Vi har nyss firat minnet av den tyska murens fall till det avlägsna ljudet av drunknande människor i Medelhavet.

Tweet av Viktor Banke @ViktorBanke

Kort, koncist och talande om mänsklighetens förmåga att ständigt bygga nya murar. Vi bygger in oss och stänger dörrar. Vi som har det bra har inte råd att ta hand om de som inte har det lika bra. Vi som inte behöver riskera livet för att fly till något bättre vi bygger murar. Om vi stänger in oss slipper vi se eländet. På köper slipper vi också ta ansvar för att lösa problemen. Vi är med och skapar dem men vi löser dem ogärna. Bara det som är innanför murarna är vårt bekymmer. De är inte många med de är tillräckliga tycker vi.

Båt efter båt förliser. Tusentals människor förlorar livet och vi noterar det knappt. Hur många Estoniakatastrofer skall Medelhavet drabbas av innan vi tar tag i det? Skrämmande. Önskar mig att vi verkligen tänkte efter varje gång vi står inför möjligheten att välja att engagera oss eller inte göra det. Varje gång vi väljer att titta bort. Vi är inte oskyldiga till det som händer utanför våra uppbyggda murar. Bara för att det inte sker på vår lilla plätt betyder det inte att vi inte har med det att göra. Vi mästrar gärna andra, trycker på dem våra åsikter men helst på distans. Hemma vill vi ha det bekymmersfritt.

Du som tog dig tid att läsa denna text, ta dig också tid för att fundera över varifrån alla dessa strömmar av människor kommer, vart de är på väg och varför? Kunde du ha gjort något annorlunda så att de slapp sätta livet till för att ta sig hit? Tror du att de så gärna vill leva på våra bidrag att de riskerar livet för det? Vad kunde vi som kollektiv ha gjort för dem?

Det finns hur många frågor som helst att ställa. Inte säker på att det finns lika många tydliga lösningar. Däremot alldeles säker på att vi inte kommer lösa något så länge vi inte river våra murar och tar ansvar för vår egen delaktighet.

#Blogg100 inlägg 50