mobil

Påt’ igen

I min, för övrigt ganska händelsefattiga tillvaro, får man göra stor sak av små saker, så som att lyfta fram små skeenden på vägen till jobbet. Ni kanske tröttnar på mig snart men tänker att det kan vara intressant för er att veta var Bajenhalsduken befinner sig för dagen eller om städaren hejar på mig igen.

Idag vaknade jag inte av Jante utan av att en mobil vibrerar upprepat. Så där lite dovt. Känner på min egena mobil och förstår att det inte är den. Klockan är exakt 6:00. Det är för tidigt för mig. Maken stänger av sin på natten så det är inte hans. Återstår endast en rimlig förklaring och det är att det är grannens. Otroligt! Antingen så har jag oklanderlig hörsel, vilket är mindre troligt, eller så är det väldigt lyhört hos oss. Istället för Jante gör sig grannen tillkänna. 

På bussen och tunnelbanan var det lugnt. Får sittplats redan vid Skanstull. Även lugnt och nästa ödsligt på väg ut mot plattan. Väl där ser jag en ensam tjej, mitt på plattan. Hon har en ryggsäck med en hög vimpel. Börjar fundera på vad hon gör där denna okristliga tid. Demonstrerar hon? Vad vill hon? Vågar man gå nära? Bestämmer mig för att korsa plattan precis så diagonalt som möjligt vilket innebär att jag nästan går in i flickan. När jag närmar mig säger hon med en loj röst ”Kaffe?”. Jag tittar upp på henne och fattar inte riktigt var kaffet finns. ”Javisst.Vad handlar det om?” undrar jag. Flickan fortsätter lika lojt med att säga något i stil med ” Ett samarbete mellan Stockholms Stad och Vasakronan…” samtidigt som hon plockar fram en pappersmugg från något som ser ut som en ärm och börjar trycka på en liten pump någonstans i midjetrakten. Jag kan se att kaffet som rinner ned i muggen är varmt samtidigt som hon frågar mig om jag vill ha mjölk. Gissar att mjölken finns i en Oatleyförpackning som sticker upp lite ur en ficka. Väljer bort mjölken. Tar muggen, tackar för mig och lämnar den loja flickan kvar på plattan. Kaffet smakar inget vidare och jag grunnar över vad som var grejen. Budskapet gick inte fram riktigt.


Fortsätter vidare. Bajenhalsduken var på plats men städaren var någon annanstans. Något var i görningen i H&M’s skyltfönster men kunde inte riktigt avgöra vad det var de gjorde. Truddilutten från NK’s skyltfönster lät idag som tivolimusik i marshtakt. Marscherade förbi raskt.Inte helt säker på att det är den bästa metoden som får oss att stanna och titta mer noga på de exponerade varorna. Kan vara ett misstag av dem. Grön gubbe idag. Uppför trapporna och påt’ igen.

    Dags att titta upp

    Framför mig på bussen sitter en kvinna vars ena shoppingpåse glider ner under sätet. Jag ser att hon pratar i mobilen och har en beredskap på att säga till henne att inte glömma påsen innan hon eller jag stiger av. Tänkte att hon förmodligen inte märkte att den gled ned för att hon var så upptagen av samtalet. Plötsligt hoppar hon upp och förflyttar sig till en annan plats. Plockar ihop alla påsarna och slänger ned dem på sätet bredvid sig. Allt det där medan hon pratar i mobilen. Bla-bla-bla-bla-bla-bla, aha, bla-bla-bla-bla-bla-bla. Och så något som ett avslut. Hon tittar ned på mobilen och jag tänker nu lägger hon undan den i fickan. Nej det gör hon visst inte. Hon fortsätter prata. Bla-bla-bla-bla-bla. Hon pratar ganska högt och fokuserat. OK, säkert bröts samtalet och nu fullföljer hon det bara. En gång till ser det ut som om hon avslutar. Då så, tänker jag. Men hon fortsätter igen. Vet ej varför men nu börjar jag störa mig lite över hennes sätt som om hon vore en nonchalant tonåring som pratar högt om sina strapatser utan att bry sig om var hon befinner sig. Vad pratar hon egentligen om? Hör inte riktigt vad kvinnan säger men det låter som franska. Är det viktigt eller bara blaj för att fördriva resan? Pratar hon med en och samma person eller är det en massa olika samtal? Är det nu det händer? Hon förbereder sig för att stiga av. Påsarna är med. Hon har full koll på dem. Mobilen den är fortfarande i gång och samtalet det fortsätter. Bla-bla-bla-bla-bla…..Hon försvinner ut utan att sluta prata. 

    Förundrad funderar jag över om hennes samtal var viktigt eller ej. Tänk om hon bara inte kunde sluta prata för att det var ett beroende. Att hon inte kan sitta på en buss utan att prata bort alla ensamma sekunder. Ser mig om i bussen där 8 av 10 personer sitter med en gamnacke och tittar ned i sina mobiler. De kanske inte pratar lika högt som kvinnan men deras fokus är tveklöst på mobilen. Vänder mig ut mot de passerande bilarna och börjar räkna hur många förare som sitter med mobilen i handen och kör. Blir rädd när jag ser hur många det faktiskt är. Vad har det blivit av oss? Mobilen har blivit vår bästa vän tillika vår värsta fiende. Den är alltid med. Som en napp. När vi behöver tröst. När vi inte vill vara med andra. Eller när vi inte förmår vara ensamma med oss själva. Den är framme i tid och otid. En ovana som i värsta fall skulle kunna kosta oss eller andra livet. Vad är det bra för? Känns inte alls som att vi i Sverige behöver fler verktyg som får oss att vända oss bort från varandra. Vi sänker blickarna när vi möter någon redan som det är. Nu tittar vi aldrig riktigt upp. Kanske dags att ändra på det vänner?