Love to hate – på gränsen till sammanbrott

Efter denna fredag vet jag inte om jag hatar att älska eller älskar att hata detta land. Ibland bara älskar jag det och ibland bara hatar jag det. Den som känner mig väl vet att jag ogillar byråkrati. Om det dessutom är helt ologiska krav som ska genomföras kommer jag slå bakut. Eftersom jag har dubbelt medborgarskap har jag behov av serbiska handlingar. Mitt ID-kort löper ut i november så jag bestämde mig för att förnya det nu när jag är här. Det skulle jag inte ha gjort!

Myndigheter och deras bemötande av klinter är någonting som väldigt ofta är obeskrivligt kundovänligt här. Dessutom är det postkommunistiskt stenålders. Har många gånger lekt med tanken på hur mina svenska vänner skulle uppfatta systemet om de betraktade eller lyssnade på konversationer som utbyts mellan tjänstemännen och oss sökanden.

Jag är född i Belgrad, Jugoslavien nuvarande Serbien. 1985 gifte jag mig i Sarajevo, också Jugoslavien på den tiden men numera Bosnien och Hercegovina. Någon gång därefter bytte jag handlingar för att ha uppdaterad version med mitt nya efternamn. Detta jobbade jag på otaliga semestrar eftersom det ständigt uppstod något fel i underlagen som gjordes. Underlagen är alltid i pappersform, gärna med stämplar och underskrifter på. Ibland tror jag att alla felen gjordes med flit för att man ska komma tillbaka och begära nya papper. På så sätt får tjänstemännen en maktposition och möjlighet att bli ”mutade”. Efter att man bollas runt mellan kontor och luckor är man beredd att dra i alla trådar som kan hjälpa en att lösa ärendet.

Alla mina ändringar gjordes under epoken i forna Jugoslavien. Efter kriget och upplösningen behövde vi helt plötsligt skaffa olika underlag från två olika länder.

För att förlänga mitt ID-kort behöver jag
– bevis om medborgarskap (hämtas i min pappas födelseort ca 139 km från Belgrad)
– födelseattest
– bevis om att jag bor längre än 60 dagar utanför Serbien för att påskynda ärendet
– blanketter för att fylla i (köps vid en separat lucka och betalas in i bank innan de lämnas in)
– mitt gamla ID-kort
– kopia på min flygbiljett hem (också för att påskynda ärendet).

Hade allt som behövs! Trodde jag. Det visade sig att alla handlingar har mitt rätta nya ( 28 år gamla) efternamn men inte datasystemet. Där står mitt flicknamn kvar. Tjänstekvinnan förstår inte varför och ber mig gå till kontoret som utfärdade mitt ID-kort först.
– De får rätta sitt fel först eftersom det är de som har missat att uppdatera ändringen i datasystemet. Vill de inte hjälpa er kan ni komma tillbaka, säger hon.

Ok, beger oss dit, pappa och jag. (Pappa är min följeslagare eftersom han har mer koll på var alla kontor ligger). Chefen för kontoret kollar med kvinnan som kan rätta till felet i systemet men hon svara att det inte går utan en kopia på ett giltigt vigselbevis där det nya namnet finns med. Vi måste vidare till vigselförrättarkontoret tvärs över gatan eftersom de förmodligen har en kopia av vårt vigselbevis. Någonstans någon gång verkar man ha sett något papper som bevisar mitt nya efternamn. Det syns ju trots allt på alla handlingar jag har uppvisat. På vägen ut frågar mannen:
-Ni bor i Sverige eller hur? Skulle min son på något sätt kunna bosätta sig där? Han ler lite finurligt.

Vi går vidare till den nya tjänstekvinnan som är vårt sista hopp.
– Näe, ni har inte lämnat in något vigselbevis. Här syns ingenting i systemet. Ni får skaffa ett nytt i Sarajevo där ni är vigda.

Ni förstår säkert att det är här både mitt och pappas tålamod tryter. Vi har försökt hålla vår svenska inställning hela vägen men här rasar fasaden.
– Det är inte mitt problem att ni har felat, säger jag. Har lämnat in allt redan på 80-talet.
– Vi har ändrat lagarna för fem år sedan och allt måste bokförs in på nytt, säger hon som den mest självklara sak i världen.
– Jag bryr mig inte om era lagar för jag gifte mig 1985 och ändrade alla era dåvarande fel inklusive namnet redan då. Felen får ni rätta själva nu! €$#{£!!!

Efter att ha brutit ihop i flängandet mellan kontoren och tjänstemännen i 40-gradig värme med en 77-årig pappa i släptåg som dessutom hade fler andra ärenden att uträtta går vi tillbaka till det första kontoret. De är vårt enda hopp! Gubben med sonen vill jag inte tillbaka till och Sarajevo hinner jag inte till denna gång. Väl framme är jag nästan gråtfärdig vilket kvinnan ser.
– Vänta, jag ska se med chefen vad vi kan göra. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger – Vi kan hjälpa dig!

Detta var fredag. Mina handlingar blir klara på tisdag. What??!!! Är det nu jag skulle ha belönat henne med en kaffepeng eller chokladask eller räcker tack så hemskt mycket? Ska jag vara glad för att hon hjälper mig eller arg för att hon med berått mod skickade iväg oss på denna turné mellan kontoren? Jag vet inte. Känner mig kluven och helt konfunderad. Konstaterar att ingenting är möjligt här samtidigt som allt alltid är fullt möjligt. I landet med en byråkrati som inte är av denna världen.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s