Måndag morgon. Vaknar två minuter före utsatt tid med de senaste drömmarna i färskt minne. Vissa drömmar sätter sig. I natt trodde jag mig träffa någon kär som inte längre finns ibland oss i min pappas frisörsalong som inte heller längre finns. Lämnar Stockholm för att istället springa ensam och rädd hemåt längs med Belgrads mörka breda boulevarder. Skulle ta en buss som inte kom. Helt plötsligt är drömmen slut och jag vet inte om jag kom fram dit jag skulle men helt klart innehöll den många inte. 

Tillbaka i realiteten äter jag en banan. Klär mig och går ut i kylan. In på bussen som faktiskt kommer och för ovanlighetens skull inte alls är överfull. Den rullar smidigt förbi de långa bilköerna. När vi anländer till Gullmars passar jag på att köpa nytt månadskort för att därefter ansluta mig till det människohav av återvända sportlovsfirare som förflyttar sig ned för trappan till tunnelbanan. Stiger på tåget som förblir stillastående. Det kan inte åka vidare. I utropet säger de att det är på grund av ett sjukdomsfall vid Medborgarplatsen. Vi väntar. Som i en honör till den sjuke. Mina tankar går till personen som var på väg någonstans denna tidiga måndag morgon, förmodligen arbetet, för att sedan det första hen gör falla ihop på tunnelbanan. Ambulanssirenerna hörs ända upp till oss. Någon minut senare rullar vi igen. Stiger av och korsar som vanligt plattan. På vägen passerar jag, som det flesta andra dagar, uteliggaren med Bajenhalsduk. Han sitter allt som oftast på samma ställe. Har hört honom hosta rejält, och de dagar han inte varit där, funderat om någonting kan ha hänt honom. Denna morgon möts våra blickar. Innan jag passerar vill jag ropa ut ”Heja Bajen!” men tror inte att det skulle göra någon skillnad. En dag kanske jag stannar till och ger honom en slant bara för halsdukens skull. Varför sitter han inte på Söder tänker jag men i samma ögonblick inser jag att det förmodligen finns många fler uteliggare med Bajenhalsduk där än här. Fortsätter vidare in under tak där en dekoratör sitter i H&M’s skyltfönstret och skrapar bort dekaler från glasrutan. Dekalerna verkar sitter riktigt hårt och man kan se att det krävs mycket kraft och tålamod för att få ned dem. Får flashbacks till tiden då jag producerade material till skyltfönster och ville undvika samma besvär. Några meter bort ser jag städaren som sköter om denna yta. Ser honom dagligen. Även våra blickar möts och jag vill säga hej men gör det inte. Känner han igen just mig av alla de mörka figurer som springer förbi här varje morgon eller är vi bara en grå massa för honom? Vet ej. Kanske hejar jag nästa gång. Passerar förbi NK’s skyltfönster som skrudar om idag, går över gatan utan att behöva vänta på grön gubbe, rundar hörnet vid McDonalds och passerar in genom porten. Någon trappa upp är jag framme. En ny vecka har börjat.