Tillståndet från den ena dagen till den andra pendlar. Det följer utmaningarnas karaktär. Idag ansökte jag om ett nytt pass. Håret var fixat redan i lördags så den delen hade jag koll på. Resten kunde jag inte påverka. Sönderstressad från igår med lätt huvudvärk och svarta ringar under ögonen, då glasögon som vanligtvis täcker över det mörka inte får användas, fick jag till slut just ett sådant passfoto som jag försökte undvika. Lärdomen av detta är, som många gånger tidigare, att vissa saker kan man inte parera för. Det blir som det blir. I slutänden, vem bryr sig om mitt passfoto mer än jag själv.

För övrigt är det den internationella kvinnodagen idag. Under åren har dess existens väckt större och större irritation hos mig. Det går att följa i mina texter på detta tema, skrivna den 8 mars 2013, 2014, 2015 med undantag för 2016 då bloggen låg nere. Nu är vi här igen. Det är den 8 mars 2017. Vad har hänt sedan sist? Ingenting. Vi är där vi var senast. Fortfarande i männens dåtid. Att nå fram till grabbarnas nutid tycks omöjligt. Kommer krävas många kvinnodagar innan vi är ikapp.

Några inslag från vår gemensamma nutid:

1. I ett av världens mest jämlika länder – Sverige
2. I Serbien där en kvinna dödas var femte dag och där all statistik säger att kvinnor ligger efter på alla mätbara plan delas mängder av blombuketter ut idag.
   Grattis på kvinnodagen tjejer! Ni är uppskattade åtminstone en dag om året.
3. En frisk fläkt och absolut en förebild på alla plan är Vedrana Rudan, en kroatiska som är modig, provokativ och rolig på samma gång. Oavsett om det handlar om sex, kyrka, nationalism, feminism eller politik, skräder hon inte orden. Hon sticker ut hakan. Utan pardon. Kostnaden, den står hon för själv. Texten hon skrev tillägnad dagens datum bränner ordentligt. Den är svårsmält till och med för mig. Hade så gärna översatt den till svenska men jag är varken skicklig eller modig nog. Ledsen för det. En hint kan ni få om jag säger att rubriken lyder ”Visa mig din mu*ta” . För er som förstår, håll till godo.