Befinner mig på besök i min födelsestad Belgrad. Landade igår förmiddags. Rakt ned i 40-graders värme. Det går inte att titta ut mitt på dagen utan att smälta bort. T.o.m. sent på kvällen är det runt 30 grader. Stan blir som en stor kittel under de varma semestermånaderna.

Trots min korta tid på knappt ett dygn och mestadels av tiden tillbringad inomhus har jag hunnit med massor. Förstår inte riktigt hur det går till. Här är tempot högt utan att det syns utåt. Otålighetens förlovade land. Allt är nära och allt är tillgängligt nästan hela tiden. Restauranger, bagerier, klubbar och butiker har öppet dygnet runt. Några stänger vid 22.00 men resten håller öppet. När dygnet utnyttjas till max hinner man med mer. Livet kan då gå i 180!

Minns en sommar i början av 90-talet när min svägerska var på besök hos oss i Sverige. Detta var juni månad och hon kunde inte riktigt förstå var alla människorna och barnen höll hus. Det var så tyst på gårdarna runt om. ”Var är alla?” undrade hon. Inget man kan undra över i Belgrad. Alla är ute på kvällarna. Såg verkligen alla generationer ute på stan igår. Pensionärer som ungdomar. I samma park, på samma gator och caféer. Sent på kvällen dessutom. Verkligen alla tar sig ut och umgås. Underbart! Detta folk är verkligen socialt begåvade. Den sinar heller aldrig, denna törst efter att umgås och snacka. I like! Känner mig hemma.