55 år tillsammans. I vått och torrt! Två motsatser som fann varandra och håller ihop genom åren. Det är roligt hur det hänger ihop det där med att komplettera varandra. De är skyldiga till mycket dessa två. Bland annat till det stora modiga steget att flytta till Sverige för 45 år sedan. Det bästa beslutet någonsin! Är inte säker på att jag hade vågat samma sak idag. Glad att ni vågade. Grattis till er!
Från hjärtat
Rakt nedstigande led
Har gått runt och trott att jag kanske är hypokondriker. Ständigt känt efter och ofta känt igen symptom. På senare tid mer och mer. Ända sedan i somras när jag drog på mig det där långdragna eländet har ingenting varit helt som det ska. Den som en gång har haft en allvarlig sjukdom är aldrig riktigt fri från oro. Man förstår att man är sig själv närmast och om man inte är vaksam nog kanske någonting går en förbi. Det vill man inte ska ske. Samtidigt vill man inte oroa sig i onödan. Framför allt inte projecera någonting som inte finns. Om man dessutom är en som biter ihop även om det gör ont blir det svårt för andra att förstå när man väl beklagar sig. Har känt mig lite som en bluff när jag har försökt förklara för mina närmaste att allt inte är helt optimalt hos mig.
Som tur är har jag lärt mig att lyssna på kroppen och att inte ge upp om jag tror att något är fel. Såg till att boka tid hos läkare och kolla upp allt. Gjorde det i veckan och skulle vänta på svar. Nu blev det inte riktigt så lång väntetid. Blev tvungen att ta mig in och kolla upp läget redan idag. Tursamt nog hade min läkare jouren och mitt snabba återbesök resulterade i att jag fick med mig medicin hem. Provsvaren visade sig vara bra men blodtrycket för högt. Det där genlotteriet spelar en ett spratt igen. Ett rakt nedstigande led på detta.
Första lediga dagen kunde ha gått lite bättre. Nu är det som det är. Satsar på de kommande dagarna istället. Har en del roliga saker att se fram emot.
Det dystra och det glada
Brottas mellan att skriva om något viktigt och krävande eller roligt och lättsamt. Å ena sidan å andra sidan. Mitt vanliga tillstånd ger sig till känna. Vilket ben ska jag stå på? Uppenbart långa pendelavstånd mellan ytterligheterna i min personlighet. För att avvärja långa överväganden bestämmer jag mig för att köra både och idag.
Det dystra och det glada
Är jag. Är du. Är vi. Båda sidorna finns i oss.
Det dystra
Börjar med det viktiga och krävande genom att lyfta upp en krönika i Expressen som har skrivits av en annan Billan rättare sagt Bilan Osman. Mycket välskrivet om avhumanisering av flyktingar.
Kropp nummer 132. Det är allt som står på hans kista. Och jag vill mer än någonting annat berätta om honom. Jag vill berätta om hans förhoppningar och hans mål. Jag vill berätta om allt han förlorade i flykten, om musiken han lyssnade på, hans drömmar om att bli författare, läkare eller om hur han än var för ung för att veta vad han ville bli.
Bilan Osman
När vi degraderar individer till siffror blir det enklare för oss att inte ta ansvar för deras öden. Ingen människa vill enbart vara en siffra i statistiken. Inte du. Inte jag. Inte de heller. Därför kan vi inte vända bort våra huvuden när någon ropar på hjälp. Vi måste orka bry oss om varandra. Om vi vill vara människor.
Det glada
Det roliga och lättsamma får representeras av att det är HEEELG!!!! En extra ledig dag dessutom! Firas med lite humpa-bumpa balkan-latinomusik av Goran Bregovic och Gipsy Kings. Tillåtet att dansa och sjunga med!
Mot ljuset
Våren har kommit. Med den kommer inte enbart grönskan utan också det efterlängtade ljuset. Nu vaknar vi nordbor ur vårt ide. Vi tittar ut i ljuset och hoppas få stanna kvar där tills hösten kommer. Efter en lång mörk vinter är vi värda en lång ljus sommar. Gärna en varm sådan. Ladda batterierna för att klara en ny mörk vinter fram till nästa vår och sommar. Och så rullar det på…. Mot solen och ljuset mina vänner.
Res med de bästa
De är grymma Malin och Dario. Inte bara för att de är världens sötaste kärlekspar som reser massor utan för att de dokumenterar sina resor bättre än någon annan. Varje viktigt landmärke har signerats med en pussbild av dem och varje resa har förärats med en film som skulle kunna konkurrera ut vilken reklamfilm som helst. Vi som inte reser med fysiskt får resa med i filmerna istället. Verkligen något att visa upp för barnen och barnbarnen när den tiden kommer.
Nyfiken på den senaste? Häng med dem till Paris….
Om ni vill åka med på fler häftiga resor med dessa två titta in här. Finns även på DarioLDarioL-YouTube.
En stor dag
Mina söner är mitt allt. Den stora meningen med livet. Färdigfostrade av tigermamman som nu kan dra sig tillbaka och se på när de bygger upp sina liv. 
Känner mig nöjd med resultatet. Vi gjorde vårt bästa gubben och jag. Nu är det upp till dem att förvalta det vi har påbörjat.
Även små älsklingar blir stora en dag. Extra högtidligt att vår yngsta fyller 25 idag. En vuxen man med hela framtiden i sin hand. För mig kommer han dock alltid att vara den där söta spralliga grabben som får hjärtat att sprängas av kärlek varje gång jag får en puss.
Vår solstråle och största gåva. Grattis älskade son! Dörren till vuxenlivet är öppen. Ta för dig!
Dario ❤️ Malin
Ni två… Världens finaste par. Kära och på upptäcksfärd genom livet. Tänk så mycket man kan hinna med på (snart) tre år. Och mer blir det. Misstänker att ni faktiskt är skapta för varann. Tvillingsjälar. Yin och yang. Få förunnat att ha sådan tur. Och vi är jätteglada för er skull. Så håll i varandra och fortsätt pussas var ni än är i livet eller i världen.
Paris
Tanzania
Venedig
Abisko
Tokyo
Stintino
Rom
New York
Bakom vår mur har vi det bra
Vi har nyss firat minnet av den tyska murens fall till det avlägsna ljudet av drunknande människor i Medelhavet.
Tweet av Viktor Banke @ViktorBanke
Kort, koncist och talande om mänsklighetens förmåga att ständigt bygga nya murar. Vi bygger in oss och stänger dörrar. Vi som har det bra har inte råd att ta hand om de som inte har det lika bra. Vi som inte behöver riskera livet för att fly till något bättre vi bygger murar. Om vi stänger in oss slipper vi se eländet. På köper slipper vi också ta ansvar för att lösa problemen. Vi är med och skapar dem men vi löser dem ogärna. Bara det som är innanför murarna är vårt bekymmer. De är inte många med de är tillräckliga tycker vi.
Båt efter båt förliser. Tusentals människor förlorar livet och vi noterar det knappt. Hur många Estoniakatastrofer skall Medelhavet drabbas av innan vi tar tag i det? Skrämmande. Önskar mig att vi verkligen tänkte efter varje gång vi står inför möjligheten att välja att engagera oss eller inte göra det. Varje gång vi väljer att titta bort. Vi är inte oskyldiga till det som händer utanför våra uppbyggda murar. Bara för att det inte sker på vår lilla plätt betyder det inte att vi inte har med det att göra. Vi mästrar gärna andra, trycker på dem våra åsikter men helst på distans. Hemma vill vi ha det bekymmersfritt.
Du som tog dig tid att läsa denna text, ta dig också tid för att fundera över varifrån alla dessa strömmar av människor kommer, vart de är på väg och varför? Kunde du ha gjort något annorlunda så att de slapp sätta livet till för att ta sig hit? Tror du att de så gärna vill leva på våra bidrag att de riskerar livet för det? Vad kunde vi som kollektiv ha gjort för dem?
Det finns hur många frågor som helst att ställa. Inte säker på att det finns lika många tydliga lösningar. Däremot alldeles säker på att vi inte kommer lösa något så länge vi inte river våra murar och tar ansvar för vår egen delaktighet.
#Blogg100 inlägg 50
Just bloom…
Dagens inlägg får gå i meditationens tecken och bestå av några vackra vårbilder. Ett yogapass under lunchen och några kloka ord upplästa av instruktören gjorde min dag.
A flower does not think of competing with another flower, it just blooms.
Tänk på det ni och ha en skön dag.
#Blogg100 dag 47
Sociala medier ”doing good”
För länge sedan skrev jag ett inlägg om Sociala medier gone bad när medierna visar sig från sin sämsta sida. Det gör de rätt ofta. Hot, mobbing, nättroll och annat missbruk av dessa medier skrämmer och solkar ned allt det positiva som också finns där. Idag vill jag hylla det goda.
Min helg har verkligen gått under temat sociala medier ”doing good”.
I lördags träffade jag för första gången en själsfrände. Vi fann varandra via denna blogg. Skrev om det för två dagar sedan Jag har träffat den riktiga Snövit. Precis en sådan matchning som är syftet med allt bloggande. Att hitta likasinnade som gillar det man skriver och som ser fram emot att läsa mera. Ibland, som i vårt fall, går det åt båda hållen eftersom vi båda skriver. Inga onda avsikter, bara gott!
Söndagen var onekligen en bekräftelse på hur fort det kan gå att få spridning och respons på något man skriver. Jag tittar på en intervju på en av de få hemspråkskanaler jag har tillgång till. Där får jag för första gången se Božo Vrećo, denna fantastiska människa, och blir helt och hållet betagen av honom och hans berättelse. Jag har aldrig hört hans musik eller ens vetat om att han existerar och nu sitter jag här och skriver ihop en text som jag vill att andra ska läsa En vacker vacker själ. För första gången ger jag mig på att översätta från svenska till mitt hemspråk så att Božo och andra kan läsa min kärleksförklaring till detta väsen. Skriver en liten hälsning på hans Facebooksida och länkar till min text. Det dröjde inte många minuter innan jag hade fått ett varmt tack och ett hjärta från Božo för att en kort stund senare ha ett helt inlägg där han uttrycker glädje över min hjärtliga text som han också länkar till.
Božo berörs av min text. Helt plötsligt har den lästs av massor av människor över hela världen och besöksstatistiken på bloggen slår nästan i taket (med mina mått mätt :)). Överträffas endast av mitt inlägg från Aftonbladets debattsida Att leva på skuggsidan. Alla Balkanländerna, halva västra Europa, något enstaka östland, USA och en ensam person i Japan har läst mitt inlägg.
Underbart!
Vi hänger alla ihop. Detta osynliga nätverk ger oss möjlighet att sprida kärlek över gränserna. Att beröra varandra och att överbrygga alla avstånd. På några korta ögonblick är vi där vi vill vara. Intill varandra. En fantastisk möjlighet.
Om ni vill läsa mer om denna fascinerande man som har fängslat mig kan ni göra det i en artikel skriven om honom i The New York Times Cross-Dressing Singer Wins Hearts in Macho Bosnia.
I knopp och hjärta 
