Dags att titta upp

Framför mig på bussen sitter en kvinna vars ena shoppingpåse glider ner under sätet. Jag ser att hon pratar i mobilen och har en beredskap på att säga till henne att inte glömma påsen innan hon eller jag stiger av. Tänkte att hon förmodligen inte märkte att den gled ned för att hon var så upptagen av samtalet. Plötsligt hoppar hon upp och förflyttar sig till en annan plats. Plockar ihop alla påsarna och slänger ned dem på sätet bredvid sig. Allt det där medan hon pratar i mobilen. Bla-bla-bla-bla-bla-bla, aha, bla-bla-bla-bla-bla-bla. Och så något som ett avslut. Hon tittar ned på mobilen och jag tänker nu lägger hon undan den i fickan. Nej det gör hon visst inte. Hon fortsätter prata. Bla-bla-bla-bla-bla. Hon pratar ganska högt och fokuserat. OK, säkert bröts samtalet och nu fullföljer hon det bara. En gång till ser det ut som om hon avslutar. Då så, tänker jag. Men hon fortsätter igen. Vet ej varför men nu börjar jag störa mig lite över hennes sätt som om hon vore en nonchalant tonåring som pratar högt om sina strapatser utan att bry sig om var hon befinner sig. Vad pratar hon egentligen om? Hör inte riktigt vad kvinnan säger men det låter som franska. Är det viktigt eller bara blaj för att fördriva resan? Pratar hon med en och samma person eller är det en massa olika samtal? Är det nu det händer? Hon förbereder sig för att stiga av. Påsarna är med. Hon har full koll på dem. Mobilen den är fortfarande i gång och samtalet det fortsätter. Bla-bla-bla-bla-bla…..Hon försvinner ut utan att sluta prata. 

Förundrad funderar jag över om hennes samtal var viktigt eller ej. Tänk om hon bara inte kunde sluta prata för att det var ett beroende. Att hon inte kan sitta på en buss utan att prata bort alla ensamma sekunder. Ser mig om i bussen där 8 av 10 personer sitter med en gamnacke och tittar ned i sina mobiler. De kanske inte pratar lika högt som kvinnan men deras fokus är tveklöst på mobilen. Vänder mig ut mot de passerande bilarna och börjar räkna hur många förare som sitter med mobilen i handen och kör. Blir rädd när jag ser hur många det faktiskt är. Vad har det blivit av oss? Mobilen har blivit vår bästa vän tillika vår värsta fiende. Den är alltid med. Som en napp. När vi behöver tröst. När vi inte vill vara med andra. Eller när vi inte förmår vara ensamma med oss själva. Den är framme i tid och otid. En ovana som i värsta fall skulle kunna kosta oss eller andra livet. Vad är det bra för? Känns inte alls som att vi i Sverige behöver fler verktyg som får oss att vända oss bort från varandra. Vi sänker blickarna när vi möter någon redan som det är. Nu tittar vi aldrig riktigt upp. Kanske dags att ändra på det vänner?

2 reaktioner på ”Dags att titta upp

  1. Härom dagen skjutsade jag min son till köpcentrat där han skulle handla i en affär. Jag stannade i bilen och väntade på honom. Det var då jag upptäckte att jag glömt mobilen. För en sekund tänkte jag åka hem (ca en mil t.o.r) för att hämta mobilen men jag valde att stanna kvar på parkeringen. Flera gånger var jag med handen i fickan för att hämta mobilen, instinktivt, men den fanns ju inte där. Det var jättejobbigt att bara sitta där och stirra ut genom fönstret.

    Gilla

    1. Känner igen det där. Samtidigt är det en väckarklocka att tänka till. Varför kan vi inte bara ta det lugnt, se oss omkring, tänka, meditera? Bara vara. Vi är alla lite skadade av detta beteende.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s