#blogg100

Vill hålla farten

Inser att jag har varit riktigt duktig och tränat regelbundet de senaste veckorna. Så fort jag får upp ett bra tempo händer något som drar tillbaka en. En förkylning, en sen dag på jobbet eller annat som gör att man bryter den positiva utvecklingskurvan. Hela helgen har jag gått runt och haft ont här och där i tron att det är träningsvärk det handlar om. Är inte helt säker på det nu. Imorse hade jag svårt att gå upp trots att jag la mig tidigt igår kväll. Ett tecken på att det kan vara något i kroppen. Tänker bortse från det och köra ett Body Combat pass. Orkar jag inte hoppar jag ut och åker hem och funkar det kör jag järnet och tvingar ut bacilluskerna ut ur kroppen. Vill inte ha ett avbrott nu när jag har fått upp farten. Håll tummarna!

Bakom vår mur har vi det bra

Vi har nyss firat minnet av den tyska murens fall till det avlägsna ljudet av drunknande människor i Medelhavet.

Tweet av Viktor Banke @ViktorBanke

Kort, koncist och talande om mänsklighetens förmåga att ständigt bygga nya murar. Vi bygger in oss och stänger dörrar. Vi som har det bra har inte råd att ta hand om de som inte har det lika bra. Vi som inte behöver riskera livet för att fly till något bättre vi bygger murar. Om vi stänger in oss slipper vi se eländet. På köper slipper vi också ta ansvar för att lösa problemen. Vi är med och skapar dem men vi löser dem ogärna. Bara det som är innanför murarna är vårt bekymmer. De är inte många med de är tillräckliga tycker vi.

Båt efter båt förliser. Tusentals människor förlorar livet och vi noterar det knappt. Hur många Estoniakatastrofer skall Medelhavet drabbas av innan vi tar tag i det? Skrämmande. Önskar mig att vi verkligen tänkte efter varje gång vi står inför möjligheten att välja att engagera oss eller inte göra det. Varje gång vi väljer att titta bort. Vi är inte oskyldiga till det som händer utanför våra uppbyggda murar. Bara för att det inte sker på vår lilla plätt betyder det inte att vi inte har med det att göra. Vi mästrar gärna andra, trycker på dem våra åsikter men helst på distans. Hemma vill vi ha det bekymmersfritt.

Du som tog dig tid att läsa denna text, ta dig också tid för att fundera över varifrån alla dessa strömmar av människor kommer, vart de är på väg och varför? Kunde du ha gjort något annorlunda så att de slapp sätta livet till för att ta sig hit? Tror du att de så gärna vill leva på våra bidrag att de riskerar livet för det? Vad kunde vi som kollektiv ha gjort för dem?

Det finns hur många frågor som helst att ställa. Inte säker på att det finns lika många tydliga lösningar. Däremot alldeles säker på att vi inte kommer lösa något så länge vi inte river våra murar och tar ansvar för vår egen delaktighet.

#Blogg100 inlägg 50

Vackert spel

Nu är den igång igen, fotbollssäsongen. Vågade mig ut till fotbollsplanen med vårjackan på. Lite väl modigt beslut av mig. De stora molnen stod mestadels i vägen för solstrålarna och då ångrade jag mitt beslut. Att jag aldrig lär mig. Jag vet ju att det alltid är mycket kallare på öppna fält. Ville tro på våren men den svek mig lite.

Premiärmatchen slutade med ett oavgjort resultat vilket är bättre än en förlust. Vi ställer om och hoppas på bättre utdelning nästa gång. Vackert var det trots kylan.

  

Obotligt grå

Konstig dag idag. På jobbet kände jag mig riktigt hängig. Som om någon satt på mitt huvud. En tyngd bara. Hade svårt att tänka för intensivt. Var inte ensam om det och flera av oss på gruppen har mått dåligt. Typiskt att det ska komma när helgen hägrar. Fick stå ut eftersom jag hade bokat tid hos frisören. Kunde inte vänta en dag till.

De gråa är skoningslösa. Man skulle kunna misstänka att det är de som tynger ned huvudet. Bara drygt fyra veckor sedan jag färgade utväxten och nu var den gråa randen alldeles för synlig. Tänkte göra något större denna gång i hopp att försvåra för det gråa håret. Var beredd på det mesta men efter resonemang med frisörskan blev det det gamla vanliga.

Finns tydligen inga behandlingar som hjälper tillräckligt mer än att sluta färga håret helt eller att bli blond. Varken det ena eller det andra lockar mig. Erbjöds en torrfärgsspray för 550 kr för att maskera utväxten tills jag kan färga på nytt. Kändes sådär så jag avstod. Istället slank jag in på Zara och investerade exakt samma summa i en lite kimonoliknande jacka. En mycket roligare placering. Kanske håller den borta några gråa.

Just bloom…

Dagens inlägg får gå i meditationens tecken och bestå av några vackra vårbilder. Ett yogapass under lunchen och några kloka ord upplästa av instruktören gjorde min dag.

A flower does not think of competing with another flower, it just blooms.

Tänk på det ni och ha en skön dag.

    

 

#Blogg100 dag 47

Dags att titta upp

Framför mig på bussen sitter en kvinna vars ena shoppingpåse glider ner under sätet. Jag ser att hon pratar i mobilen och har en beredskap på att säga till henne att inte glömma påsen innan hon eller jag stiger av. Tänkte att hon förmodligen inte märkte att den gled ned för att hon var så upptagen av samtalet. Plötsligt hoppar hon upp och förflyttar sig till en annan plats. Plockar ihop alla påsarna och slänger ned dem på sätet bredvid sig. Allt det där medan hon pratar i mobilen. Bla-bla-bla-bla-bla-bla, aha, bla-bla-bla-bla-bla-bla. Och så något som ett avslut. Hon tittar ned på mobilen och jag tänker nu lägger hon undan den i fickan. Nej det gör hon visst inte. Hon fortsätter prata. Bla-bla-bla-bla-bla. Hon pratar ganska högt och fokuserat. OK, säkert bröts samtalet och nu fullföljer hon det bara. En gång till ser det ut som om hon avslutar. Då så, tänker jag. Men hon fortsätter igen. Vet ej varför men nu börjar jag störa mig lite över hennes sätt som om hon vore en nonchalant tonåring som pratar högt om sina strapatser utan att bry sig om var hon befinner sig. Vad pratar hon egentligen om? Hör inte riktigt vad kvinnan säger men det låter som franska. Är det viktigt eller bara blaj för att fördriva resan? Pratar hon med en och samma person eller är det en massa olika samtal? Är det nu det händer? Hon förbereder sig för att stiga av. Påsarna är med. Hon har full koll på dem. Mobilen den är fortfarande i gång och samtalet det fortsätter. Bla-bla-bla-bla-bla…..Hon försvinner ut utan att sluta prata. 

Förundrad funderar jag över om hennes samtal var viktigt eller ej. Tänk om hon bara inte kunde sluta prata för att det var ett beroende. Att hon inte kan sitta på en buss utan att prata bort alla ensamma sekunder. Ser mig om i bussen där 8 av 10 personer sitter med en gamnacke och tittar ned i sina mobiler. De kanske inte pratar lika högt som kvinnan men deras fokus är tveklöst på mobilen. Vänder mig ut mot de passerande bilarna och börjar räkna hur många förare som sitter med mobilen i handen och kör. Blir rädd när jag ser hur många det faktiskt är. Vad har det blivit av oss? Mobilen har blivit vår bästa vän tillika vår värsta fiende. Den är alltid med. Som en napp. När vi behöver tröst. När vi inte vill vara med andra. Eller när vi inte förmår vara ensamma med oss själva. Den är framme i tid och otid. En ovana som i värsta fall skulle kunna kosta oss eller andra livet. Vad är det bra för? Känns inte alls som att vi i Sverige behöver fler verktyg som får oss att vända oss bort från varandra. Vi sänker blickarna när vi möter någon redan som det är. Nu tittar vi aldrig riktigt upp. Kanske dags att ändra på det vänner?

Nutid möter dåtid

Det där med analogt kontra digitalt. Utvecklingen har kommit långt. När det gäller foton så har det verkligen förändrats helt och hållet.

Förr i världen tog vi foton utan att ha en aning hur lyckat eller misslyckat det blev. Överraskningen kom när man hämtade ut foton från framkallningen. Det var så de blev varaktiga. Genom att framkallas på papper. Ville man ha fler foton som kompisen eller släkten skulle ta del av fick man framkalla kopior. Fotona hamnade i bästa fall i ett album eller i någon förvaringslåda. Vissa foton har man aldrig ens fått se.

Helt annat än dagens digitala foton. Numera fotar vi mängder av triviala saker och vi kan rensa, redigera och sprida dessa hur mycket vi vill. Själv bär jag runt på hundratals, kanske tusentals, digitala foton i fickan varje dag. Ändå hittar jag dem inte när jag vill visa någon något. Har inte heller hittat en bra form för hur ska spara dem på bästa sätt. Saknar också det där med att bläddra i album och skratta åt halvt lyckade foton på en själv, familjemedlemmar eller kompisar. För idag finns det inga misslyckade foton kvar.

Här om dagen hittade ett gammalt foto tillbaka till mig. Ett foto som jag aldrig har sett men som uppenbarligen har funnits i min killkompis fotoalbum. Nu har det efter typ 40 år tittar fram och nått mig. Tack vare våra numera vuxna barn har det förvandlats från analogt till digitalt. De har letat bevis på vår vänskap och grävt fram fotot. Det nya knyter ihop det gamla. Fick mig ett gott skratt av att se denna 70-talsuppställning. Kompisen, hans lillasyster, min lillebror, min supersmala pappa som ingen kan känna igen idag och så 12-åriga gängliga brokiga lilla jag. I puffärm, shorts, knästrumpor och träskor såklart. Mercan i bakgrunden är naturligtvis vår. Vad vore en jugge utan Merca på 70-talet. Så fruktansvärt roligt att se dåtid möta nutid! Skärmavbild 2015-04-14 kl. 17.57.14

Sociala medier ”doing good”

För länge sedan skrev jag ett inlägg om Sociala medier gone bad när medierna visar sig från sin sämsta sida. Det gör de rätt ofta. Hot, mobbing, nättroll och  annat missbruk av dessa medier skrämmer och solkar ned allt det positiva som också finns där. Idag vill jag hylla det goda.

Min helg har verkligen gått under temat sociala medier ”doing good”.

I lördags träffade jag för första gången en själsfrände. Vi fann varandra via denna blogg. Skrev om det för två dagar sedan Jag har träffat den riktiga Snövit. Precis en sådan matchning som är syftet med allt bloggande. Att hitta likasinnade som gillar det man skriver och som ser fram emot att läsa mera. Ibland, som i vårt fall, går det åt båda hållen eftersom vi båda skriver. Inga onda avsikter, bara gott!

Söndagen var onekligen en bekräftelse på hur fort det kan gå att få spridning och respons på något man skriver. Jag tittar på en intervju på en av de få hemspråkskanaler jag har tillgång till. Där får jag för första gången se Božo Vrećo, denna fantastiska människa, och blir helt och hållet betagen av honom och hans berättelse. Jag har aldrig hört hans musik eller ens vetat om att han existerar och nu sitter jag här och skriver ihop en text som jag vill att andra ska läsa En vacker vacker själ. För första gången ger jag mig på att översätta från svenska till mitt hemspråk så att Božo och andra kan läsa min kärleksförklaring till detta väsen. Skriver en liten hälsning på hans Facebooksida och länkar till min text. Det dröjde inte många minuter innan jag hade fått ett varmt tack och ett hjärta från Božo för att en kort stund senare ha ett helt inlägg där han uttrycker glädje över min hjärtliga text som han också länkar till.

Božo berörs av min text. Helt plötsligt har den lästs av massor av människor över hela världen och besöksstatistiken på bloggen slår nästan i taket (med mina mått mätt :)). Överträffas endast av mitt inlägg från Aftonbladets debattsida Att leva på skuggsidan. Alla Balkanländerna, halva västra Europa, något enstaka östland, USA  och en ensam person i Japan har läst mitt inlägg.

Underbart!

Vi hänger alla ihop. Detta osynliga nätverk ger oss möjlighet att sprida kärlek över gränserna. Att beröra varandra och att överbrygga alla avstånd. På några korta ögonblick är vi där vi vill vara. Intill varandra. En fantastisk möjlighet.

Om ni vill läsa mer om denna fascinerande man som har fängslat mig kan ni göra det i en artikel skriven om honom i The New York Times Cross-Dressing Singer Wins Hearts in Macho Bosnia.

En vacker vacker själ – Jedna divna divna duša

Vissa själar är ämnade för stora saker. De behövs utan att vi förstår det. De uppstår för att förändra oss. De tar kraft i det omöjliga. De river ner våra murar och våra barriärer. Deras kärlek är överväldigande och får även det kallaste hjärtat att kapitulera. En sådan underbar själ tillhör Božo Vrećo. Denna vackra kloka varelse slår undan alla våra fördomar bara genom att vara sig själv. Han verkar inom ett extremt traditionellt område där oddsen för hans framgång egentligen är så små att det näst intill skulle kunna anses vara omöjliga. Men genom att vara ärlig mot både sig själv och sin omgivning blir hans äkthet, värme och enorma talang svår att motstå. Han bryter normer utan att ha det som ett syfte. Han vill bara få vara sig själv. Och vi låter honom få vara det eftersom hans fina sorgliga kärlekssånger talar till oss. Jag är helt betagen. Låt mig introducera er för honom genom en av hans sånger Lejlija.

BOZO-VRECO-moj-sevdah-cover-e1421352410574

Neke duše su namenjene za velike stvari. One su nam potrebne i kada to ne shvatamo. Nastaju da bi nas promenile. One nalaze snagu u nemogućem. One ruše naše zidove i barijere. Njihova ljubav je opčinujuća i čini da i najhladnija srca kapituliraju pred njom. Takva jedna divna duša pripada Boži Vreći. Ovo lepo pametno biće razbija sve naše predrasude samo kroz to što je ono što jeste. On deluje u izuzetno tradicionalnom području gde su uslovi za njegov uspeh naprosto nemogući. Njegova autentičnost i prema sebi i nama čini da ne možemo odoliti toj njegovoj iskrenosti, toplini i velikom talentu. On ruši norme i da mu to nije svrha jer samo želi biti to što jeste. Mi mu to i dozvoljavamo kroz njegove divne tužne sevdalinke koje nas dodiruju. Ja sam opčinjena. Dozvolite mi da vam ga predstavim kroz pesmu Lejlija.

Jag har träffat den riktiga Snövit

Sociala medier är inte enbart av ondo. Mycket gott kan också komma ut ur dem. Man kan finna likasinnade som man har mycket gemensamt med. Genom min blogg och bekantas bekanta har jag lärt känna den riktiga Snövit, en tjej som är väldigt lik mig. Vi har enbart kommunicerat digitalt fram till idag då jag äntligen fick möjlighet att träffa henne live. Lite pirrigt och spännande att upptäcka om igenkänningen håller även i det verkliga livet. Det gjorde det.

Så nu har jag haft en härlig eftermiddag med många nya bekantskaper. Snövit och ett gäng juggetjejer samlade kring ett projekt som bara är i sin linda. Som sig bör när man är jugge avhandlade vi inte enbart projektet utan allt annat väsentligt mellan himmel och jord. Naturligtvis åt och drack vi gott till det. Något annat vore rent utav brottsligt för en jugge. Åker hem med värdinnans bok i handen. Ser fram emot att lära känna Snövit ännu mer och hitta likheter från min egen uppväxt som jugge i Sverige.

P.S. Snövit är en direkt översättning av namnet Snežana som faktiskt betyder Snövit. Så nu vet ni att den riktiga Snövit är jugge och feminist, heter Janson i efternamn och bor på Söder.