I männens dåtid

Tillståndet från den ena dagen till den andra pendlar. Det följer utmaningarnas karaktär. Idag ansökte jag om ett nytt pass. Håret var fixat redan i lördags så den delen hade jag koll på. Resten kunde jag inte påverka. Sönderstressad från igår med lätt huvudvärk och svarta ringar under ögonen, då glasögon som vanligtvis täcker över det mörka inte får användas, fick jag till slut just ett sådant passfoto som jag försökte undvika. Lärdomen av detta är, som många gånger tidigare, att vissa saker kan man inte parera för. Det blir som det blir. I slutänden, vem bryr sig om mitt passfoto mer än jag själv.

För övrigt är det den internationella kvinnodagen idag. Under åren har dess existens väckt större och större irritation hos mig. Det går att följa i mina texter på detta tema, skrivna den 8 mars 201320142015 med undantag för 2016 då bloggen låg nere. Nu är vi här igen. Det är den 8 mars 2017. Vad har hänt sedan sist? Ingenting. Vi är där vi var senast. Fortfarande i männens dåtid. Att nå fram till grabbarnas nutid tycks omöjligt. Kommer krävas många kvinnodagar innan vi är ikapp.

Några inslag från vår gemensamma nutid:

  1. I ett av världens mest jämlika länder – Sverige
  2. IMG_7975I Serbien där en kvinna dödas var femte dag och där all statistik säger att kvinnor ligger efter på alla mätbara plan delas mängder av blombuketter ut idag.
    Grattis på kvinnodagen tjejer! Ni är uppskattade åtminstone en dag om året.
  3. En frisk fläkt och absolut en förebild på alla plan är Vedrana Rudan, en kroatiska som är modig, provokativ och rolig på samma gång. Oavsett om det handlar om sex, kyrka, nationalism, feminism eller politik, skräder hon inte orden. Hon sticker ut hakan. Utan pardon. Kostnaden, den står hon för själv. Texten hon skrev tillägnad dagens datum bränner ordentligt. Den är svårsmält till och med för mig. Hade så gärna översatt den till svenska men jag är varken skicklig eller modig nog. Ledsen för det. En hint kan ni få om jag säger att rubriken lyder ”Visa mig din mu*ta” . För er som förstår, håll till godo.

Respektera mig 365 dagar om året

Är otroligt kluven inför specifika dagar som ska markera en viktig fråga. Den internationella kvinnodagen är inget undantag. Enligt mig ska alla dagar ha samma fokus på jämställdhetsfrågor.

Är uppvuxen med att kvinnor uppvaktas med blommor den 8 mars. I det kommunistiska Jugoslavien var alla kamrater med varandra och således på papperet likvärdiga. I arbetslivet, skolan och politiken gjordes det ingen skillnad mellan könen. I hemmen och i privatlivet var skillnaden däremot stor. Patriarkatet styrde 364 dagar om året och på den 365:e fick kvinnor uppskattning genom blombuketter eller tillställningar dagen till ära. Hyckleri, om ni frågar mig. Tanken är god men ihålig. Respektera mig för att jag är människa året om och inte för att jag är kvinna en dag om året.

Nu finns varken Jugoslavien eller det jämställda kamratskapet kvar längre men behovet av att lyfta kvinnofrågan är fortfarande högst relevant. Där har det inte hänt så mycket. Det som kanske är mest förvånande är att frågan är lika aktuell i Sverige, ett av världens mest jämställda länder (trodde vi ja men där gick vi bet) som den är i andra delar av världen. Det händer så lite att vi t o m backar i utvecklingen enligt mig.

Tyvärr är jag inte hoppfull när det gäller total jämställdhet heller, hen till trots. Så länge det finns människor som delar in oss i vi och dem kommer inte heller jämställdhet råda. Först när ALLA människor har ett lika värde och vi kan acceptera varandras olikheter kommer vi kanske också kunna närma oss en jämställdhet mellan könen. Inget som jag kommer få uppleva under min livstid dock. Om jag ska vara lite optimistisk och vi har tur så kanske våra barnbarn slipper uppmärksamma en spefik kvinnodag.

Med denna text vill jag inte på något sätt förminska behovet eller ansträngningarna som görs för att förbättra villkoren för så många flickor och kvinnor runt om i världen. Jag fattar att våra förutsättningar varierar oerhört. Det vi har uppnått här är en önskedröm för kvinnor i andra delar av världen. Mest är jag frustrerad över att det går för långsamt och att vägen mot målet är så lång och mödosam. Men den är inte omöjlig. Så steg för steg, dag för dag, alla dagar om året från och med nu.