Fick ett fantastiskt gensvar av er på inlägget Söka jobb som att dejta där jag liknade jobbsökarprocessen vid dejting. I båda fallen handlar det om matchmaking. Först måste vi hitta varandra. Därefter gilla varandra. Slutligen vilja tillbringa tid tillsammans med varandra. Tycke måste uppstå.

För att komma så långt behöver en massa saker först falla på plats. Det räcker t. ex. inte att jag dras till företaget och verkligen kan se mig själv som anställd där. Inte ens att jag är helt övertygad om att jag har alla egenskaper som krävs och goda förutsättningar att göra ett kanonjobb. Inte heller att jag har paketerat det så bra jag kan och gör mitt bästa för att bli upptäckt i vimlet. Nej, nej. Det räcker inte. Det krävs mycket mer än så. Uppenbarligen. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad.

– Hej, hej! Här är jag. Kolla vad jag kan. Duktigt eller hur? Visst skulle vi vara det perfekta paret? Vad säger du? Hallå! Hallllååååååå!!!!???? Men svara då….

Ingen reaktion eller återkoppling är det värsta. Det är verkligen som att gå förbi den där supersnygga killen som inte ens kastar en blick på en. Att vara helt osynlig stärker inte direkt ens självförtroende. Ännu svårare är det om föräldrarna först måste välja ut och godkänna en innan man får gå vidare. Nu undrar ni säkert vad det är jag svamlar om men det är så det känns när ett rekryteringsbolag filtrerar ens försök att nå fram. Kliniskt, rationellt och oerhört effektivt. Inga eller mycket få känslor inblandade. Svårt att försöka sälja in sin personlighet när det mest handlar om att bocka av rätt egenskaper. Förlorad är man om man inte lyckas tolka signalerna i annonsen rätt och formulera ens eget erbjudande så att det faller alla i smaken. Ibland är man förlorad oavsett för jag har förstått att det många gånger finns krav som inte är öppet uttalade, typ en viss ålder eller erfarenhet krävs. Jag är inte helt säker men ibland känns det som att det räcker med att hårfärgen är fel. Eller kan det kanske vara namnet?

Svårt att veta. Frågar man varför får man alltid snygga svar tillbaka. Ingen säger att ”Du är för gammal. Vi tror inte att du kommer snappa tillräckligt fort.” eller ”Nja, vi är lite osäkra på om du skulle klara av det här eftersom du inte har jobbat med oss förut.” eller ”Du formulerade ditt personliga brev lite för personligt så vi blev fundersamma om du kanske är lite för mycket. Av allt.” Istället är det oftast ”Vi har fått väldigt många ansökningar och har valt att gå vidare med några. Du är inte en av dem men vi behåller gärna ditt CV.”

Hur tolkar man ett svar som lämnar en som ett frågetecken. Vad var det som inte riktigt räckte till denna gång? Var jag för tradig eller för personlig? Skulle jag har skrivit si eller så? Sagt ditten istället för datten? Verkar jag för desperat eller lyser det igenom att jag inte brinner helt och fullt för detta ännu? Svårt att veta. Behöver någonting ändras på till nästa gång eller var det bara så att alla alltid är så mycket bättre och vassare än vad man är själv.

Som sagt har jag ingen aning eftersom jag inte riktigt lyckas nå ända fram. Någonting verkar fattas men vad? Säg det den som vet. Kanske söker jag på fel plats. Kanske är vi för många som vill samma sak. Kanske är det så kinkigt att varje ord måste vara perfekt och tillrättalagt innan någon återkopplar och bokar intervju med en. Kanske måste man ha ett jobb för att få ett jobb. Kanske måste man gasa mer. Eller kanske ska man tagga ned lite….. Eller kanske man måste använda alla kontakter man har så att någon tipsar en om jobb innan andra hinner anmäla sitt intresse. Vem vet. Vem vet. Inte jag i alla fall. Ännu. Vet du?