Nutid möter dåtid

Det där med analogt kontra digitalt. Utvecklingen har kommit långt. När det gäller foton så har det verkligen förändrats helt och hållet.

Förr i världen tog vi foton utan att ha en aning hur lyckat eller misslyckat det blev. Överraskningen kom när man hämtade ut foton från framkallningen. Det var så de blev varaktiga. Genom att framkallas på papper. Ville man ha fler foton som kompisen eller släkten skulle ta del av fick man framkalla kopior. Fotona hamnade i bästa fall i ett album eller i någon förvaringslåda. Vissa foton har man aldrig ens fått se.

Helt annat än dagens digitala foton. Numera fotar vi mängder av triviala saker och vi kan rensa, redigera och sprida dessa hur mycket vi vill. Själv bär jag runt på hundratals, kanske tusentals, digitala foton i fickan varje dag. Ändå hittar jag dem inte när jag vill visa någon något. Har inte heller hittat en bra form för hur ska spara dem på bästa sätt. Saknar också det där med att bläddra i album och skratta åt halvt lyckade foton på en själv, familjemedlemmar eller kompisar. För idag finns det inga misslyckade foton kvar.

Här om dagen hittade ett gammalt foto tillbaka till mig. Ett foto som jag aldrig har sett men som uppenbarligen har funnits i min killkompis fotoalbum. Nu har det efter typ 40 år tittar fram och nått mig. Tack vare våra numera vuxna barn har det förvandlats från analogt till digitalt. De har letat bevis på vår vänskap och grävt fram fotot. Det nya knyter ihop det gamla. Fick mig ett gott skratt av att se denna 70-talsuppställning. Kompisen, hans lillasyster, min lillebror, min supersmala pappa som ingen kan känna igen idag och så 12-åriga gängliga brokiga lilla jag. I puffärm, shorts, knästrumpor och träskor såklart. Mercan i bakgrunden är naturligtvis vår. Vad vore en jugge utan Merca på 70-talet. Så fruktansvärt roligt att se dåtid möta nutid! Skärmavbild 2015-04-14 kl. 17.57.14