Det dystra och det glada

Brottas mellan att skriva om något viktigt och krävande eller roligt och lättsamt. Å ena sidan å andra sidan. Mitt vanliga tillstånd ger sig till känna. Vilket ben ska jag stå på? Uppenbart långa pendelavstånd mellan ytterligheterna i min personlighet. För att avvärja långa överväganden bestämmer jag mig för att köra både och idag.

Det dystra och det glada

Är jag. Är du. Är vi. Båda sidorna finns i oss.

Det dystra

Börjar med det viktiga och krävande genom att lyfta upp en krönika i Expressen som har skrivits av en annan Billan rättare sagt Bilan Osman. Mycket välskrivet om avhumanisering av flyktingar.

Kropp nummer 132. Det är allt som står på hans kista. Och jag vill mer än någonting annat berätta om honom. Jag vill berätta om hans förhoppningar och hans mål. Jag vill berätta om allt han förlorade i flykten, om musiken han lyssnade på, hans drömmar om att bli författare, läkare eller om hur han än var för ung för att veta vad han ville bli.

Bilan Osman

När vi degraderar individer till siffror blir det enklare för oss att inte ta ansvar för deras öden. Ingen människa vill enbart vara en siffra i statistiken. Inte du. Inte jag. Inte de heller. Därför kan vi inte vända bort våra huvuden när någon ropar på hjälp. Vi måste orka bry oss om varandra. Om vi vill vara människor.

Det glada

Det roliga och lättsamma får representeras av att det är HEEELG!!!! En extra ledig dag dessutom! Firas med lite humpa-bumpa balkan-latinomusik av Goran Bregovic och Gipsy Kings. Tillåtet att dansa och sjunga med!

Bakom vår mur har vi det bra

Vi har nyss firat minnet av den tyska murens fall till det avlägsna ljudet av drunknande människor i Medelhavet.

Tweet av Viktor Banke @ViktorBanke

Kort, koncist och talande om mänsklighetens förmåga att ständigt bygga nya murar. Vi bygger in oss och stänger dörrar. Vi som har det bra har inte råd att ta hand om de som inte har det lika bra. Vi som inte behöver riskera livet för att fly till något bättre vi bygger murar. Om vi stänger in oss slipper vi se eländet. På köper slipper vi också ta ansvar för att lösa problemen. Vi är med och skapar dem men vi löser dem ogärna. Bara det som är innanför murarna är vårt bekymmer. De är inte många med de är tillräckliga tycker vi.

Båt efter båt förliser. Tusentals människor förlorar livet och vi noterar det knappt. Hur många Estoniakatastrofer skall Medelhavet drabbas av innan vi tar tag i det? Skrämmande. Önskar mig att vi verkligen tänkte efter varje gång vi står inför möjligheten att välja att engagera oss eller inte göra det. Varje gång vi väljer att titta bort. Vi är inte oskyldiga till det som händer utanför våra uppbyggda murar. Bara för att det inte sker på vår lilla plätt betyder det inte att vi inte har med det att göra. Vi mästrar gärna andra, trycker på dem våra åsikter men helst på distans. Hemma vill vi ha det bekymmersfritt.

Du som tog dig tid att läsa denna text, ta dig också tid för att fundera över varifrån alla dessa strömmar av människor kommer, vart de är på väg och varför? Kunde du ha gjort något annorlunda så att de slapp sätta livet till för att ta sig hit? Tror du att de så gärna vill leva på våra bidrag att de riskerar livet för det? Vad kunde vi som kollektiv ha gjort för dem?

Det finns hur många frågor som helst att ställa. Inte säker på att det finns lika många tydliga lösningar. Däremot alldeles säker på att vi inte kommer lösa något så länge vi inte river våra murar och tar ansvar för vår egen delaktighet.

#Blogg100 inlägg 50