En fördel med #Blogg100 utmaningen är att man upptäcker och läser en hel del riktigt bra bloggar. Folk som har något att säga och som gör det bra. Man får mycket inspiration av andras texter. Det är precis det jag gillar. Att tänka till, hålla med om eller inte hålla med om, vilja kommentera. Idag är det Chez Anna som har gett mig bra material till en ”spinn off” på hennes text. Vad är det som gör att så många framförallt unga människor vill förändra sitt utseende på konstgjord väg?

Det här är ett enormt stort tema som inte får plats i ett litet inlägg. Skulle kunna skrivas flera böcker om man skulle fördjupa sig i ämnet. Eftersom jag inte är en expert utan bara en tyckare kommer jag lufta endast mina egna subjektiva tankar och teorier. Varnar er som fortsätter att läsa för att de kan vara helt ogrundade och felaktiga. Så att ni vet vad som väntar er.

Jag tror att vi människor ständigt jämför oss med andra. Medvetet eller omedvetet. Vi jagar perfektion. Denna perfektion är relativ och subjektiv. Den finns likt en papperstiger i våra huvuden. Naturligtvis handlar det inte enbart om utseende utan om allt annat i våra liv. Vad vi presterar, vad vi har och äger, vad vi står för, vad vi är. Alltid i relation till andra och våra egna ideal. Inte att förglömma det senare.

Det är när våra ideal blir skeva som det går lite snett för oss. Matade med en massa, ofta manipulerade och retuscherade, bilder i media där personerna i fokus själva inte är äkta nog för att utgöra ett ideal för någon osäker ung person. Omringade av alla äkta och oäkta vänner i sociala medier som naturligtvis framhäver allt det bästa med sig själva och sin tillvaro. På allt detta vill vi alla bli sedda och bekräftade av andra. Se mig, hör mig, älska mig.

Om jag bara fixar till det här lilla så blir livet perfekt. Då får jag också uppleva lycka och tillfredställelse som de där personerna på löpsedlarna. Då kanske jag äntligen blir sedd. Och älskad. Kanske t o m av mig själv.

Det de inte tänker på, dessa perfektionsjägare, är att de putande läpparna och köpta brösten inte alls utstrålar självsäkerhet och perfektion. De skickar snarare ut signalerar om att jag inte trivs med mig själv. Jag räcker inte till. De säger snälla se mig. Bekräfta mig så att jag vet att jag finns. Läpparna och brösten blir istället monument över det egna missnöjet och bräckligheten. De får mig att tycka synd om dig.

Det är inte vad vi ser hos dig som avgör om vi gillar dig. Det är vad du utstrålar som gör att vi älskar dig. Först när du slutar jämföra dig med andra och börjar litar på att du räcker till som du är som du kommer trivas med dig själv och ditt skinn. Tunna läppar och små bröst spelar absolut ingen roll i sammanhanget. Och du jag  tror inte ett dugg på att du gör det där för dig själv och att du inte bryr dig om vad andra tycker om dina läppar eller bröst. Om det skulle förhålla sig så att du verkligen är lycklig och i balans med dig själv invändigt skulle du inte behöva göra åverkan på din kropp utvändigt.