ärva

Rakt nedstigande led

Har gått runt och trott att jag kanske är hypokondriker. Ständigt känt efter och ofta känt igen symptom. På senare tid mer och mer. Ända sedan i somras när jag drog på mig det där långdragna eländet har ingenting varit helt som det ska. Den som en gång har haft en allvarlig sjukdom är aldrig riktigt fri från oro. Man förstår att man är sig själv närmast och om man inte är vaksam nog kanske någonting går en förbi. Det vill man inte ska ske. Samtidigt vill man inte oroa sig i onödan. Framför allt inte projecera någonting som inte finns. Om man dessutom är en som biter ihop även om det gör ont blir det svårt för andra att förstå när man väl beklagar sig. Har känt mig lite som en bluff när jag har försökt förklara för mina närmaste att allt inte är helt optimalt hos mig.

Som tur är har jag lärt mig att lyssna på kroppen och att inte ge upp om jag tror att något är fel. Såg till att boka tid hos läkare och kolla upp allt. Gjorde det i veckan och skulle vänta på svar. Nu blev det inte riktigt så lång väntetid. Blev tvungen att ta mig in och kolla upp läget redan idag. Tursamt nog hade min läkare jouren och mitt snabba återbesök resulterade i att jag fick med mig medicin hem. Provsvaren visade sig vara bra men blodtrycket för högt. Det där genlotteriet spelar en ett spratt igen. Ett rakt nedstigande led på detta.

Första lediga dagen kunde ha gått lite bättre. Nu är det som det är. Satsar på de kommande dagarna istället. Har en del roliga saker att se fram emot.

Något som går i arv

Med stigande ålder har jag blivit mer och mer lik mina föräldrar. Chockerande lik i vissa sammanhang. Ibland skrämmer jag mig själv när jag upptäcker en rörelse, grimas eller egenskaper som jag starkt förknippar med någon av dem. Vissa upptäckter är bara positiva och vissa är mindre smickrande. Kan vara något man har retat sig på hos föräldrarna som man nu själv har anammat. Förmodligen med den effekten att samma något istället retar mina barn som får se upp så att detta något inte dyker upp hos dem om ett antal år.

Rent fysiska likheter blir mer uppenbara av åldrandet. Det var mycket svårare att se likheter mellan en själv som ung och en delvis åldrad förälder. En av mina vänner, hon kommer säkert känns igen sig här, utryckte en gång att ju äldre hon blir i ålder desto närmare är hon sin mamma i ålder. Hennes mamma var ung när hon fick henne så den där skillnaden krympte med bådas stigande ålder. Så känns det även med dessa egendomligheten som man känner igen.

Själv var jag hos husläkaren idag, som råkar vara både mina föräldrars och hela min familjs husläkare, och han har full koll på vår genetik. Inser att jag lider av precis samma krämpor och utvecklar precis samma sjukdomar som min mamma. Och då har vi levt väldigt olika liv som borde ha lämnat större spår och gjort större skillnad mellan oss. Men icke, vi är nästan identiska istället. Sitter nu och funderar över vilka av dessa egenskaper som har gått i arv verkligen är bra och vilka som är mindre bra. Vill det sig illa kan man ha ärvt en cocktail av dåliga egenskaper från båda och har man tur kanske man har det bästa av det bästa. Återstår att se hur mycket starkare arv är än miljö.