drömmar

På väg mot en ny vecka

Måndag morgon. Vaknar två minuter före utsatt tid med de senaste drömmarna i färskt minne. Vissa drömmar sätter sig. I natt trodde jag mig träffa någon kär som inte längre finns ibland oss i min pappas frisörsalong som inte heller längre finns. Lämnar Stockholm för att istället springa ensam och rädd hemåt längs med Belgrads mörka breda boulevarder. Skulle ta en buss som inte kom. Helt plötsligt är drömmen slut och jag vet inte om jag kom fram dit jag skulle men helt klart innehöll den många inte. 

Tillbaka i realiteten äter jag en banan. Klär mig och går ut i kylan. In på bussen som faktiskt kommer och för ovanlighetens skull inte alls är överfull. Den rullar smidigt förbi de långa bilköerna. När vi anländer till Gullmars passar jag på att köpa nytt månadskort för att därefter ansluta mig till det människohav av återvända sportlovsfirare som förflyttar sig ned för trappan till tunnelbanan. Stiger på tåget som förblir stillastående. Det kan inte åka vidare. I utropet säger de att det är på grund av ett sjukdomsfall vid Medborgarplatsen. Vi väntar. Som i en honör till den sjuke. Mina tankar går till personen som var på väg någonstans denna tidiga måndag morgon, förmodligen arbetet, för att sedan det första hen gör falla ihop på tunnelbanan. Ambulanssirenerna hörs ända upp till oss. Någon minut senare rullar vi igen. Stiger av och korsar som vanligt plattan. På vägen passerar jag, som det flesta andra dagar, uteliggaren med Bajenhalsduk. Han sitter allt som oftast på samma ställe. Har hört honom hosta rejält, och de dagar han inte varit där, funderat om någonting kan ha hänt honom. Denna morgon möts våra blickar. Innan jag passerar vill jag ropa ut ”Heja Bajen!” men tror inte att det skulle göra någon skillnad. En dag kanske jag stannar till och ger honom en slant bara för halsdukens skull. Varför sitter han inte på Söder tänker jag men i samma ögonblick inser jag att det förmodligen finns många fler uteliggare med Bajenhalsduk där än här. Fortsätter vidare in under tak där en dekoratör sitter i H&M’s skyltfönstret och skrapar bort dekaler från glasrutan. Dekalerna verkar sitter riktigt hårt och man kan se att det krävs mycket kraft och tålamod för att få ned dem. Får flashbacks till tiden då jag producerade material till skyltfönster och ville undvika samma besvär. Några meter bort ser jag städaren som sköter om denna yta. Ser honom dagligen. Även våra blickar möts och jag vill säga hej men gör det inte. Känner han igen just mig av alla de mörka figurer som springer förbi här varje morgon eller är vi bara en grå massa för honom? Vet ej. Kanske hejar jag nästa gång. Passerar förbi NK’s skyltfönster som skrudar om idag, går över gatan utan att behöva vänta på grön gubbe, rundar hörnet vid McDonalds och passerar in genom porten. Någon trappa upp är jag framme. En ny vecka har börjat.

Gräset är alltid grönare

Tjatar kanske ihjäl er med mina vinklingar kring jobb men eftersom jag har samlat ett helt förråd med tankar behöver jag också rensa ut det då och då. Så här kommer ytterligare en ingång som kan ge några av er som tampas med samma funderingar som jag lite skjuts i rätt riktning.

Under mina sista år på Telia hade jag närt tankar om att det skulle vara roligt att göra något annat. Gärna inom annan bransch än telekom. Men om jag fick önska skulle det vara i en verksamhet som bidrar till ett högre syfte. Något som skulle ge mitt hjärta och mitt samvete näring tillbaka. Vid en viss tid i livet inser man hur fort livet passerar och hur lite vi hinner göra för oss själva och andra. Tänk att få jobba med något som man gillar att göra och samtidigt hjälpa och förbättra förutsättningarna för de som behöver vår hjälp som mest. I min värld finns det inget större behov än att hjälpa små barn som far illa.

Detta var mina tankar. Ingenting mer konkret gjordes med dem. När sedan erbjudandet om avgångsvederlag dök upp var det just dessa drömmar som avgjorde utgången av mitt beslut. Kanske kan jag hitta ett nytt jobb där jag kan bidra på flera plan. Att just Plan skulle vara lösningen anade jag föga.

Omorganisationen blev en trigger. Innan dess hade jag inte hunnit göra slag i saken. Hann inte p g a det höga arbetstempot var en god anledning. En annan var att jag hade bott in mig, jag visste vad jag hade men inte vad jag kunde få. Hade en teori om att gräset inte är grönare på andra sidan. Man vet vad man har men inte vad man får. Allt det gjorde att jag inte var förberedd på att göra slag i saken och jaga mina drömmar. Jag var fast på en plats som kändes trygg.

Att vara trygg kan ibland likställas med feg. Något som jag inte vill identifiera mig med men kanske måste erkänna att jag till en viss del var. Så i detta fega oförberedda gräset är inte grönare på andra sidan tillstånd begav jag mig ut på jakt efter ett drömjobb.

Nu står jag där jag vill vara! Vägen hit har varit både lång och tuff. En Golgata. Den har stundtals känts helt hopplös och omöjlig. Drömmen skulle förbli en dröm trodde jag. Men jag kämpade på och gav inte upp. Jag stod upp för den även när jag tvivlade som mest. När dörrar slogs igen eller aldrig öppnades. När man inte såg det där gräset någonstans. Och just den envisheten och det fokuset ångrar jag inte för en sekund. Det har lett mig hit. Till den gräsplätten jag vill vara på. Här står jag nu och känner mig nöjd och glad!

Det går mina vänner. Det går att följa sina drömmar. Och det ante mig om inte gräset är lite grönare från det här perspektivet.

Berättelsen om ditt liv skriver du själv

Livet tar bara slut en dag. Berättelsen om ens liv går inte att ändra. Den består av de dagar som man har levt, de beslut man har tagit och de handlingar man har gjort. Drömmar man har haft men inte uppfyllt finns inte där. Ingenting går att ändra eller ångra. Gjort är gjort.

Min fina moster gick bort för en vecka sedan, endast 65 år gammal. Den elaka sjukdomen var övermäktig. Den sista punkten på hennes livs berättelse. Inget lyckligt slut på ett ganska händelserikt liv för övrigt. Ett liv fullt av fantastiskt fina stunder men också många misstag som fick stora konsekvenser för både henne och hennes närmaste. Ett vanligt liv, som många andras, men ändå tillräckligt för att fylla en bok. Hon var bl.a. högst ansvarig till att jag en sommar för länge sedan träffade mitt livs kärlek och så småningom fick två underbara söner med. Tack kära moster! (Vill klargöra att vi är ansvariga för sönerna och moster frias från allt ansvar där.)

Eftersom hennes liv även innehöll en stor sorg har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur viktigt varje beslut man tar i livet faktiskt är. Även de små besluten skriver historia. De är lika viktiga som de stora. När man tar dem är man inte alltid medveten om deras betydelse och avtrycket de kan lämna efter sig. Egentligen precis som varje dag i ens liv betyder något och till slut utgör ens liv. Vi förmår inte ha det stora perspektivet i vardagen och se hur det lilla påverkar det stora. Varför är det så? Varför har vi så svårt för att lyfta blicken och ta tillvara på de ögonblicken vi tilldelas? Jag vet att jag många gånger lägger mer betoning på mina drömmar och önskemål än på min vardag. Men det är vardagen som är livet.

I teorin har jag fattat att det är så och sagt att jag ska ändra på mitt tankesätt men i praktiken har det ändå tuffat på som vanligt. Många vardagar har förlorats för att mina tankar är någon annanstans. Nu vill jag ändra på det. Ta tillvara på varje stund, varje beslut, varje dag medan jag kan påverka det. Ta tillvara på livet innan det tar slut. När det tar slut är det för sent. Påverka mitt livs historia innan sista punkten är skriven. Förhoppningsvis återstår många beslut och många dagar kvar innan dess.

P.S. Inte min mening att göra detta till någonting sorgligt utan snarare som ett första steg till en stor positiv förändring. En lärdom. Inte om död utan om liv.