ord

Hur fritt är det fria ordet?

Det har jag undrat över ganska länge. Vi som bor i västvärlden vill nog tro att våra ord är fria att flöda hur de vill och när de vill. Att de kan föras fram när som helst och till vem som helst. Att de får uttrycka det vi verkligen tror på och står för. Men kan de det, låter vi dem verkligen flyga ut fritt? Skulle inte tro det. Några av oss kanske vågar göra det, av misstag eller av ren vilja, men den stora majoriteten håller i dem, väger dem och slutligen behåller dem för sig själva. I många fall är det säkert ett klokt val att tänka till innan man släpper iväg orden, så att ingen tar skada av dem, men ibland bör de flyga så att de förhindrar skada. För ni vet, ord kan linda in, såra och göra skada, det kan de, men de kan också göra nytta och säga ifrån, ifrågasätta, bekräfta, omhulda, smeka och ta ställning. De bör och ska flyga när de gör nytta och nytta gör de bara när de är fria. Så frigör dina ord oftare, låt dem flyga när de känner för det.

Du som har läst detta, fundera också över hur fria dina ord verkligen är? Hur ofta snyggar du till dem, rättar in dem i ledet och skickar ut dem enligt en förväntad och tillrättalagd mall? Hur ofta låter du dem ta ställning och spegla det du verkligen tycker eller känner? Hur ofta stannar de kvar och blir osagda eftersom det är lugnast så?

Fundera på det för det är viktigt. Det är viktigt att inte vara en tyst majoritet som inte tar ställning och säger ifrån när det är nödvändigt att göra det. Med det sagt tycker jag att ni ska läsa Emerich Roths debattartikel i Svenskan. Låt oss inte vara den tysta majoriteten och bara se på. Säg ifrån innan det är för sent.

Ord som betyder något

Poesi är ett innersta väsen. Det djupaste djupa. Känslor och tankar som har tyngd, som betyder något, som när de uttalas blottar ens själ. Alla bär vi på dem, de rytmiska orden, de som följer hjärtats slag. Vi vet att de finns där men vi vågar inte säga dem högt. Om vi säger dem så att andra hör kan vi bli bedömda, kanske rentav sårade. Så vi håller tyst om det allra innersta. Istället uttalar vi de ord som inte känns, som inte blottar en och som inte betyder något. Ord som inte följer livets rytm. Ord vi kan vara utan.

Det osagda finns inte

Det var ett tag sedan jag fick ihop ett inlägg. Vet inte riktigt vad som hände. Kände inte att jag hade något tema som jag kunde bita tag i eller kanske mer rätt uttryckt, som bet tag i mig. Oftast krävs det starka känslor för att jag ska gå igång. (Nej, jag menar inte det du tänker på utan mer att jag måste vara engagerad hela vägen. Oooops, menar inte så heller. Du fattar vad jag menar!)

Någonting var det som hände när jag famlade efter teman för helt plötsligt transformerades jag till en poet. Jag bara gled in i diktningens värld och uppslukades av den i ett antal dagar. Helt oförklarligt för mig själv och mina närmaste som förärades några dikter från ingenstans. Misstänker att ett tillfälligt svårmod bara gav mig en jätteskjuts in i ordens lekrum. Drösvis med ord bara rann över mig och dansade fram i takt och rim. Jag spottade ut små dikter på löpande band. Som om någon hade tryckt på en knapp. En otroligt härlig känsla att försvinna in i en kreativ dimma och glömma allt annat. Egentligen spelar det mindre roll om det man får fram är bra eller dåligt, om det någonsin får se dagens ljus eller aldrig kommer läsas av någon annan. Det viktiga är att man får utlopp för det som man bär på och som kanske tynger ner en. Så fort en tanke blir ett uttalat ord blir det också konkret och verkligt. Det osagda finns inte men det sagda lever för alltid kvar.

Min fas tog snabbt slut. Lika tvärt som den började. Lastade av en massa känslor och tankar genom att konkretisera dem till ord och helt plötsligt var allt mycket lättare. Den första dikten fick ni läsa men resten har jag låst in. Kanske får de titta ut och dansa en sväng till nästa gång jag försvinner in i poesins land. Eller så lastar jag bara av ett lass till som får ligga och lagras ihop med de övriga.

Under tiden kommer jag återgå till det vanliga bloggandet. Tänker utmana mig själv med att vara med i Blogg100-utmaningen och försöka blogga dagligen i 100 dagar. Galet med tanke på min kreativa torka men det krävs lite galenskap om man ska förflytta gränser. Så stå ut med mig framöver. Kommer nog bli både högt & lågt och kort & långt och nytt & gammalt och lite av varje. Eller så går det med utmaningen som med nyårslöften. De håller i några dagar. I bästa fall.

Ordens makt är stor

Att ordens makt är stor har jag verkligen fått bekräftat genom mitt debattinlägg i Aftonbladet. Vad man väljer att betona mest sätter tonen för hur man tolkar och läser resten av texten.

Som kommunikatör och marknadsförare kan jag detta utan och innan. Otaliga är de korrektursvängar som jag har varit med om i jakt på den perfekta rubriken. Ordvalet är helt avgörande för budskapets framgång. Den rätta målgruppen ska attraheras. När man träffar rätt ökar försäljningen och förtroendet. När man inte gör det handlar det oftast om att man inte var tydlig i sitt budskap och målgruppen uppfattade inte det man försökte säga.

Inlägget i Aftonbladet Debatt skrev jag för att jag ville få fram min syn på upploppen i förorten. Kände att det var hög tid för mig själv att ta ställning och föra fram min åsikt. Jag har ju levt i förorten sedan jag flyttade till Sverige. Min första tid var i en av de numera drabbade orterna, Jordbro, men det var på 70-talet då Sverige var ett annat land med en annan politik. Själv har jag klarat mig bra och kan formulera mig väl så jag kanske kan föra fram en annan vinkling på problemet. Det var min intention i alla fall. Jag satte mig ned och skrev ihop inlägget Att leva på skuggsidan. Blev otroligt glad över möjligheten att få den publicerad på bästa utrymmet man kan tänka sig, Aftonbladet Debatt. Vet ej om någonting slår detta. Hur många hobbydebattör får göra det som första debattinlägg?

Fantastiskt eller hur? När jag väl såg inlägget på aftonbladet.se/debatt blev jag lite överraskad över rubriken som Aftonbladet hade valt Att bränna en bil är ett rop på hjälp. Den var som ett lättare slag i magen. Aj! Hur tolkar man detta? Men det är ju mina ord. Nästan exakt. En liten variation bara. De är plockade från min text. Det Aftonbladet hade gjort var bara att betona just det specifika partiet. Den delen provocerar förmodligen mest och resulterar i fler klick än Att leva på skuggsidan hade gjort. Precis som jag själv alltid har jobbat med mina reklamannonser.

Själva rubrikvalet sätter tonen på debatten. Många reaktioner handlar om min uppmaning till våld och att det skulle vara synd om de som kastar sten och bränner bilar. Några tolkar min text som en vurm för SD, något som jag tydligen inte vågar erkänna för mig själv (chockerande). En del tycker att det är sådana som jag som ”förstår” för Sverige (av resten av kommentaren att döma gissar jag att det skulle stå ”förstör för Sverige” men jag väljer att läsa ”förstår” då det passar mig bättre). De flesta har läst och förstått. Många är otroligt positiva och uppmuntrande. Det bästa de har läst i frågan.

Nu försöker jag förstå hur man kan tolka en och samma text så olika? Är det så att man har en uppfattning innan man läser en text och bara läser och lägger på minnet det som bekräftar den egna uppfattningen? Kan en text någonsin förflytta någon annans synfältet om den inte är exakt samma som textskrivarens? Hade min text tolkats annorlunda om min egna rubrik hade lyfts upp högst på Aftonbladets debattsida? Skulle man uppfattat budskapet bättre eller sämre då? Hade Aftonbladet genererat lika många klick?

Det kommer jag förmodligen inte att få reda på men det får mig verkligen att tänka efter. Att behärska språket väl och att välja orden med omsorg är det mest kraftfulla vapnet en människa kan ha tillgång till. Slår stenkastning och bilbrännande med hästlängder. Likväl som ordval kan uppvigla och manipulera massorna så kan det också vara vägen ut ur elände och hopplöshet. Om jag ska uppmana ungdomarna i förorten till något så skulle det vara att byta ut stenarnas makt mot ordens. Det är mycket mer effektivt än något annat. Själv hade jag en fantastisk svenskalärare som uppmanade oss att alltid kritiskt granska det vi läser och hör. Hennes uppmaning har jag tagit tillvara.