Nu eller aldrig

Av en slump läste jag Alexander Erwiks inlägg idag. Har inte riktigt kunnat släppa det resten av dagen. Hur kommer det sig att det finns människor som provoceras av feminism 2014? Så till den milda grad att de hotar folk som vill rösta på Fi.

Funderar på om det är samma krafter som opponerar sig mot kvinnors lika värde i Sverige som i vanliga fall anklagar andra kulturer för att göra detsamma. Något säger mig att det är så. Människor som är emot det mesta och de flesta.

För mig har det alltid varit självklart att det ska råda jämlikhet mellan alla människor oavsett kön, etnicitet eller ras. Har inte reflekterat så mycket över Fi mer än att sakfrågan är viktig och att det är irriterande att vi fortfarande trampar vatten t o m i världens mest jämställda land. Ibland har jag retat mig på vissa feministers kategoriska och raljerande sätt. Det har gjort att jag inte har haft Fi som förstahandsval och istället vänt blickarna mot det som jag tycker är viktigare och mer akut problem att lösa, miljön.

Idag har jag absolut fått mig en tankeställare och tror att det gäller att hoppa på detta tåg nu innan det blir för sent. Det är verkligen mer än nödvändigt att rösta in Fi in i Riksdagen. Nu eller aldrig! De är inte perfekta, jag vet. De är oerfarna och de har mycket att lära. Men de behövs. För att sätta press på etablissemanget och för att bryta ny mark. Om det är någonstans ett feministiskt parti ska ta plats så borde det vara i världens mest jämställda land. Var annars? Nu har vi chansen att ta lead i frågan. Att sätta människovärdet högt på agendan. Lika självklart som kvinnlig rösträtt en gång i tiden.

Det känns verkligen som att Sverige har vaknat och att Sverige engagerar sig. Det är det här Sverige jag älskar! Ett Sverige som bryr sig och vågar ifrågasätta och förändra. Jag är så stolt över det som sker och helt övertygad om att vi skriver historia om någon vecka genom att bli det första landet i världen med feministisk representation i Riksdagen.

IMG_8004.PNG

Respektera mig 365 dagar om året

Är otroligt kluven inför specifika dagar som ska markera en viktig fråga. Den internationella kvinnodagen är inget undantag. Enligt mig ska alla dagar ha samma fokus på jämställdhetsfrågor.

Är uppvuxen med att kvinnor uppvaktas med blommor den 8 mars. I det kommunistiska Jugoslavien var alla kamrater med varandra och således på papperet likvärdiga. I arbetslivet, skolan och politiken gjordes det ingen skillnad mellan könen. I hemmen och i privatlivet var skillnaden däremot stor. Patriarkatet styrde 364 dagar om året och på den 365:e fick kvinnor uppskattning genom blombuketter eller tillställningar dagen till ära. Hyckleri, om ni frågar mig. Tanken är god men ihålig. Respektera mig för att jag är människa året om och inte för att jag är kvinna en dag om året.

Nu finns varken Jugoslavien eller det jämställda kamratskapet kvar längre men behovet av att lyfta kvinnofrågan är fortfarande högst relevant. Där har det inte hänt så mycket. Det som kanske är mest förvånande är att frågan är lika aktuell i Sverige, ett av världens mest jämställda länder (trodde vi ja men där gick vi bet) som den är i andra delar av världen. Det händer så lite att vi t o m backar i utvecklingen enligt mig.

Tyvärr är jag inte hoppfull när det gäller total jämställdhet heller, hen till trots. Så länge det finns människor som delar in oss i vi och dem kommer inte heller jämställdhet råda. Först när ALLA människor har ett lika värde och vi kan acceptera varandras olikheter kommer vi kanske också kunna närma oss en jämställdhet mellan könen. Inget som jag kommer få uppleva under min livstid dock. Om jag ska vara lite optimistisk och vi har tur så kanske våra barnbarn slipper uppmärksamma en spefik kvinnodag.

Med denna text vill jag inte på något sätt förminska behovet eller ansträngningarna som görs för att förbättra villkoren för så många flickor och kvinnor runt om i världen. Jag fattar att våra förutsättningar varierar oerhört. Det vi har uppnått här är en önskedröm för kvinnor i andra delar av världen. Mest är jag frustrerad över att det går för långsamt och att vägen mot målet är så lång och mödosam. Men den är inte omöjlig. Så steg för steg, dag för dag, alla dagar om året från och med nu.