sociala medier

Sociala medier ”doing good”

För länge sedan skrev jag ett inlägg om Sociala medier gone bad när medierna visar sig från sin sämsta sida. Det gör de rätt ofta. Hot, mobbing, nättroll och  annat missbruk av dessa medier skrämmer och solkar ned allt det positiva som också finns där. Idag vill jag hylla det goda.

Min helg har verkligen gått under temat sociala medier ”doing good”.

I lördags träffade jag för första gången en själsfrände. Vi fann varandra via denna blogg. Skrev om det för två dagar sedan Jag har träffat den riktiga Snövit. Precis en sådan matchning som är syftet med allt bloggande. Att hitta likasinnade som gillar det man skriver och som ser fram emot att läsa mera. Ibland, som i vårt fall, går det åt båda hållen eftersom vi båda skriver. Inga onda avsikter, bara gott!

Söndagen var onekligen en bekräftelse på hur fort det kan gå att få spridning och respons på något man skriver. Jag tittar på en intervju på en av de få hemspråkskanaler jag har tillgång till. Där får jag för första gången se Božo Vrećo, denna fantastiska människa, och blir helt och hållet betagen av honom och hans berättelse. Jag har aldrig hört hans musik eller ens vetat om att han existerar och nu sitter jag här och skriver ihop en text som jag vill att andra ska läsa En vacker vacker själ. För första gången ger jag mig på att översätta från svenska till mitt hemspråk så att Božo och andra kan läsa min kärleksförklaring till detta väsen. Skriver en liten hälsning på hans Facebooksida och länkar till min text. Det dröjde inte många minuter innan jag hade fått ett varmt tack och ett hjärta från Božo för att en kort stund senare ha ett helt inlägg där han uttrycker glädje över min hjärtliga text som han också länkar till.

Božo berörs av min text. Helt plötsligt har den lästs av massor av människor över hela världen och besöksstatistiken på bloggen slår nästan i taket (med mina mått mätt :)). Överträffas endast av mitt inlägg från Aftonbladets debattsida Att leva på skuggsidan. Alla Balkanländerna, halva västra Europa, något enstaka östland, USA  och en ensam person i Japan har läst mitt inlägg.

Underbart!

Vi hänger alla ihop. Detta osynliga nätverk ger oss möjlighet att sprida kärlek över gränserna. Att beröra varandra och att överbrygga alla avstånd. På några korta ögonblick är vi där vi vill vara. Intill varandra. En fantastisk möjlighet.

Om ni vill läsa mer om denna fascinerande man som har fängslat mig kan ni göra det i en artikel skriven om honom i The New York Times Cross-Dressing Singer Wins Hearts in Macho Bosnia.

Att sprida kärlek eller nonsens 

Man slutar inte att förvånas över vissa människors okritiska hantering av flöden som vi dagligen matas med via sociala medier. I grunden är alla dessa medier nonsensbärare eftersom man primärt ska roa sig och socialisera via dem. Samtidigt klarar de av att sprida andra mer innehållsrika och seriösa budskap. So far so good!

Däremot när folk skickar runt en massa strunt undrar man hur det står till hos vissa. ”Min enda önskan är att mitt barn är lyckligt!” Ja, vems är det inte??!! Finns det någon förälder som önskar annat? ”Dela om du älskar dina barn” Varför ska jag göra det? Finns det någon bland mina vänner som tvivlar på min kärlek till mina barn som jag behöver informera lite extra? Kanske är det meningen att jag ska skryta om att jag älskar dem. Om jag inte delar, betyder det då att jag inte älskar dem? Om man skulle vända på det självklara i uppmaningen och be föräldrar gilla om de inte älskar sina barn, vad hade hänt då?

Alla älskar alla på nätet. Kors och tvärs. Döttrar, söner, mammor, pappor, vänner och ovänner. Alla vet det redan. Vi sprider och sprider. På sociala medier i alla fall. Sprider vi kärlek eller nonsens i verkliga livet däremot, det är frågan.

Gör slut med sociala medier

Om ni tror att inget värt att skriva om händer mig så har ni fel. Fullt upp med många saker men utan ork att få ned dem i skrift. Min tidigare svacka i skrivandet kvarstår således. Har funderat på att dra mig ut ur sociala medier helt och testa på livet som det var förr. Tillbaka till det analoga livet. I bästa fall skulle jag kunna sträcka mig till att vara en voyeur och mindre av en aktör, om det nu skulle göra saken bättre. Helst vill jag bryta helt. Man blir både less på sig själv och andra. För många röster som vill höras samtidigt. För många bilder som slåss om samma uppmärksamhet. För få viktiga budskap att ta in. För lite tid att slösa bort på onödiga saker. Nog får vara nog. Behöver en tyst period.

Med detta sagt kommer jag bara höra av mig när jag bara MÅSTE få någonting sagt. Räkna med att det kan dröja ett tag.

IMG_8370.JPG

Överrösta mig om du kan

Det finns något sorgligt över vårt frenetiska användande av olika sociala medier. Vi flashar oss på olika sätt. Ropar ut våra förehavanden. Delar med oss av synpunkter och händelser hejvilt. Alla samtidigt. Se mig! Gilla mig! Bekräfta mig!

Detta beteende får mig att tänka på ett besök jag gjorde på äldsta sonens skola när han gick i fyran. Man kunde som förälder göra studiebesök och närvara vid lektionerna. Jag tyckte att det var spännande att dyka upp och se hur lektionerna fungerade. Man kan säga att de inte fungerade speciellt bra. Alla pratade i mun på varandra och ingen lyssnade på magistern. Det fanns ingen arbetsro värd namnet. Mitt tålamod prövades ett kort tag men sen kunde jag som vanligt inte hålla mig. Jag gick in och röt till. Det var helt oväntat. Barnen var vana vid magisterns otydliga ledarskap och en bestämd mamma som sa ifrån var något nytt. Nytt men effektivt. Det blev tyst i klassen!

Effekterna av att alla talade i mun på varandra märktes genom att sonen alltid var hes för han försökte överrösta alla andra som annars skulle överrösta honom. Dessutom hade han återkommande huvudvärk av den höga ljudnivån. Ett resultat av en ostrukturerad miljö där en stackars snäll och otydlig lärare inte lyckades få ordning på barnen. Mitt korta inhopp hade lämnat avtryck så till vida att en av kompisarna när det var som jobbigast i klassen frågade Fille om inte Filles mamma kunde komma tillbaka och hälsa på igen. De behövde någon som sa till och sa ifrån.

Jag kom inte tillbaka men en ny lärare med mer pondus ersatte den snälla ostrukturerade föregångaren. Efter en träff med talpedagogen konstaterade vi också att det inte fanns något problem med Filles röst. Han var ständigt hes för att han ville höras.

Vet inte riktigt varför jag berättar detta. Är inte heller säker på att det finns en bra lärdom att hämta i kopplingen mellan denna egenupplevda berättelse från skolan och vårt frenetiska användande av sociala medier mer än att vi både hör varandra bättre och blir mindre hesa om vi undviker att prata i mun på varandra. Varför vi vuxna människor har samma behov som 10-åringar att överrösta varandra förblir för mig en gåta.

Sociala medier ”gone bad”

Skärmavbild 2013-06-26 kl. 18.32.13Firade Midsommar med goda vänner. Massor av trevligheter och en hel del foton tagna. Ett av dem levererades via Facebook paketerat i en Photomaniaram. Klickar fram fotot för att se bättre och hamnar på en sida som jag inte kan klicka mig bort från. Lyckades varken backa ut eller välja bort detta. Reflekterade överhuvudtaget inte på vad det var för sida utan var mest irriterad över ett så ”påträngande” sätt där du mer eller mindre tvingas att trycka på en bekräftelseknapp för att ta dig ut ur sidan. Vet att jag borde ha varit mer redig och rationell och hittat annat sätt att ta mig ur situationen men det var jag inte just då. Var mest irriterad som sagt.

Kort efter detta misstag börjar jag få en massa mail med flörtinvitationer från intresserade killar. Det visade sig att jag utan mitt godkännande (eller åtminstone ett omedvetet sådant genom en feltryckning) har hamnat på en dejtingsajt som heter Zoosk. Så nu tvångsdejtar jag. Helt ooootrooooligt! Hur sjutton kan det gå till? Eftersom jag inte har varit inne på den sajten kan jag inte se vad det är för någonting dessa trånande killar ser. Hur mitt dejtingkonto ser ut. Själv misstänker jag att den har kopplat ihop mitt Facebookkonto till dejtingsidan. Helt utan mitt samtycke. Sjukt!

Genast försöker jag kontakta någon på Zoosk men detta företag verkar inte nåbart. Försöker avprenumerera mailet med alla dessa inviter men utan framgång. Har förstått att det finns en gräns på 10 dagar från avbokningstillfället innan mailen måste upphöra att komma och innan man kan anmäla detta vidare till andra instanser. Naturligtvis har jag blockerat applikationen på Facebook. Upptäcker samtidigt att Facebook inte heller är enkelt att kontakta. En djungel av knapptryckningar och specifika frågeställningar som man måste gräva sig igenom. Och ändå hittar jag ingenstans där just mitt specifika problem finns beskrivet. Det känns som att man medvetet försvårar kontakterna. Finns inget utrymme för fritextanmälan.

Nu väntar jag på att mailen ska upphöra att komma. Samtidigt börjar jag fundera över om alla dessa killar som ”Puzz”, ”Manuel” och ”Deluxlt43” verkligen existerar eller om de är autogenererade på samma sätt som mitt konto skapades. Ve och fasa om mitt namn på motsvarande sätt figurerar i någon killes mail där jag påstås vilja flörta med honom. Tänk om mailen upphör att komma till mig men ett konto med mitt namn och bild finns kvar på Zoosk?! Jag vill ju inte in på sidan och rota för då lär Zoosk uppfatta det som en bekräftelse och godkännande av mitt konto.

Hur kan man på ett seriöst sätt bedriva en verksamhet där du ”kidnappar” in användare? Tvingar in dem i din applikation. Det kan inte vara en affärsverksamhet med ett långsiktigt tänk. Eller så är det bara extremt dåliga utvecklare utan känsla för användarvänlighet som ligger bakom det hela? Hur som helst vill jag uppmana alla till att vara mycket mer försiktiga med de knapptryckningar ni gör även när ni befinner er på säker mark, vilket jag trodde att Facebook var. Såvida ni inte vill ”dejta” och ”flörta” frivilligt förståss.

Konsten att vända en kurva

Att livet går upp och ned är vi alla förtroliga med. En dålig händelse drar gärna med sig en till och så åker man utför. Har man flyt så har man mycket flyt och då leker livet. Ibland är det svårt att förstå vad det är som gör att det ena ger det andra. Handlar det om karma? Eller sitter det i huvudet? Högre makt eller öde? Kanske rent av slump, intuition eller magkänsla. I vilket fall som helst är det för mig en gåta hur vissa saker hänger ihop. Visst har jag som alla andra funderat över de stora sammanhangen i livet och pendlat mellan olika förklaringar utan att kunna finna svaret. Förmodar att det också så kommer att förbli. Facit lär man inte riktigt hitta innan allt är över.

Oavsett hur allt hänger ihop så finns det situationer i livet som är fantastiskt smutt sammansatta. Som idag. Vaknar med lätt huvudvärk och en viss nedslagenhet över hela arbetssökarsituationen. Trots en fantastiskt trevlig dag igår, full av nätverkande, kom jag hem med mer oro än hopp om snabba lösningar. På något vis lyckades de olika samtalen bara ytterligare befästa min oro över hur svårt det kommer vara att tränga igenom bruset. Suck. Pust. Skit. Jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Det är nu som det oförklarliga sker. Kraften som lyfter mig. Millimeter för millimeter. Steg för steg. Som på beställning träder mina fina vänner in. Några helt ovetandes om att deras budskap har en sådan precision och träffsäkert som om de hade läst mina tankar. Som små tecken till mig att rycka upp mig. Inte deppa ihop. Tänk på det som är viktigt i livet. Jobbet är bara en del av det, inte allt. Njut av det du har, av det fina livet har att erbjuda. Det otroliga är att uppmaningarna kommer i random form. Ett inlägg på Facebook. Lite senare ett uppmuntrande mejl. Några meddelanden. En lunchdejt. Och jag har glömt att det är jobbigt. Kan skönja ljuset.

Hur det än hänger ihop så funkar det. Universums krafter, eller ska jag kanske skriva sociala mediers krafter, och mina vänner har sett till att kurvan har ändrat riktning och är på väg upp igen. Var och en på sitt sätt. Precis det jag behövde höra levererades precis då jag behövde höra det. Man kan bli troende för mindre.