Allvar

Love to hate – på gränsen till sammanbrott

Efter denna fredag vet jag inte om jag hatar att älska eller älskar att hata detta land. Ibland bara älskar jag det och ibland bara hatar jag det. Den som känner mig väl vet att jag ogillar byråkrati. Om det dessutom är helt ologiska krav som ska genomföras kommer jag slå bakut. Eftersom jag har dubbelt medborgarskap har jag behov av serbiska handlingar. Mitt ID-kort löper ut i november så jag bestämde mig för att förnya det nu när jag är här. Det skulle jag inte ha gjort!

Myndigheter och deras bemötande av klinter är någonting som väldigt ofta är obeskrivligt kundovänligt här. Dessutom är det postkommunistiskt stenålders. Har många gånger lekt med tanken på hur mina svenska vänner skulle uppfatta systemet om de betraktade eller lyssnade på konversationer som utbyts mellan tjänstemännen och oss sökanden.

Jag är född i Belgrad, Jugoslavien nuvarande Serbien. 1985 gifte jag mig i Sarajevo, också Jugoslavien på den tiden men numera Bosnien och Hercegovina. Någon gång därefter bytte jag handlingar för att ha uppdaterad version med mitt nya efternamn. Detta jobbade jag på otaliga semestrar eftersom det ständigt uppstod något fel i underlagen som gjordes. Underlagen är alltid i pappersform, gärna med stämplar och underskrifter på. Ibland tror jag att alla felen gjordes med flit för att man ska komma tillbaka och begära nya papper. På så sätt får tjänstemännen en maktposition och möjlighet att bli ”mutade”. Efter att man bollas runt mellan kontor och luckor är man beredd att dra i alla trådar som kan hjälpa en att lösa ärendet.

Alla mina ändringar gjordes under epoken i forna Jugoslavien. Efter kriget och upplösningen behövde vi helt plötsligt skaffa olika underlag från två olika länder.

För att förlänga mitt ID-kort behöver jag
– bevis om medborgarskap (hämtas i min pappas födelseort ca 139 km från Belgrad)
– födelseattest
– bevis om att jag bor längre än 60 dagar utanför Serbien för att påskynda ärendet
– blanketter för att fylla i (köps vid en separat lucka och betalas in i bank innan de lämnas in)
– mitt gamla ID-kort
– kopia på min flygbiljett hem (också för att påskynda ärendet).

Hade allt som behövs! Trodde jag. Det visade sig att alla handlingar har mitt rätta nya ( 28 år gamla) efternamn men inte datasystemet. Där står mitt flicknamn kvar. Tjänstekvinnan förstår inte varför och ber mig gå till kontoret som utfärdade mitt ID-kort först.
– De får rätta sitt fel först eftersom det är de som har missat att uppdatera ändringen i datasystemet. Vill de inte hjälpa er kan ni komma tillbaka, säger hon.

Ok, beger oss dit, pappa och jag. (Pappa är min följeslagare eftersom han har mer koll på var alla kontor ligger). Chefen för kontoret kollar med kvinnan som kan rätta till felet i systemet men hon svara att det inte går utan en kopia på ett giltigt vigselbevis där det nya namnet finns med. Vi måste vidare till vigselförrättarkontoret tvärs över gatan eftersom de förmodligen har en kopia av vårt vigselbevis. Någonstans någon gång verkar man ha sett något papper som bevisar mitt nya efternamn. Det syns ju trots allt på alla handlingar jag har uppvisat. På vägen ut frågar mannen:
-Ni bor i Sverige eller hur? Skulle min son på något sätt kunna bosätta sig där? Han ler lite finurligt.

Vi går vidare till den nya tjänstekvinnan som är vårt sista hopp.
– Näe, ni har inte lämnat in något vigselbevis. Här syns ingenting i systemet. Ni får skaffa ett nytt i Sarajevo där ni är vigda.

Ni förstår säkert att det är här både mitt och pappas tålamod tryter. Vi har försökt hålla vår svenska inställning hela vägen men här rasar fasaden.
– Det är inte mitt problem att ni har felat, säger jag. Har lämnat in allt redan på 80-talet.
– Vi har ändrat lagarna för fem år sedan och allt måste bokförs in på nytt, säger hon som den mest självklara sak i världen.
– Jag bryr mig inte om era lagar för jag gifte mig 1985 och ändrade alla era dåvarande fel inklusive namnet redan då. Felen får ni rätta själva nu! €$#{£!!!

Efter att ha brutit ihop i flängandet mellan kontoren och tjänstemännen i 40-gradig värme med en 77-årig pappa i släptåg som dessutom hade fler andra ärenden att uträtta går vi tillbaka till det första kontoret. De är vårt enda hopp! Gubben med sonen vill jag inte tillbaka till och Sarajevo hinner jag inte till denna gång. Väl framme är jag nästan gråtfärdig vilket kvinnan ser.
– Vänta, jag ska se med chefen vad vi kan göra. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger – Vi kan hjälpa dig!

Detta var fredag. Mina handlingar blir klara på tisdag. What??!!! Är det nu jag skulle ha belönat henne med en kaffepeng eller chokladask eller räcker tack så hemskt mycket? Ska jag vara glad för att hon hjälper mig eller arg för att hon med berått mod skickade iväg oss på denna turné mellan kontoren? Jag vet inte. Känner mig kluven och helt konfunderad. Konstaterar att ingenting är möjligt här samtidigt som allt alltid är fullt möjligt. I landet med en byråkrati som inte är av denna världen.

Hennes glans kan du också sola dig i

Läste följande artikel i Aftonbladet där en ung manlig landslagsspelare hånar en kvinnlig ”kollega”. Varför tar han sig sådana friheter? Okunskap eller osäkerhet? Jag brukar rationalisera det mesta i hopp om att finna en förklaring till ett visst beteende. Förstå varför vissa gör som de gör eller tänker som de tänker. Just nu lyckas jag inte riktigt förstå varför fotbolls EM för damer genererar så mycket näthat. I Sverige 2013. Vad handlar det om? Varför sker det? Måste vara samma mekanismer som vanligtvis ligger bakom all sorts intolerans d.v.s. bristande trygghet i den egna personligheten eller i det här fallet könsrollen. Samma mekanismer som förtrycker homosexuella manliga fotbollsspelare förtrycker även de kvinnliga. Förtryckarens mekanismer är alltid sprungna ur egna tillkortakommanden och har ingenting med personerna den riktar sig till att göra. För inte är det fel på fotbollstjejerna, de gör bara det de tycker om att göra och det de är riktigt bra på. Något som borde glädja oss andra och inte tvärt om.  Till den unge mannen skulle jag därför vilja skicka följande budskap:

Tjejer idrottar, om du inte visste det. Springer, simmar, cyklar, gymnastiserar. Tjejer boxas och utövar kampsporter. Judo, karate, brottning, boxning. Tjejer utövar bollsporter. Tennis, basket, volleyboll, bandy, hockey, handboll OCH fotboll. Är det konstigt tycker du? Eller kan det verkligen vara så att du inte hade en aning om att de kan allt det där? Kanske är det bara fotboll som du tycker är konstigt att tjejer spelar? Blev du så förvånad över att tjejer också kan sparka boll så att du var tvungen att håna en landslagskollega? Känner du dig hotad på något sätt? Hon kommer inte att ta din plats, det hoppas jag att du vet. Hennes sexuella preferenser har ingenting med dig att göra och kommer aldrig att påverka ditt eller hennes fotbollsspel för den delen. Varken fotbollsspel eller preferenser smittar. Ingenting att oroa sig för. Om hon misslyckas har det inte med dig att göra för hennes misslyckande är bara hennes. Om hon lyckas har det ännu mindre med dig att göra så du har ingen anledning att vara rädd. Hennes glans däremot kan du också sola dig i. Om du vill. Det enda du behöver göra är att öppna ögonen och bli lite mer upplyst.

Den första dagen

Idag har jag varit med om en helt ny upplevelse. Jag var på Arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv. Den här dagen bävade jag för. Försöka undvika den men utan framgång. Hade en massa fördomar om hur det ska kännas att officiellt vara inskriven som arbetssökande. Ville egentligen slippa all byråkrati som följer med den. Otaliga blanketter, om än digitala sådana, intyg och betyg, ansökningar och uppföljningar som ska samlas in och registreras. Allt för att man inte ska stå där utan ersättning den dagen det kommer behövas. Det finns lite luft kvar innan dess men för säkerhets skull.

En del av fördomarna besannades. Det var rätt så långa ringlande köer av folk som väntade på sin nummerlapp. Olika ärenden som ska sorteras och fördelas mellan tjänstemännen (läs: kvinnorna och en kille) som ropade in oss till ett bord med en dator. Ordentlig som jag är när det gäller att vara ute i god tid, var jag bland de första i kön. Det är jag tacksam för. Trots min framförhållning där jag redan hade matat in alla nödvändiga uppgifter så tog inskrivningsproceduren mer än 45 min. Kände mig nöjd över mig själv och över att jag slapp tillbringa någon timme extra i den stora salen där en massa andra arbetssökande trängdes kring det begränsade antalet tillgängliga datorer.

Gillade verkligen Cecilia som tog hand om mitt ärende. Hon överträffade mina förväntningar vad gäller bemötande och inställning. Som ni förstår var de inte höga när jag gick dit. Hon skötte det snyggt och smärtfritt så jag gick därifrån rätt nöjd med upplevelsen. Om jag ska jämföra med någonting så skulle det vara som att lämna blod eller få spruta, vilket jag hatar, utan att ens märka att man har gjort det. All cred till Cecilia!

Och en sak till hör ni, när mina uppgifter om ålder, erfarenhet etc var inmatade kom det upp en liten återkoppling från systemet om att det finns goda förutsättningar för mig att hitta jobb. Wow, hur kunde systemet klura ut det så fort kan man undra? Kanske för att man för att få ut ersättning så småningom måste kryssa i rutan att man är sökbar eller anställningsbar över hela landet. Så någonstans i detta avlånga land kanske det finns en tjänst som jag kommer passa perfekt för. Frågan är bara om min kära make är beredd att lämna sin verksamhet för att hänga med mig till någon avlägsen ort någonstans i Sverige eller om jag måste lämna honom för att kunna bli anställd. Oklart. Och lite skrämmande. Vilket det blir får framtiden utvisa.

Sociala medier ”gone bad”

Skärmavbild 2013-06-26 kl. 18.32.13Firade Midsommar med goda vänner. Massor av trevligheter och en hel del foton tagna. Ett av dem levererades via Facebook paketerat i en Photomaniaram. Klickar fram fotot för att se bättre och hamnar på en sida som jag inte kan klicka mig bort från. Lyckades varken backa ut eller välja bort detta. Reflekterade överhuvudtaget inte på vad det var för sida utan var mest irriterad över ett så ”påträngande” sätt där du mer eller mindre tvingas att trycka på en bekräftelseknapp för att ta dig ut ur sidan. Vet att jag borde ha varit mer redig och rationell och hittat annat sätt att ta mig ur situationen men det var jag inte just då. Var mest irriterad som sagt.

Kort efter detta misstag börjar jag få en massa mail med flörtinvitationer från intresserade killar. Det visade sig att jag utan mitt godkännande (eller åtminstone ett omedvetet sådant genom en feltryckning) har hamnat på en dejtingsajt som heter Zoosk. Så nu tvångsdejtar jag. Helt ooootrooooligt! Hur sjutton kan det gå till? Eftersom jag inte har varit inne på den sajten kan jag inte se vad det är för någonting dessa trånande killar ser. Hur mitt dejtingkonto ser ut. Själv misstänker jag att den har kopplat ihop mitt Facebookkonto till dejtingsidan. Helt utan mitt samtycke. Sjukt!

Genast försöker jag kontakta någon på Zoosk men detta företag verkar inte nåbart. Försöker avprenumerera mailet med alla dessa inviter men utan framgång. Har förstått att det finns en gräns på 10 dagar från avbokningstillfället innan mailen måste upphöra att komma och innan man kan anmäla detta vidare till andra instanser. Naturligtvis har jag blockerat applikationen på Facebook. Upptäcker samtidigt att Facebook inte heller är enkelt att kontakta. En djungel av knapptryckningar och specifika frågeställningar som man måste gräva sig igenom. Och ändå hittar jag ingenstans där just mitt specifika problem finns beskrivet. Det känns som att man medvetet försvårar kontakterna. Finns inget utrymme för fritextanmälan.

Nu väntar jag på att mailen ska upphöra att komma. Samtidigt börjar jag fundera över om alla dessa killar som ”Puzz”, ”Manuel” och ”Deluxlt43” verkligen existerar eller om de är autogenererade på samma sätt som mitt konto skapades. Ve och fasa om mitt namn på motsvarande sätt figurerar i någon killes mail där jag påstås vilja flörta med honom. Tänk om mailen upphör att komma till mig men ett konto med mitt namn och bild finns kvar på Zoosk?! Jag vill ju inte in på sidan och rota för då lär Zoosk uppfatta det som en bekräftelse och godkännande av mitt konto.

Hur kan man på ett seriöst sätt bedriva en verksamhet där du ”kidnappar” in användare? Tvingar in dem i din applikation. Det kan inte vara en affärsverksamhet med ett långsiktigt tänk. Eller så är det bara extremt dåliga utvecklare utan känsla för användarvänlighet som ligger bakom det hela? Hur som helst vill jag uppmana alla till att vara mycket mer försiktiga med de knapptryckningar ni gör även när ni befinner er på säker mark, vilket jag trodde att Facebook var. Såvida ni inte vill ”dejta” och ”flörta” frivilligt förståss.

Berättelsen om ditt liv skriver du själv

Livet tar bara slut en dag. Berättelsen om ens liv går inte att ändra. Den består av de dagar som man har levt, de beslut man har tagit och de handlingar man har gjort. Drömmar man har haft men inte uppfyllt finns inte där. Ingenting går att ändra eller ångra. Gjort är gjort.

Min fina moster gick bort för en vecka sedan, endast 65 år gammal. Den elaka sjukdomen var övermäktig. Den sista punkten på hennes livs berättelse. Inget lyckligt slut på ett ganska händelserikt liv för övrigt. Ett liv fullt av fantastiskt fina stunder men också många misstag som fick stora konsekvenser för både henne och hennes närmaste. Ett vanligt liv, som många andras, men ändå tillräckligt för att fylla en bok. Hon var bl.a. högst ansvarig till att jag en sommar för länge sedan träffade mitt livs kärlek och så småningom fick två underbara söner med. Tack kära moster! (Vill klargöra att vi är ansvariga för sönerna och moster frias från allt ansvar där.)

Eftersom hennes liv även innehöll en stor sorg har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur viktigt varje beslut man tar i livet faktiskt är. Även de små besluten skriver historia. De är lika viktiga som de stora. När man tar dem är man inte alltid medveten om deras betydelse och avtrycket de kan lämna efter sig. Egentligen precis som varje dag i ens liv betyder något och till slut utgör ens liv. Vi förmår inte ha det stora perspektivet i vardagen och se hur det lilla påverkar det stora. Varför är det så? Varför har vi så svårt för att lyfta blicken och ta tillvara på de ögonblicken vi tilldelas? Jag vet att jag många gånger lägger mer betoning på mina drömmar och önskemål än på min vardag. Men det är vardagen som är livet.

I teorin har jag fattat att det är så och sagt att jag ska ändra på mitt tankesätt men i praktiken har det ändå tuffat på som vanligt. Många vardagar har förlorats för att mina tankar är någon annanstans. Nu vill jag ändra på det. Ta tillvara på varje stund, varje beslut, varje dag medan jag kan påverka det. Ta tillvara på livet innan det tar slut. När det tar slut är det för sent. Påverka mitt livs historia innan sista punkten är skriven. Förhoppningsvis återstår många beslut och många dagar kvar innan dess.

P.S. Inte min mening att göra detta till någonting sorgligt utan snarare som ett första steg till en stor positiv förändring. En lärdom. Inte om död utan om liv.

Ordens makt är stor

Att ordens makt är stor har jag verkligen fått bekräftat genom mitt debattinlägg i Aftonbladet. Vad man väljer att betona mest sätter tonen för hur man tolkar och läser resten av texten.

Som kommunikatör och marknadsförare kan jag detta utan och innan. Otaliga är de korrektursvängar som jag har varit med om i jakt på den perfekta rubriken. Ordvalet är helt avgörande för budskapets framgång. Den rätta målgruppen ska attraheras. När man träffar rätt ökar försäljningen och förtroendet. När man inte gör det handlar det oftast om att man inte var tydlig i sitt budskap och målgruppen uppfattade inte det man försökte säga.

Inlägget i Aftonbladet Debatt skrev jag för att jag ville få fram min syn på upploppen i förorten. Kände att det var hög tid för mig själv att ta ställning och föra fram min åsikt. Jag har ju levt i förorten sedan jag flyttade till Sverige. Min första tid var i en av de numera drabbade orterna, Jordbro, men det var på 70-talet då Sverige var ett annat land med en annan politik. Själv har jag klarat mig bra och kan formulera mig väl så jag kanske kan föra fram en annan vinkling på problemet. Det var min intention i alla fall. Jag satte mig ned och skrev ihop inlägget Att leva på skuggsidan. Blev otroligt glad över möjligheten att få den publicerad på bästa utrymmet man kan tänka sig, Aftonbladet Debatt. Vet ej om någonting slår detta. Hur många hobbydebattör får göra det som första debattinlägg?

Fantastiskt eller hur? När jag väl såg inlägget på aftonbladet.se/debatt blev jag lite överraskad över rubriken som Aftonbladet hade valt Att bränna en bil är ett rop på hjälp. Den var som ett lättare slag i magen. Aj! Hur tolkar man detta? Men det är ju mina ord. Nästan exakt. En liten variation bara. De är plockade från min text. Det Aftonbladet hade gjort var bara att betona just det specifika partiet. Den delen provocerar förmodligen mest och resulterar i fler klick än Att leva på skuggsidan hade gjort. Precis som jag själv alltid har jobbat med mina reklamannonser.

Själva rubrikvalet sätter tonen på debatten. Många reaktioner handlar om min uppmaning till våld och att det skulle vara synd om de som kastar sten och bränner bilar. Några tolkar min text som en vurm för SD, något som jag tydligen inte vågar erkänna för mig själv (chockerande). En del tycker att det är sådana som jag som ”förstår” för Sverige (av resten av kommentaren att döma gissar jag att det skulle stå ”förstör för Sverige” men jag väljer att läsa ”förstår” då det passar mig bättre). De flesta har läst och förstått. Många är otroligt positiva och uppmuntrande. Det bästa de har läst i frågan.

Nu försöker jag förstå hur man kan tolka en och samma text så olika? Är det så att man har en uppfattning innan man läser en text och bara läser och lägger på minnet det som bekräftar den egna uppfattningen? Kan en text någonsin förflytta någon annans synfältet om den inte är exakt samma som textskrivarens? Hade min text tolkats annorlunda om min egna rubrik hade lyfts upp högst på Aftonbladets debattsida? Skulle man uppfattat budskapet bättre eller sämre då? Hade Aftonbladet genererat lika många klick?

Det kommer jag förmodligen inte att få reda på men det får mig verkligen att tänka efter. Att behärska språket väl och att välja orden med omsorg är det mest kraftfulla vapnet en människa kan ha tillgång till. Slår stenkastning och bilbrännande med hästlängder. Likväl som ordval kan uppvigla och manipulera massorna så kan det också vara vägen ut ur elände och hopplöshet. Om jag ska uppmana ungdomarna i förorten till något så skulle det vara att byta ut stenarnas makt mot ordens. Det är mycket mer effektivt än något annat. Själv hade jag en fantastisk svenskalärare som uppmanade oss att alltid kritiskt granska det vi läser och hör. Hennes uppmaning har jag tagit tillvara.

Att leva på skuggsidan

Vet inte om det är medvetet eller ej men jag har hållit mig undan bevakningen av upploppen i förorten trots att det brinner och kastas sten inte så långt ifrån min tillvaro. Som ett Jorbrobarn borde jag ta ställning. Jag vet ju hur det känns att växa upp på skuggsidan. Har förmodligen inte velat bli upprörd, ledsen och besviken över allt som kommer upp i diskussionerna. Oavsett anledning vill jag säga att det inte är ok att vandalisera sin egen eller någon annans egendom. Det ska tydligt stävjas och fördömas. Men det är inte heller ok att dra lika-med-tecken mellan förort, invandrare, kultur och problem. Det är aldrig bra att stigmatisera någon grupp, oavsett vilken.

Min egen analys av sakernas tillstånd är att det är svårt att växa och frodas på skuggsidan. Det är få växter som är anpassade för det. Alla är inte maskrosbarn. Det krävs så mycket mer näring, omvårdnad och kärlek för att lyckas. Det hjälper inte att man planterar fler och fler växter, ofta importerade från exotiska miljöer och inte alls anpassade för svensk skuggtillvaro, om förutsättningarna för dem att växa till sig inte finns där. Att sedan i uppföljning efter uppföljning jämföra de frodiga växterna från solsidan med de som har halkat efter på skuggsidan skapar bara en massa missförstånd. Att dessutom skylla på att de är importerade och därför inte lyckas med sin utveckling blir ännu mer fel. Ni fattar säkert metaforen.

Den som mår bra kastar inte sten och bränner bilar. Omöjligt. Snarare ropar den på hjälp. Se mig. Förstå mig. Hjälp mig. Jag är vilsen. Att peka finger åt dem är dödfött. Hjälper nada. Uppmuntrar till mer vandalism möjligtvis. Ja. Ska vi då bara se på och tycka synd om dem? Nej. Vi behöver tänka om och göra rätt istället.

På en punkt kan jag, och detta bär mig enormt emot, hålla med SD om att man måste föra en ansvarsfull invandringspolitik (vill också påpeka att jag är allergisk mot ordet ”invandrare” och skulle helst av allt stryka ordet från all framtida användning). Men någon måste ärligt och uppriktigt ta ansvar för den politik som förs, våga säga att den inte fungerar tillräckligt väl. Som det är nu känns det som att de etablerade partierna sopar det jobbiga under mattan och låtsas som att det regnar. Av rädsla för att trampa fel på det politiska minfältet. Men allt hänger ihop. Orsak och verkan, ni vet. Vi sitter alla i samma båt och det som sker i ena änden kommer ge återverkningar på den andra. Vi måste behålla jämnvikten annars kantrar båten. Det kan inte komma som en överraskning för någon. Ingen revolution utan orättvisa.

Så vem har modet att säga att politiken som förs idag inte fungerar? Jimmie Åkesson får inte vara den enda. Vi spelar alla i händerna på de främlingsfientliga strömningar som finns. Då menar jag verkligen alla. Politikerna som är ytterst ansvariga men inte säger hela sanningen, vi som ser på och duckar (inklusive undertecknad) och stenkastarna själva som lever upp till de fördomar som finns. Alltså bör vi alla ta ställning. Utan undantag.

Vi är ett öppet land och det ska vi fortsätta att vara men vi måste ta ansvar för de baksidor som kan uppstå om man inte sköter om alla blommor i trädgården. Ju tidigare man inser att blommorna på skuggsidan behöver mycket mer resurser för att växa och inte mindre desto snabbare kommer stenkastningen att avta. Det är jag övertygad om. När vår trädgård på skuggsidan väl blommar och frodas kommer det inte spela någon roll varifrån de vackra blommorna ursprungligen kom.

Detta inlägg kan du också läsa på aftonbladet.se/debatt. 

Syns man inte finns man inte – konsten att sticka ut

Fick ett fantastiskt gensvar av er på inlägget Söka jobb som att dejta där jag liknade jobbsökarprocessen vid dejting. I båda fallen handlar det om matchmaking. Först måste vi hitta varandra. Därefter gilla varandra. Slutligen vilja tillbringa tid tillsammans med varandra. Tycke måste uppstå.

För att komma så långt behöver en massa saker först falla på plats. Det räcker t. ex. inte att jag dras till företaget och verkligen kan se mig själv som anställd där. Inte ens att jag är helt övertygad om att jag har alla egenskaper som krävs och goda förutsättningar att göra ett kanonjobb. Inte heller att jag har paketerat det så bra jag kan och gör mitt bästa för att bli upptäckt i vimlet. Nej, nej. Det räcker inte. Det krävs mycket mer än så. Uppenbarligen. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad.

– Hej, hej! Här är jag. Kolla vad jag kan. Duktigt eller hur? Visst skulle vi vara det perfekta paret? Vad säger du? Hallå! Hallllååååååå!!!!???? Men svara då….

Ingen reaktion eller återkoppling är det värsta. Det är verkligen som att gå förbi den där supersnygga killen som inte ens kastar en blick på en. Att vara helt osynlig stärker inte direkt ens självförtroende. Ännu svårare är det om föräldrarna först måste välja ut och godkänna en innan man får gå vidare. Nu undrar ni säkert vad det är jag svamlar om men det är så det känns när ett rekryteringsbolag filtrerar ens försök att nå fram. Kliniskt, rationellt och oerhört effektivt. Inga eller mycket få känslor inblandade. Svårt att försöka sälja in sin personlighet när det mest handlar om att bocka av rätt egenskaper. Förlorad är man om man inte lyckas tolka signalerna i annonsen rätt och formulera ens eget erbjudande så att det faller alla i smaken. Ibland är man förlorad oavsett för jag har förstått att det många gånger finns krav som inte är öppet uttalade, typ en viss ålder eller erfarenhet krävs. Jag är inte helt säker men ibland känns det som att det räcker med att hårfärgen är fel. Eller kan det kanske vara namnet?

Svårt att veta. Frågar man varför får man alltid snygga svar tillbaka. Ingen säger att ”Du är för gammal. Vi tror inte att du kommer snappa tillräckligt fort.” eller ”Nja, vi är lite osäkra på om du skulle klara av det här eftersom du inte har jobbat med oss förut.” eller ”Du formulerade ditt personliga brev lite för personligt så vi blev fundersamma om du kanske är lite för mycket. Av allt.” Istället är det oftast ”Vi har fått väldigt många ansökningar och har valt att gå vidare med några. Du är inte en av dem men vi behåller gärna ditt CV.”

Hur tolkar man ett svar som lämnar en som ett frågetecken. Vad var det som inte riktigt räckte till denna gång? Var jag för tradig eller för personlig? Skulle jag har skrivit si eller så? Sagt ditten istället för datten? Verkar jag för desperat eller lyser det igenom att jag inte brinner helt och fullt för detta ännu? Svårt att veta. Behöver någonting ändras på till nästa gång eller var det bara så att alla alltid är så mycket bättre och vassare än vad man är själv.

Som sagt har jag ingen aning eftersom jag inte riktigt lyckas nå ända fram. Någonting verkar fattas men vad? Säg det den som vet. Kanske söker jag på fel plats. Kanske är vi för många som vill samma sak. Kanske är det så kinkigt att varje ord måste vara perfekt och tillrättalagt innan någon återkopplar och bokar intervju med en. Kanske måste man ha ett jobb för att få ett jobb. Kanske måste man gasa mer. Eller kanske ska man tagga ned lite….. Eller kanske man måste använda alla kontakter man har så att någon tipsar en om jobb innan andra hinner anmäla sitt intresse. Vem vet. Vem vet. Inte jag i alla fall. Ännu. Vet du?

Konsten att vända en kurva

Att livet går upp och ned är vi alla förtroliga med. En dålig händelse drar gärna med sig en till och så åker man utför. Har man flyt så har man mycket flyt och då leker livet. Ibland är det svårt att förstå vad det är som gör att det ena ger det andra. Handlar det om karma? Eller sitter det i huvudet? Högre makt eller öde? Kanske rent av slump, intuition eller magkänsla. I vilket fall som helst är det för mig en gåta hur vissa saker hänger ihop. Visst har jag som alla andra funderat över de stora sammanhangen i livet och pendlat mellan olika förklaringar utan att kunna finna svaret. Förmodar att det också så kommer att förbli. Facit lär man inte riktigt hitta innan allt är över.

Oavsett hur allt hänger ihop så finns det situationer i livet som är fantastiskt smutt sammansatta. Som idag. Vaknar med lätt huvudvärk och en viss nedslagenhet över hela arbetssökarsituationen. Trots en fantastiskt trevlig dag igår, full av nätverkande, kom jag hem med mer oro än hopp om snabba lösningar. På något vis lyckades de olika samtalen bara ytterligare befästa min oro över hur svårt det kommer vara att tränga igenom bruset. Suck. Pust. Skit. Jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Det är nu som det oförklarliga sker. Kraften som lyfter mig. Millimeter för millimeter. Steg för steg. Som på beställning träder mina fina vänner in. Några helt ovetandes om att deras budskap har en sådan precision och träffsäkert som om de hade läst mina tankar. Som små tecken till mig att rycka upp mig. Inte deppa ihop. Tänk på det som är viktigt i livet. Jobbet är bara en del av det, inte allt. Njut av det du har, av det fina livet har att erbjuda. Det otroliga är att uppmaningarna kommer i random form. Ett inlägg på Facebook. Lite senare ett uppmuntrande mejl. Några meddelanden. En lunchdejt. Och jag har glömt att det är jobbigt. Kan skönja ljuset.

Hur det än hänger ihop så funkar det. Universums krafter, eller ska jag kanske skriva sociala mediers krafter, och mina vänner har sett till att kurvan har ändrat riktning och är på väg upp igen. Var och en på sitt sätt. Precis det jag behövde höra levererades precis då jag behövde höra det. Man kan bli troende för mindre.

Bild

Det bästa i mitt liv…

Det bästa i mitt liv...

…är att jag är mamma till två underbara söner. Om det finns någon prestation värd att belönas för så är det att ha fostrat dessa fina killar. Stolt är jag. Oerhört tacksam för att livet har belönat mig med dem.

Lite vemodig över att tiden går så fort och att de nu är unga vuxna män som inte behöver sin hönsmamma i samma utsträckning som tidigare. I mitt hjärta är de fortfarande de där glada snälla småkillarna som tror att de är tvillingar och som bombarderar mig med ”Visst mamma?” varje gång de vill få sitt eget påstående bekräftat. Som leker, gnabbas och kramas om vartannat. Ens barn förblir alltid ens barn även som vuxna.

I vilket fall som helst vill jag hylla mina söner för att de ger mitt liv den största mening. Ger mig hopp och fyller mitt hjärta med en massa kärlek. Jag må vara en hönsmamma men jag är en framgångsrik sådan. Belöningen är den bästa tänkbara.

Mamma älskar er killar!