Den första dagen

Idag har jag varit med om en helt ny upplevelse. Jag var på Arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv. Den här dagen bävade jag för. Försöka undvika den men utan framgång. Hade en massa fördomar om hur det ska kännas att officiellt vara inskriven som arbetssökande. Ville egentligen slippa all byråkrati som följer med den. Otaliga blanketter, om än digitala sådana, intyg och betyg, ansökningar och uppföljningar som ska samlas in och registreras. Allt för att man inte ska stå där utan ersättning den dagen det kommer behövas. Det finns lite luft kvar innan dess men för säkerhets skull.

En del av fördomarna besannades. Det var rätt så långa ringlande köer av folk som väntade på sin nummerlapp. Olika ärenden som ska sorteras och fördelas mellan tjänstemännen (läs: kvinnorna och en kille) som ropade in oss till ett bord med en dator. Ordentlig som jag är när det gäller att vara ute i god tid, var jag bland de första i kön. Det är jag tacksam för. Trots min framförhållning där jag redan hade matat in alla nödvändiga uppgifter så tog inskrivningsproceduren mer än 45 min. Kände mig nöjd över mig själv och över att jag slapp tillbringa någon timme extra i den stora salen där en massa andra arbetssökande trängdes kring det begränsade antalet tillgängliga datorer.

Gillade verkligen Cecilia som tog hand om mitt ärende. Hon överträffade mina förväntningar vad gäller bemötande och inställning. Som ni förstår var de inte höga när jag gick dit. Hon skötte det snyggt och smärtfritt så jag gick därifrån rätt nöjd med upplevelsen. Om jag ska jämföra med någonting så skulle det vara som att lämna blod eller få spruta, vilket jag hatar, utan att ens märka att man har gjort det. All cred till Cecilia!

Och en sak till hör ni, när mina uppgifter om ålder, erfarenhet etc var inmatade kom det upp en liten återkoppling från systemet om att det finns goda förutsättningar för mig att hitta jobb. Wow, hur kunde systemet klura ut det så fort kan man undra? Kanske för att man för att få ut ersättning så småningom måste kryssa i rutan att man är sökbar eller anställningsbar över hela landet. Så någonstans i detta avlånga land kanske det finns en tjänst som jag kommer passa perfekt för. Frågan är bara om min kära make är beredd att lämna sin verksamhet för att hänga med mig till någon avlägsen ort någonstans i Sverige eller om jag måste lämna honom för att kunna bli anställd. Oklart. Och lite skrämmande. Vilket det blir får framtiden utvisa.