt som det ser ut att vara. Från det minsta lilla till det största stora. Hur ska vi överhuvudtaget kunna skilja ut det äkta från det falska?
Det är ganska utmattande att alltid vara på sin vakt. Att inte kunna lita på sin omvärld. Är det jag äter genmanipulerat? Är bilden jag tittar på sann? Stämmer det jag precis har läst? Är det där berömmet äkta eller är det framdrivet av ett bakomliggande intresse? Tror nog att de flesta av oss vill kunna känna tillit till vår omgivning och våra medmänniskor.
Jag inbillar mig att jag kan urskilja när något är äkta och när det inte är det. Att äkthet tränger igenom och känns lite extra i både mage och hjärta. Men samtidigt är det kanske bara inbillning från min sida. Genmanipulerad mat smakar förmodligen lika gott som den som inte är genmanipulerad. Kanske t o m godare för att man piffar till det lite extra med tillsatser som lurar hjärnan. Likaså är allt beröm smickrande och på så sett förblindande i stunden. Så spelar det verkligen roll om det är falskt eller äkta? Klart att det gör! Det måste det göra!
Man kan tycka att det är vårt eget ansvar att ta reda på vad som är vad. Vi vet vad vi köper och oftast också vad vi stoppar i oss. Genom att ifrågasätta och välja bort det som inte håller måttet kommer vi inte heller nära det som är falskt. Det kommer kosta oss lite mer, både i tid och pengar, men det är det värt. Så våga vara kritisk och svälj inte allt som serveras med hull och hår. En illusion är just en illusion och till för att luras.
Som en påminnelse om hur det kan se ut bakom kulisserna. I det här fallet är en varmkorv kanske inte den varmkorv du tror att den är How Hot Dogs are made. Är den lika god att förtära efter att du har sett hur den blir till? Förmodligen inte.
Principen kan tillämpas på en massa annat som t ex nyhetsbevakning, politik och skönhetsideal.
Är otroligt kluven inför specifika dagar som ska markera en viktig fråga. Den internationella kvinnodagen är inget undantag. Enligt mig ska alla dagar ha samma fokus på jämställdhetsfrågor.
Är uppvuxen med att kvinnor uppvaktas med blommor den 8 mars. I det kommunistiska Jugoslavien var alla kamrater med varandra och således på papperet likvärdiga. I arbetslivet, skolan och politiken gjordes det ingen skillnad mellan könen. I hemmen och i privatlivet var skillnaden däremot stor. Patriarkatet styrde 364 dagar om året och på den 365:e fick kvinnor uppskattning genom blombuketter eller tillställningar dagen till ära. Hyckleri, om ni frågar mig. Tanken är god men ihålig. Respektera mig för att jag är människa året om och inte för att jag är kvinna en dag om året.
Nu finns varken Jugoslavien eller det jämställda kamratskapet kvar längre men behovet av att lyfta kvinnofrågan är fortfarande högst relevant. Där har det inte hänt så mycket. Det som kanske är mest förvånande är att frågan är lika aktuell i Sverige, ett av världens mest jämställda länder (trodde vi ja men där gick vi bet) som den är i andra delar av världen. Det händer så lite att vi t o m backar i utvecklingen enligt mig.
Tyvärr är jag inte hoppfull när det gäller total jämställdhet heller, hen till trots. Så länge det finns människor som delar in oss i vi och dem kommer inte heller jämställdhet råda. Först när ALLA människor har ett lika värde och vi kan acceptera varandras olikheter kommer vi kanske också kunna närma oss en jämställdhet mellan könen. Inget som jag kommer få uppleva under min livstid dock. Om jag ska vara lite optimistisk och vi har tur så kanske våra barnbarn slipper uppmärksamma en spefik kvinnodag.
Med denna text vill jag inte på något sätt förminska behovet eller ansträngningarna som görs för att förbättra villkoren för så många flickor och kvinnor runt om i världen. Jag fattar att våra förutsättningar varierar oerhört. Det vi har uppnått här är en önskedröm för kvinnor i andra delar av världen. Mest är jag frustrerad över att det går för långsamt och att vägen mot målet är så lång och mödosam. Men den är inte omöjlig. Så steg för steg, dag för dag, alla dagar om året från och med nu.
Min son
I livet tar vi mycket för givet
Undvik det så mycket du kan
För en vacker dag har vi inte varann’
Använd alltid ditt hjärtas fulla potential
Låt dess styrka forma dig som man
Hitta kärleken som i ditt hjärta bor
Så kommer du klara dig bättre än du tror
Lev livet som du har drömt
För att inte döma livet som du har glömt
I vardagen finns det ingen repris
Så se till att den inte har ett för högt pris
Lev livet fullt ut
Lev livet innan det tar slut
Till mina älskade söner
Av: Biljana Ljuboje
Är det bara jag som har den där känslan av att världen håller på att gå under? Inte som en total apokalyps som släcker allt liv utan mer som en brant och djup svacka som jag inte ser en vändning på. Illa nog bara det. Orolig är jag i vilket fall som helst för alla de tecken som finns på att världen inte mår riktigt bra. Vad beror det på?
Kanske skräms vi av mediebevakningens rubriker. Kanske är vi alla pressade och stressade av livets krav. Kanske är vi för fokuserade på våra liv så att vi inte orkar lägga kraft och energi på små frågor och beslut som skulle kunna påverka utvecklingen i omvärlden. Ibland inte ens i den närmaste omgivningen. Kanske har vi förlorat tron på att det är möjligt att påverka. Eller så orkar vi bara inte bry oss så länge det inte berör vår egen lilla sfär.
Möjligtvis hänger denna katastrofkänsla ihop med insikten om att det faktiskt fanns en tid med ett lite större kollektivt tänk. En tid då framtidstron var mycket mer positiv och de ekonomiska medlen räckte lite längre. Skulle kunna vara så också att inte ens de länder som ansågs ha det bra ställt en gång i tiden förmår behålla tryggheten intakt längre, ännu mindre förbättra den. Kanske beror det på att sämre tider lockar fram det sämsta i oss människor.
En del har säkert med min ålder att göra, att jag är närmare det var bättre förr än jag är livet är fullt med möjligheter men allt kan inte förklaras med det. Inser att det är svårt att behålla framtidstron när man samtidigt omges av så många olika hotbilder att det inte går att nonchalera dem. Massuppsägningar, missförhållanden inom vård och omsorg, sämre skolresultat, ekonomiska nedgångar, egoism, rasism, nationalism, våld, mord, hot, krig, miljöförstörelse, ont om bostäder, sexism, penalism, tiggeri, sjukdomar, ytlighet, hets och en massa annat. Vi har allt mindre tolerans och förståelse för varandra. Vi står ju för bövelen knappt ut med oss själva.
I informationssamhället snurrar allt fortare och fortare. Visst är vi mer upplysta än någonsin tidigare men de flesta av oss gör inte så mycket med våra insikter. Istället fokuserar vi på att leva upp till alla de krav som samhället tycks ställa på oss. Vi vill bli lite snyggare, lite lättare, lite kunnigare, lite lyckligare än vi var igår. Ständigt i jämförelse med någon annan, vanligtvis den som lyckas bättre än oss själva. Frenetiskt jagande efter framgång. På gränsen till en kollektiv utbrändhet! Den som inte lyckas får skylla sig själv.
Ibland önskar jag att vi alla kunde stanna upp, tänka efter och styra om istället. Blåsa hål i bubblan och stoppa hetsen innan den stoppar oss. Inte låta oss manipuleras till att leva ett liv som vi inte trivs med. Eller varför inte, om vi bara kunde, trycka på reset och starta om. Men om det å andra sidan bara handlar om en massa hjärnspöken och inga faktiska hot eller egen otillräcklighet så borde det räcka med att sluta läsa tidningar och lyssna på nyheterna för att också slippa all stress och press.
Ni anar inte hur jag har våndats de senaste dagarna. Står inför några viktiga val och behöver bena ut vilket som är bäst för mig. På mitt typiska sätt försöker jag undvika alla eventuella fallgropar genom att sortera ut för och nackdelar. Å ena sidan, å andra sidan… Nästlar då in mig i så många oklarheter kring vilket ben jag ska stå på att det till slut blir omöjligt för mig att ta ett vettigt beslut. Istället träder magkänslan in och får lösa det olösta. Magkänslan bara kör över det logiska. Den vet vad den gör utan en massa fakta. Eller? Tänk om den väljer fel? Kan den ens välja fel? Blir det inte alltid rätt med magkänsla som radar?
Klart jag fattar att man inte ska överanalysera allt man gör men vissa beslut kräver lite hjärnverksamhet. Men samtidigt går det inte att lösa alla tänkbara problem och fallgropar i förskott. När man tänker efter så består livet bara av en massa val och det skulle bli omöjligt att förarbeta alla dessa val. Ibland ska man bara släppa kontrollen och åka med. Låt stunden styra och se var du hamnar. Oavsett om det går bra eller dåligt säger vi att det var menat att det skulle bli så. Ibland säger vi att det var ödet som ville något. Men i grunden är det de där valen som man gör själv som tar en genom livets labyrint. Om man hittar ut till slut hänger mer på tur än skicklighet.
Mina barn, som tursam nog i denna fråga är mycket klokare än mamma, brukar råda mig att släppa grubblandet och låta universum styra eftersom allt ändå faller på plats till slut. Så nu tar jag dem på orden och släpper kontrollen. Det är bara åk från och med nu. Swiiiish!
Hur det går med mina bekymmersamma val och var jag landar återkommer jag om lite längre fram. Ni kommer då också få veta vilken metod jag använde och om det var tur eller skicklighet som avgjorde valet.
Wiiii, tänk att ett helt år redan har passerat sedan jag gjorde det första inlägget den 23 februari förra året. Tiden flyger när man har roligt och det har jag verkligen haft. Trodde inte att jag skulle få så fin respons som jag har fått av er. Ni har bidragit till att skrivandet har fått en central plats i mitt liv. Hur många kan skryta med att de efter bara några månaders bloggande har fått tituleras Debattör och fått en helsida i Aftonbladet? Helt galet!
Ni har gjort det möjligt för mig och därför vill jag rikta Ett stort TACK till alla er som följer mig!
Inför en helt ny kategori som jag vill dela med mig av till er. Tycker att det behövs en motvikt till alla 5:2 och 2:5 dieter. Här finns det inga gränser med två dagar hit och fem dagar dit utan det som gäller är:
Vill man hålla formen får man följa juggenormen!
När kolhydraterna inte räcker till
Inga mått uppges för juggedieten, bara så att ni vet.
Du behöver följande:
Pasta (kan vara både nykokt och överbliven)
Ströbröd
Matolja
Kanel
Socker
Värm olja
Häll i ströbröd
Komplettera med kanel
…och så pasta
Socker enligt tröstbehov
Servera på lämpligt sätt
….och slutligen tröstät!
Prijatno!
Det var ett tag sedan jag fick ihop ett inlägg. Vet inte riktigt vad som hände. Kände inte att jag hade något tema som jag kunde bita tag i eller kanske mer rätt uttryckt, som bet tag i mig. Oftast krävs det starka känslor för att jag ska gå igång. (Nej, jag menar inte det du tänker på utan mer att jag måste vara engagerad hela vägen. Oooops, menar inte så heller. Du fattar vad jag menar!)
Någonting var det som hände när jag famlade efter teman för helt plötsligt transformerades jag till en poet. Jag bara gled in i diktningens värld och uppslukades av den i ett antal dagar. Helt oförklarligt för mig själv och mina närmaste som förärades några dikter från ingenstans. Misstänker att ett tillfälligt svårmod bara gav mig en jätteskjuts in i ordens lekrum. Drösvis med ord bara rann över mig och dansade fram i takt och rim. Jag spottade ut små dikter på löpande band. Som om någon hade tryckt på en knapp. En otroligt härlig känsla att försvinna in i en kreativ dimma och glömma allt annat. Egentligen spelar det mindre roll om det man får fram är bra eller dåligt, om det någonsin får se dagens ljus eller aldrig kommer läsas av någon annan. Det viktiga är att man får utlopp för det som man bär på och som kanske tynger ner en. Så fort en tanke blir ett uttalat ord blir det också konkret och verkligt. Det osagda finns inte men det sagda lever för alltid kvar.
Min fas tog snabbt slut. Lika tvärt som den började. Lastade av en massa känslor och tankar genom att konkretisera dem till ord och helt plötsligt var allt mycket lättare. Den första dikten fick ni läsa men resten har jag låst in. Kanske får de titta ut och dansa en sväng till nästa gång jag försvinner in i poesins land. Eller så lastar jag bara av ett lass till som får ligga och lagras ihop med de övriga.
Under tiden kommer jag återgå till det vanliga bloggandet. Tänker utmana mig själv med att vara med i Blogg100-utmaningen och försöka blogga dagligen i 100 dagar. Galet med tanke på min kreativa torka men det krävs lite galenskap om man ska förflytta gränser. Så stå ut med mig framöver. Kommer nog bli både högt & lågt och kort & långt och nytt & gammalt och lite av varje. Eller så går det med utmaningen som med nyårslöften. De håller i några dagar. I bästa fall.
I vår familj är vi tokiga i idrott. Nästan all idrott slukas frekvent. Okej då, kanske inte all, men merparten. Bara det handlar om tävling så är vi på. En bunt vinnarskallar är vi. Enligt familjens egna inofficiella stickprovs mätningar är jag vinnarskallarnas vinnarskalle. Jag är den som inte tävlar om jag inte är säker på en vinst. Ett påstående jag själv har myntat.
Som sådan har jag alltid tillhört laguppställningen. Det fattas bara annat. En given plats. Ett tydligt uppdrag. En i laget. Schyst kondis. Bra fart. Slitvarg. Målfokus. Skojig typ. Skrattar mycket. Har talang. Kanske lite uppkäftig. Gillar inte att stöpas i en form. Kan gnälla lite när det går dåligt men ger ändå allt på plan. Låter det bekant? Ni kanske känner igen typen? Klart ni gör. Jag är han. Fast en kvinnlig sådan. Okej, kanske inte just som han. Men nära.
Jaha, du vet, vi har kört det här spelsystemet ett tag och det håller inte riktigt. Vi behöver förnya oss. Ny laguppställning och ändrad speltaktik nästa säsong. Din spelartyp är inte helt given i laget så förbered dig på…bänken.
Bänkad! Jag?! Hur kan man bänka Zlatan?? Vinnarskallarnas vinnarskalle. Men det är så jag känner mig. Som en bänkad Zlatan. Lika arg som han skulle ha varit över att sitta på bänken. Lika otålig på att få komma in i spelet igen. Lika angelägen om att få tillhöra ett vinnande lag. Så hör upp alla tränare där ute, inte vill ni ha Zlatan på bänken? Eller?
I knopp och hjärta 