I vår familj är vi tokiga i idrott. Nästan all idrott slukas frekvent. Okej då, kanske inte all, men merparten. Bara det handlar om tävling så är vi på. En bunt vinnarskallar är vi. Enligt familjens egna inofficiella stickprovs mätningar är jag vinnarskallarnas vinnarskalle. Jag är den som inte tävlar om jag inte är säker på en vinst. Ett påstående jag själv har myntat.

Som sådan har jag alltid tillhört laguppställningen. Det fattas bara annat. En given plats. Ett tydligt uppdrag. En i laget. Schyst kondis. Bra fart. Slitvarg. Målfokus. Skojig typ. Skrattar mycket. Har talang. Kanske lite uppkäftig. Gillar inte att stöpas i en form. Kan gnälla lite när det går dåligt men ger ändå allt på plan. Låter det bekant? Ni kanske känner igen typen? Klart ni gör. Jag är han. Fast en kvinnlig sådan. Okej, kanske inte just som han. Men nära.

Jaha, du vet, vi har kört det här spelsystemet ett tag och det håller inte riktigt. Vi behöver förnya oss. Ny laguppställning och ändrad speltaktik nästa säsong. Din spelartyp är inte helt given i laget så förbered dig på…bänken.

Bänkad! Jag?! Hur kan man bänka Zlatan?? Vinnarskallarnas vinnarskalle. Men det är så jag känner mig. Som en bänkad Zlatan. Lika arg som han skulle ha varit över att sitta på bänken. Lika otålig på att få komma in i spelet igen. Lika angelägen om att få tillhöra ett vinnande lag. Så hör upp alla tränare där ute, inte vill ni ha Zlatan på bänken? Eller?